Clement Dodd var redan medan han levde känd som den värsta snåljåp som lurade sina artister på allt utom erfarenheten av att ha spelat in i studio och sen bli blåst på alla intäkter. Precis som arrangören var han dock musikalisk och kunde höra begåvning, om än ännu en oslipad diamant från gettots djupaste kvarter. Och däri låg ondskefullheten: han, en svart man parasiterade på talangen hos sitt eget folk och utnyttjade det faktum att de inget förstod sina rättigheter. Dodd var en karikatyr på en girig arbetsgivare.
Efter hans död har det strömmat ut inspelningar han bara satt på och väntade på en opportun tid att ge ut. Ta det vita rikemansbarnet Richard Branson som startade alla bolag med "Virgin" i namnet. Hans första satsning var skivbolaget som chansade på smal rockmusik och i steg 2 insåg att om konkurrenten Island lyckats skaka fram en Bob Marley som tilltalade även vit publik, borde han också talangscouta en motsvarighet.
Branson värvade artister i mängd och med dunkla avtal och hoppades som en ful riskkapitalist att även om flertalet misslyckades tilltala unga vita konsumenter, kanske slumpen skulle skapa Virgins egen Bob Marley. Experimentet var så cyniskt att det misslyckades, Branson lade ner sitt speciella skivmärke för reggae efter några år, men gruppen The Gladiators sålde ändå så bra att de fick göra en serie album för britten.
 |
| 1976: Richard Branson hör potential och sajnar gruppen för en kritikerhyllad albumdebut |
Och det är här den lurige Clement Dodd på Jamaica vaknar till. När Branson gjort grovgörat med den unga gruppen trollar Dodd bara fram ett helt album med mestadels outgivna inspelningar med Gladiators och rider "kostnadseffektivt" och bekvämt på den framgång Branson redan skapat.
 |
| 1977: Dodd skäms inte för att ljuga den lokala publiken i ögonen och låtsas inte om att Branson redan "presenterat" gruppen för världen (den brittiska skivan f.ö. överlägset bättre) |
Det finns mycket värre historier än så. Sångaren Jacob Miller, död i bilkrasch före 30, sjunger med äkta indignation i en ego-boostande låt "Miller the Killer" om sin tidiga karriär i den bedrägliga musikindustrin. Av röstens darrande känner hans sig tio år senare fortfarande lurad av Dodd som ger hans 12-åriga jag en liten trehjuling (!). (Millers skivdebut förefaller ha givit en mindre hit på Jamaica.) Andra artister har rena skräckhistorier, någon gjorde en hel session i studio och lade ner massvis av bra musik och Dodd sticker åt honom paket torra kex som ersättning för ett helt dagsverke!
Vad är nu detta för sjuk himmel som med ren slavhandlarmentalitet suger upp musikaliska människors ansträngningar för att enbart bygga sitt eget varumärke?
(Googla Studio One och man hittar just inget utom beröm och repeterade klyschor om att studion skapat i princip alla artister under 60-talet. Man måste söka djupt för att hitta den andra sidan av berättelsen, den om den sjukligt snåla Dodd.)
Den snåle "onkel Scrooge" i "En Vintersaga" har jag flera gånger knutit till sämre utfall av Stenbockens tecken, eller dess härskare Saturnus (som äter sina barn i syfte att stå oemotsagt som Makthavaren). Studioägaren Dodd har precis som hans arrangör, kvinnohataren Leory Sibbles, kombinationen av hårt kontrollerande Stenbocken och även det dominanta Lejonet - kanske väl mycket härsklystnad i en och samma kropp:
Jämfört med sin arrangör är Dodd ännu mer av "patriarkal härskare" för den här årgången av soltecknet Stenbocken innehåller också teckenhärskaren Saturnus på sin negativa härskarplats. Solen och Saturnus är nu varandras fiender, en generös och slösaktig med sin energi och den andra snål, kontrollerande och begränsad. Det här är faktiskt urtypen för en samlare (engelskans "hoarder"), precis som Dodd spelade in artister nonstop bara för att ha "säkerhet" för en regnig dag.
Man kan också se Saturnus i Stenbocken som en iskallt kalkylerande typ, och naturligtvis som en musikalisk dirigent eller diktator. Stenbocken rycket aldrig med i stundens frenesi utan försöker alltid hålla perspektivet (dvs. kontrollen).
Intressant är hur Dodd också upprepar ett aktivt Lejon hos sin arrangör som slavade till lägstalön i åtminstone 4-5 år innan Sibbles fick nog och tog sin populära vokaltrio Heptones från dörr till dörr hos andra producenter och i frustration sedan emigrerade till Kanada. På Jamaica var allt format efter den forna kolonialmakten och söker någon i lägre position att förtrycka (romantiserande engelska tv-serier som Downton Abbey är britternas ohejdade förmåga till självlögn och historieförfalskning). Jamaicas horoskop har kommenteras två gånger (2010 och 2016).
Dodds sinnelag i 8e korruptions- och dödshuset (utifrån en solascendent som antyder hans aktiva ledarskapsväg) ser i förstone olustigt ut och man kan t.o.m. fråga sig om mannen var psykiskt frisk i sina affärsbeslut och förmåga lyssna till andra. Men eftersom Månen i Lejonet ägs av Solen som här står med Mars (en typisk signatur för musikintresse eller dragning åt det som är energiskt), räddas i viss mån uppfattningsförmågan.
