Planeten & dess själ: parallell i Platon

Vikten av att inte bara studera en planet i dess tillfälliga värdtecken utan också dess disponent, upprepas ofta på bloggen. Den indiska grenen av astrologin talar här om planeten i ett tecken som själva kroppen och dess värdteckens härskare, planetens disponent, som planetens själ. 

Som nämnt betraktas Månen som markör för psyket, sinnet eller själen och här uppstår egenheten att även själen har en själ. Det får man leva med. 

I ett enda fall saknar planeten en inre själ, och för nämnda Måne är detta förstås då planeten är hemma och konsoliderad i sitt eget härskartecken (Kräftan). "What you see is what you get." 

Planeter i härskarlägen ger en otvetydig signal om att planeten ifråga inte spelar ett dubbelt spel. (Naturligtvis kan andra faktorer skada planetens beteende, men insida och utsida är teoretiskt densamma - individen har en ful sida i sin personlighet men den avslöjas direkt via utsidan.)

En annan fördelaktighet för frågan om kropp och själ i samklang är att planeten och dess disponent ockuperar samma element eller, i vissa fall, samma kvalitet (guna).

Dessa tankar är naturligtvis gamla som gatan. Se t.ex. Platon i hans mest kända verk "Staten" - resonemanget här är analogt med astrologins resonemang, och det beror förstås på att Platon var väl förtrogen med ämnet:

-Om någons själ har en fin och vacker karaktär och hans kropp matchar den i skönhet och därför är i harmoni med den, så att båda delar samma mönster, skulle inte det vara den mest intagande syn för den utrustad med ögon att skåda?

-Det skulle det säkerligen.

-Och är inte det skönaste också det mest älskvärda?

-Naturligtvis.

-Och en musikalisk människa skulle älska sådana människor mest av alla, men han skulle inte älska den som brast i harmoni?

-Nej, det skulle han inte, åtminstone inte om defekten satt i själen. Men om den bara satt i kroppen skulle han fördra den och vara villig att omfatta pojken med den.

Bok III, 402c-d

Som synes hamnar resonemanget på de gamla grekernas homoerotiska sidosteg (som Platon i andra texter lamenterar). Men den underliggande principen, estetik mildrad av etiska hänsyn, är densamma som kan sägas gälla i den astrologiska tolkningsprocessen.

I de fall där kropp och själ talar samma språk, ska man räkna med en god och tilltalande presentation. Men där t.ex. en planet i Jord har en Eld-placerad disponent kan man misstänka att individen har svårt att uttrycka sin vision i ord. Eller kanske den kroppsliga yttre formen inte gör den inre godheten rättvisa. 

Bloggen har i allmänhet inte, i sina blixtsnabbt nerskrivna referat av horoskop plockade ur dagspressen, brytt sig om att gå ner på den här nivån. Har det funnits t.ex. en motsättning mellan känslans Vatten och det rena intellektets Luft har den påtalats ("dissociation", "bortträngning", etc) men utan att undersöka den närmare relationen mellan "kroppen" och dess "själ". Ett skäl till detta är att horoskop utan födelsetimma lämnar så många osäkerhetsmoment att det inte är värt att överanstränga sig.

Det här är också en ingång i astrologin som borde provas empiriskt! Man kan börja på den allra ytligaste nivån och fråga sig om människor som allmänt anses vackra och tilldragande överlag har en planet och en disponent som, med Platons ord, "delar samma mönster" eller åtnjuter synergi. 

Eller omvänt, finns det människor som haft otur med sin fysiska kropp - t.ex. den svårt handikappade vetenskapsmannen Stephen Hawking - men där de kroppsliga planeternas disponenter berättar en annan historia, den om en ren och högt utvecklad själ? För den här typen av fråga krävs naturligtvis födelseklockslaget som etablerar ascendenttecknet. 

I fallet Hawking, tidigare nämnd i ett inlägg om intelligens, är födelsetiden inte verifierad, men Skyttascendenten passar perfekt för en astrofysiker! (Se även inlägget om Stålflickan för en fånig spin-off på samma arketyp/idé.)

Födelsen äger rum strax före soluppgången och alla kroppsliga indikationer kommer därför att involvera också Solen, en symbol för den dagaktiva människan - väldigt aktiv det rörliga tecknet Skytten! 

Stämmer nu detta födelseklockslag som jag nedtecknade från en bortglömd källa för många år sedan men inte längre kan verifiera via nätet, hamnar det första kroppshusets härskare Jupiter - tillika Solens disponent - i det ofördelaktiga sjätte huset för kroppslig hälsa. Oxen är trög Tamas som kan representera fysisk immobilitet. I själva verket kan expasionens princip i Oxen läsas som "förstärkt obenägenhet att flytta sig från sin plats" [1].

Jupiter har hamnat i ett kroppsligt tecken som talar helt mot dess egen natur, och dessutom är Jordelementet en ren fiende till den fjäderlätthet som Eldelementet och Skytten representerar!

Åtminstone i detta fall har vi ett tydligt besked om att kroppen och dess själ eller animerande princip (här: Jupiter) inte alls samarbetar. Och faktum är att hela horoskopet går i den här oförsonliga motsättningens tecken. Samtliga "äkta" planeter står i Eld eller Jord. 

Går man till vetenskapsmannens själ - Månen - beskrivs den som "extraordinär" genom kombinationen med Rahu - drakhuvudet som söker höja sig över den sublunära sfärens tak - höja sig över dess egen tilldelade zon (och som därför ådrar sig gudarnas vrede). Och sannerligen, en bättre bild för ett sinne som tänker om ting bortom den ringa lilla verklighet nere på jorden (som är allt den genomsnittliga är intresserad av), går väl knappast att föreställa sig!

Månen i Lejonet visar också att Hawking tar sig an de allra största frågorna mänskligheten känner. Själen på insidan av hans själ är alltså Solen - den direkta symbolen för jiva-atman, andemänniskan. Denna står bortom frågor om gott och ont på den futtiga humanistens nivå, men är naturligtvis själv en garanti för det goda och sköna. Så genom att tillämpa den här enkla metoden om omen om inre och yttre, tycks horoskopet vagt indikera att den kroppsliga människan är i kamp med att själen är "home-free".

Visst kan man gå ner ännu en nivå och fråga kring själen till själen till själen. Men då är vi tillbaka vid Jupiter - expansionens och rörlighetens planet - som låst sig i Jordelementet. Det måste ha funnits något som drev andesjälen Hawking tillbaka till planeten Jorden och därtill en skadad fysisk kropp. Men det är hans själs historia och den går inte att utläsa i formen av klartext. 

Vad den allra mest esoteriska indiska astrologin kan säga genom att splittra varje tecken i 60 minimala sektorer och enligt vissa metoder omfördela planeterna inom dessa för att direkt läsa själens karma - det är en astrologi jag aldrig kommer att nå i detta liv. För många pusselbitar saknas.

_____

1. Fast jag uppskattat vetenskapsfilosofen Wolfgang Smiths böcker, märker man genast den "oxiga" oviljan att ens överväga värdet i djuppsykologen Carl-Gustav Jungs resonemang i hans första bok "Cosmos & Transcendence".

Smith, ska sägas, är en katolskt kristen vetenskapsman, vilket genast gör honom Tamas-bojad till en uppsättning spelregler. Och eftersom Jung ifrågasatte kristendomens förvaltande av det doktrinära arvet från Jesus hamnar t.o.m. en sådan intellektuell begåvning som Smith i låst "ge-igen-position" (Tamas!) till Jung. Smith förmår inte se Jungs vy och att den i djupet är så snarlik kristendomens mer esoteriska punkter (himmelriket finns inom er), att käbblet känns överflödigt.

Smith ser istället Jung som en förvirrad produkt av postmodernismen, vilket är ett obefogat snålt och svepande omdöme. Jupiter tycks med andra ord inte särskilt generös i Oxen, vilket med råge Humanisternas ordförande Christer Sturmarks egen Jupiter-Oxe omvittnar. "Den enda vägens människor."

Det är kanske på den här nivån - jordbundet bokstavlig identifiering med sin egen doktrinära position - filosofiska Jupiter i Oxen hamnar... I så måtto har även Stephen Hawking några "evolutionära" steg kvar. Han har mjuknat med åren efter att ha misslyckats med sin TOE - theory of everything - och jag tror han har någon liten religiös sensibilitet även om han inte skyltar övertydligt med den.