En naiv blasfemikers död (Lars Vilks planetpassager vid dödskraschen)

Att poliser granskar konstnären och senare blasfemikern Lars Vilks död ur två perspektiv, varav det ena är att bilolyckan inte var någon olycka - det låter helt rimligt. När allt kommer omkring var det här en obetydlig konstnär internationellt och bara känd som en omdömeslös uppviglare som ångrade sitt målarkludd först när det kostat andras liv.

I brist på födelseklockslag skulle man kunna använda dödshoroskopet (cirka 15.30 nära Markaryd) för att bakvägen rekonstruera en födelse-persona (ascendenttecken) som skulle kunna ha varit Vilks, men jag avstår. Astrologer har notoriskt ofta fel i dessa "rektifikationer" som de kallas på engelska. 

Istället nöjer jag mig med att notera dödsdagens transiter över känsliga punkter i  födelsehoroskopet. Här finns klassiska astrologiska doktriner rikligt företrädda!

Kartans överskådlighet är inte den bästa, men Vilks födelse finns i inre ringen med hans Måne i Vattenbäraren som "sinnelagsascendent". I yttre ringen olyckstillfället (med känt stigande zodiaktecken på orten). Man kan lätt byta perspektiv utan att behöva två eller flera kartor.

I samband med transiter brukar Månen, en planet som bl.a. tecknar resor kunna visa sig vara som en sekundvisare som ganska exakt prickar in en kritisk dag, som dessförinnan angivits av planeter längre ut i solsystemet. Bristen på klockslag gör att Vilks psyke/Månen inte kan anges exakt, men 10e graden Vattenbärare vid lunch är märkligt nära dödsdagens Måne i opposition från Lejonet i triggeravståndet "en grad innan". Skulle Vilks faktiskt kunna ha varit född vid lunch? 

Andra dödshoroskop har visat att Månen inte måste vara perfekt placerad. Ibland (som tidigare nämnt) tycks händelsen slå till när planeterna står så bra som de kan, vilket betyder att någon passerat en exakt kritisk position medan en annan har några grader kvar till sin kris. Ju mer förutsättningslös man är, desto troligare att man uppfattar himlens Gestalt eller inneboende grundmening.

Längst ut i det antika kosmos låg Tidens herre, Saturnus, en planet som verkligen har med livslängden att göra. Nu upprepas oppositionen och medfödda Saturnus, klent placerad i Krabban (Vatten) och därifrån bättre för en drömmare och svamlare än en stabil stötta för det potentiellt redbara och rationella psyket (Månen) i Vattenbäraren. Här är då den underliga mix av irrationalitet (Vatten) och skarp logik (Luft) som fick Vilks att välja så käpprätt sak att göra sig lustig över. I princip hela världen förutom det gudlösa Sverige respekterar andra människors trossymboler, men här kommer en lättvindig konstnärstyp utan koll på något, förutom sitt hemlands islamofobiska vibbar. 

Konstnärer brukar kunna plocka upp sitt samhällets tidsanda och säga något viktigt, Vilks gjorde sig med Rondellhunden bara till språkrör för patraskets nivå.

Saturnus mot Saturnus är således en kritisk period där ett liv kan ändas, förutsatt att födelsen var fylld av komplicerade omen. Att Vilks föddes med sitt psyke/Månen i opposition till krigaren Mars, superstark i Konungens Lejon, är just en sådan förödande störning i psyket. Han var född att mopsa sig mot Storhet och fick betala priset.

Döden kom snabbt och för kvick förlossning ska man definitivt inte se på Saturnus, som är långsam och mödosam (kanske åratal i långvård). Det är den Stora Välgöraren Jupiter som vare sig den just gör gott eller som i Sverigehoroskopet är en dekadent frihetsplanet som resulterar i onda följder, kan dess egenskap av "förlossare" sägas stå fast. 

Utan Vilks persona/ascendent går det inte att säga om hans Jupiter var en verksam väl- eller illgörare i hans liv, men faktum är att den vid dödstillfället intog sin välgörande 240-gradersvinkel till Vilks medfödda Jupiter (hinduerna menar att planeter bara kastar blicken framåt så detta är som 2x västerlandets 120-graders trigon). Det är alltså klar kust för snabb död, om andra planeter instämmer att tiden är kommen att gå vidare.

Och Saturnus och Månens respektive oppositioner med sig själva tyder på att tiden var kommen. Sedan kan man alltid granska Olyckan själv, krigsplaneten Mars, eftersom den skadar Vilks medfödda psyke och omdöme. 

Vid dödsdagen har Mars förvisso intagit en rejält intressant placering och ingår i ett stellium av tre kroppar vilka innefattar fordons- och kommunikationsplaneten Merkurius (retrograd) men framför allt en närmast exakt konjunktion med Solen, symbol för livskraft i denna världen men också för personer med renommé eller kanske bara ökända (som Vilks i hela världen förutom det derangerade Sverige och några andra sekulära tokstollar som Danmark).

Vilks har förvisso Solen och Merkurius i samma tecken (som så många andra) men hans medfödda olycksplanet ingår inte i någon (hinduisk) aspekt. Däremot kan man alltid spekulera att de underliggande disponenterna har ett ord med i laget. Vilks Sol står kombinerad med Merkurius (fordon) och den senare är härskare i det mobila tecknet Tvillingarna. Så dödsdagens transit - stelliet Solen, Merkurius och Mars - anknyter trots allt till Vilks födelse, men genom soltecknets (livskraftens) härskare Merkurius. 

Livskraft, merkurialt fordon, olyckor, sekundvisare och Tidens herre Saturnus - kan det bli klarare?

 

PS. Merkurius i Tvillingarna brukar kunna vara exceptionellt logiska och klipska och Vilks förklarades ha varit en rolig och underhållande figur att umgås med (humor en bieffekt av hög IQ och förmågan att snabbt kombinera data på otippade sätt). 

Hur han ändå var så omdömeslös i sitt "konstnärskap" och muckade med hela Islam (inklusive dess våldsbejakande ytterlighetsgrupper) har att göra med bristen i hans Saturnusplacering. Om i besittning av en kvicktänkt Merkurius men den stora Strategen (Saturnus) är en lättviktare eller t.o.m. satt ur funktion - vilket man kan argumentera för med en placering i Vatten - då blir Tvillingarnas skarpa tal rent självskadebeteende eller rent av självmord. 

Var det Vilks själv som övermannade poliserna och vred om ratten så att bilen girade så tvärt? Var han trött på sitt ofria liv som punktmarkerad? Var hans omdömeslöshet så total att han inte drog sig för att ta två skyddsvakter med sig i självvald död? 

Man kan fråga sig om Sverige har tillräckligt sanningskänsla och heder för att tillkännage om så var fallet. Det skulle nämligen förminska kraften i Vilks som det sekulära samhällets hjälte i dess hårda linje mot islamism. Redan har offren till Estonia-olyckan fått uppleva denna nations märkliga sätt att hantera sanningen och landet "åt folket"...

PS. Några timmar efter inläggets publicering klargör en museichef - säkerligen utan att läst den här obskyra bloggen, att Vilks "Rondellhund" uttrycker ett sentiment som inte har någon legitimerande plats på ett museum. Gott så.