Men Dodd hade faktiskt lite dåligt omdöme och verkar halvdöv för andra, särskilt hans desperata försök att modernisera sin musik under senare delen av 1970-talet när han verkligen halkat efter. Han lät musiker lägga till nya instrument till gamla skruttiga inspelningar och resultatet är helt enkelt skit. Överdubbningarna funkar ofta inte och musikälskare accepterar ett antal års produktion som kuriositeter bara för att det är "Studio One".
Dodds snålhet ledde också till den jamaicanska musikindustrins sämst tillverkade produkter: vinylskivorna var knastriga och fyllda av defekter. Ibland låter skivorna så illa att musiken är nästan onjutbar. Långt efter hans död hittade Dodds efterlevande tecken på sjuklig snålhet: när en skiva var utgiven sparade han varenda skivetikett som inte kommit till användning, vilket kan förklara den hejdlösa förvirring som uppstår med Studio One-skivor där många har fel artistkredit och sångtitel jämfört med musiken som strömmar ut ur högtalarna.
Ser man Solen som Platons ursprungliga Idé eller himmelska Form och Månen som den lite sämre avbilden som uppstår här på Jorden, förstår man hur Dodds relativa sol- och månplaceringar verkligen leder till en kvalitetsförsämring på hans mänskliga sinnelagsplan. Solen (den rena intelligensen) må ha hör talang men när han sedan skulle återföra detta, då börjar nedgången.
1a ego-medvetna (vardagsmedvetna) huset och 8e har alltså någon form av kommunikationsförbistring, det är som finansminister Anders Borg (m) visade ett sinnelag med någon slags korrupt varseblivning som resulterar av detta, hinduernas förhållande mellan hus 1 och dödshuset 8.
Vänder man och studerar studioägarens och producentens sinnelag som ascendent, uppstår istället problem med Solens placering:
Sinnelagets Måne resonerar nu med en Sol som upplever sig stå i Fiendens och Olyckans läger, och även den här alternativa bilden påminner om Dodds sjukliga snålhet som ledde till att han bedrog sin omgivning. Notera hur det fantasifulla psyket (Månen) upplever ett stort hot mot sina rikedomar (Jupiter i 12e förlusthuset) - en akut upplevelse pga. av oppositionen till Solen - det är återigen det lunära sinnet som tycker att ens sol eller ledarskap är utsatt eller hotat.
Jag har inga uppgifter om exakt hur Dodd ledde eller härskade i sin studio, men det verkar tydligt att artisterna var ganska hårt styrda av ägarens "vision" och att varje anspråk på lön uppfattades som en fientlig gest (6e huset) av Dodd. Lika tydligt som att hans direktiv var lag var att Leroy Sibbles och hans husmusikanter sedan skötte det dagliga arbetet med att skapa klassisk reggae. Som en dålig husvärd satt Dodd på sitt kontor och vaktade över sina tillgångar eller lyssnade till jazzmusik, hans stora kärlek (även om han visste vad folket ville höra). Stenbocken är både en byggare och en förvaltare.
Eftermälet om grundaren av Studio One är mixat, de flesta artister fattar och uppskattar att det var han som patriarkalt gav dem en ingång i musikbranschen men samma artister är ofta lika förbittrade av hur Dodd hanterade dem. Vad få i den lågutbildade gettomiljön verkar överblicka är att det var män som Dodd formade hela Jamaicas musikindustri till en plats för rövare och blåsare.
I Dodds horoskop syns så mycket sjukligt ha- och kontrollbegär att han ensam kan ha sägas gestalta den fattiga underklassmänniskans totala brist på moral och hyfs, bara uppflyttade till en nivå ovanför den självklara härskaren, den vita brittiska djävulen (britterna lämnade över Jamaica 1962, samtidigt som Studio One tog fart - allt det jag beskrivit är bara en naturlig fortsättning inom musiken till det hacksamhälle britterna lyckats prägla Dodd med.)
Sol-Stenbocken Leory Sibbles, arrangören, med sina misogyna utfall i texterna, passar verkligen astrologiskt in som Dodds underhuggare. En mer frihetlig typ än Stenbocken skulle inte så ut under en så extremt dominant himmel som den Dodd uppvisar. Bloggen noterade tidigt att den kyliga rationalitetens tecken faktiskt bär ett totalt motsatt budskap i namnet: CAPRI CORNUS, de nyckfullt stångande hornen. En påminnelse om att strebers, maktsträvare själva saknar all inre moral och disciplin men kräver den av andra.
För verklig astrologi där födelsetiden är tillgänglig blir det A och O att jämföra ämnet maktsträvanden mot t.ex. 9e huset för samvete och filosofi - ett "högre" hus än 10e eller det spastiska armbågande som kännetecknar CAPRI CORNUS av låg typ. I vissa fall är det dock sådan röra på lägre instanser att man kan räkna bort kontakt med Samvetet och det är den högfrekventa tjockan på himlen som tycks hålla tillbaka mänsklighetens adlande...
T.o.m. innan man hittat en lekfull relation till astrologins planeter är Dodds samling i Stenbocken kritisk även enligt reglerna i en nybörjarbok: Solen minglar med BÅDA de naturliga illgörarna Mars och Saturnus. Det är alltid ett omen att stanna till inför och fråga sig vad individen kommer att göra. Dodd blev imperiebyggare, så typiskt de Stenbockar som inte lägger sig platt och väljer slavens roll, och likt de flesta imperiebyggare lät han andra sätta livet till för att realisera sin vision. Eftermälet kan inte gärna bli annat än mixat...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar