Tillmälen haglade genom luften och ömhudade journalister och offentliga figurer av idag skulle förmodligen avfärda dåtida brittiska pamfletter och hela böcker som nidingsverk av "hatare". Men man ska minnas att tiderna var tuffare då: en medborgare under drottning Elisabet som bevistade en katolsk gudstjänst istället för en protestantisk riskerade dödsstraff. Vår tid och all-toleranta västkultur är så bortklemad att den mycket väl kan ryckas bort med nästa höststorm. Alla sakrosankta normer har förklarats "barnsagor från igår" och i synnerhet svenskars vetenskapsfixering är möjligt ännu ett tecken på hur sjukt ett folk blir efter att ha förlorat sin själ till demonen Mammon.
Om den råa hjärtligheten hos gamla britter vet förmodligen varje svensk som studerat litteraturvetenskap och lusläst några av Shakespeare-texterna (vilket inte jag hade eller har, ens sedan greven av Oxford blev ett uppslukande intresse runt 2006). Pjäserna är utan undantag feldaterade eftersom den officiella historien är att sonen till en spannmålshandlare i Stratford skrev dem. Mellan "mästerverken" finns en del mycket sämre, men detta beror inte på att författaren var extremt ojämn utan på att den officiella ståndpunkten om författarskapet gjort att vissa av grevens ungdomsverk hamnat på fel ställen på tidslinjen.
En särskilt sprudlande fas i grevens liv var under det knappa årtionde (1580-talet) när han i 30-årsåldern höll hov på sitt Fisher's Folly, en imposant byggnad lite utanför centrala London. Där samlades bohemer och konstnärstyper för att skriva och förlusta sig, dricka ö, och förmodligen bedriva en del otukt. Greven var det svarta fåret i den ärofyllda ätten Vere och sökte sig som faderlös vid 12 till sina läromästares bildning och dessutom till teatern, som ansågs låg och tölpaktig underhållning för massorna.
En annan sak var det med hovet, där många Shakespare-pjäser av Oxford för första gången framfördes i tidiga och mycket enklare versionen - årtionden innan att greven putsat dem till de litterära ädelstenar den engelskspråkiga världen nu håller dem för att vara. I originalutförandena var det uppenbart att Oxford drev gäck med den högsta kasten och drottningen kan inte ha varit omedveten om hur han gäcksamt pikade henne via en eller annan rollfigur.
Jag har efter 12 år börjat läsa om den bästa biografin om Edward de Vere, Mark Andersons "'Shakespeare' by Another Name" (2005). Efter bredsidan i föregående inlägg mot en stockholmsmoderat kan det passa att skanna, OCR-läsa in och återge ett längre citat ur boken. Likheten mellan Elisabets litterära värld och den här bloggens raljanta astro-analyser är omistlig.
I just den här gamla textsnutten anförs t.o.m. den föraktansvärda brittens födelsekonstellation (zodiaktecken) som en deförklaring till hans uselhet!
Anderson inleder och avrundar det gamla citatet:
During the years [at Fisher's Folly], de Vere’s secretary, Anthony Munday, began translating an epic of French, Spanish, and Italian chivalric legends about a noble knight, Palmerin d’Olivia, and his son Primaleon. Munday trickled out publications of the Palmerin books into the first two decades of the seventeenth century. Some of Munday’s translations were never published. As Munday wrote in his dedication of one of the Palmerin romances to de Vere:
"If Palmerin hath sustained any wrong by my bad translation, being so worthily set down in other languages, Your Honor having such special knowledge in them I hope will let slip any faults escaped."
Since de Vere was fluent in Italian, French, and—if the above quote is to be believed—Spanish as well, Munday was covering his rear.
...
Then there was Angel Day. In 1586, Day dedicated a letter-writing guidebook to de Vere. In the preface to The English Secretary, Day notes he’d been working on this book for six years—from the first days of de Vere’s Fisher’s Folly tenancy. Day’s preface also extols its patron, “whose infancy was from the beginning ever sacred to the muses.”
The English Secretary celebrates the secretary in the Elizabethan sense of the word: a correspondent, a confidant, and a keeper of a powerful man’s secrets. To illustrate his rhetorical points, Day printed sample letters. Some letters were real; others were clearly spoofs crafted by a razor wit.
In one of Day’s obviously fictionalized letters, for instance, a reader can practically see the correspondent’s bulging neck veins as the railing and abuse come pouring forth. It is the insult as raised to an art form—a peculiarly Shake-spearean art form:
An example of an epistle vituperatory, concerning also the person
SIR, the strangeness of an accident happening of late amongst us hath occasioned at this instant this discourse to come unto your hands. There was, if you remember, at your last being with me in the country, a man of great ability dwelling about a mile from me. His name was B., and if I fail not of memory therein, we had once at a dinner together.
You have not (I am sure) forgotten in so much as he was called the hell of the world, the plague of a common-weale, the mischief of men, and the bondslave of the devil. And no marvel, for what injury might be conceived that was not by him imagined?
...
I have wondered sithence [since then] with myself many times what soil it might be or what constellation so furious as affected their operations in production of so bad and vile a creature at the time when he was first put forward with living into the world. In the search whereof I have been the less astonished, insomuch as thereby I have grown in to some particular knowledge of his original and parents.
His sire, I have understood, was a villain by birth, by nature [given by the stars], by soil, by descent, by education, by practice, by study, by experience; his dam the common sink of every rakehell’s filthiness. [Emphasis in original.]
And on it goes, detailing in comic hyperbole the villainous villainy of this horrid man called “B.” One can readily picture de Vere reciting these words as he’s pacing back and forth one afternoon at the Folly, with one of his secretaries scratching out every word as it drops from de Vere’s acid tongue—all to the great amusement of the rakehells who had gathered that day to soak up a few drops of the inspiration flowing as liberally as the ale.
As with the PRINCE HAL scenes in the Henry IV plays, the wild times and drunken escapades at the Folly were bound to last only so long. Euphues’s Silexedra retreat was soon to be closed down for good.
In December of 1588, de Vere sold Fisher’s Folly. Perhaps to make a clean break from his life under the House of Cecil [Vere's father-in-law, Elizabeth's Royal Treasurer], de Vere closed the shutters on his London pleasure palace and transferred the deed to a friend of the family, William Cornwallis.
Anderson har ett rikt och avancerat engelskt språk (jfr hans horoskop som smögs in i annat sammanang), men för att komma någonstans offrar jag många pauser och uppslag. Ordet "rakehell" (raka+helvete) verkade tydligt nog men fick ändå en googling:
a fashionable or wealthy man of immoral or promiscuous habits.
Det är helt enkelt samma ord som "raka" men skruvat lite extra till "rakhelvetet", ungefär som vårt "fanstyg" - personer som valt (?) att förkroppsliga den osynliga djävulska principen som dess vita lakan. Anderson använder givetvis ett uttryck från "Shakespeares" tid och det är intressant att den moderna astrologins andra pengahus, Satans stjärna Algol i Oxens 3e grad plus den grekiska appellationen för Oxens naturliga 2a huset "Hades port" eller dörren till helvetet tydligt kan skönjas i tillmälet. Tematiken återkommer också med oxens envishet i många av bloggens inlägg: "Inget nytt under soen".
Om man jämför med greven av Oxford på 1500-talet inser jag att den här bloggen inte har mycket att återta vid vite av halshuggning. Smädespamfletten av igår har blivit till en i sak korrekt astrologisk tolkning som får legitimera eventuella sarkasmer!
/Ett av Oxfords sentida ombud
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar