Västerlandets offer wailar

I precis rätt ålder för att synka med den senare delen av reggaemusikens gyllene år under 1970-talet, när plötsligt den skygga rastafarisekten på Jamaica exploderade genom mediaexponeringen av Bob Marley, har jag på sistone börjat titta på horoskopen för de mindre kända artisterna som berörde mig då. Det har blivit en fascinerande serie av närmast perfekta horoskopmatchningar - människor som skulle kunna ha varit ens bästa vänner, om man nu hade mötts.

Under några år tog jag noga notis om mindre kända namn som flyktade förbi, först i brittiska New Musical Express. Snart nog övergick jag till månadsmagasinet Black Music för att få veta något om de fullständigt obskyra artisterna i Jamaicas getton.

Idag vet jag varför den här platsen på jorden och dess musik knockade mig, och det innan Bob Marley blivit känd för allmänheten. Jag, en blekfis till svensk i detta liv, har två tidigare liv bakom mig som färgad slav! Ett i Senegal på 1400-talet och ett som trädgårdsmästare i en viss stad i en viss delstat i USA på 1700-talet. (Vissa nattdrömmar genom livet har varit extremt klara och t.o.m. innehållit namn och årtal!)

Drömmarna har fått mig att de senaste åren googla efter ledtrådar. Den största överraskningen var nog att upptäcka att judisk mission ledde till att det finns judiska folkstammar i Afrika. I en senare islamsk våg suddades mycket av detta ut. Hos Mandingafolket, som pga kolonialisternas stöld av Afrika hamnar i flera olika moderna länder, kallades Gud "Jah" (Bibelns YHWH i kortform). Det är precis som inom rastarörelsen på Jamaica. 

Visserligen matades de svarta slavarna i karibiska övärlden med kristendom, men jag har en smygande misstanke om att det finns en icke-dokumenterad bakgrund i västafrikanska Jah-troende slavar som, skeppade till Karibien, satte fröet till rastarörelsen på Jamaica...

När den vite mannen av idag, reducerad till en mentalt svag underhållningskonsument, roar sig med en rulle där Johnny Depp och hans frejdliga pirater forsar runt i karibiska vatten, då är det verkligt fula fiskar han gillar. För detta var ju avskummet av de kultiverade européer som inte hade några problem med att reducera människor från andra kontinenter till handelsvaror!

Tillägg. Man kunde tro att Stora Filmbolaget nonstopbevakar nätet och genast iscensatte "skadekontroll" apropå det just sagda. Strax efter att inlägget publicerats ser jag en artikel från samma dygn (AB har tyvärr inte klockslag på sina artiklar).

Det är superbussige Johnny Depp som besvarat brev från en liten flicka genom att klä ut sig till sin älskade piratfigur och hälsa på i hennes skolklass! Jo visst finns tid för de oskäligt rika att försöka reparera skadan. Hoppas Depp spred lite pengar över det raserade Haiti också, i likhet med flera andra superkändisar.

Och lika udda: skoltemat förs fram även i detta inlägg, inte bara en utan två gånger. Är det en "världssjälssynkronicering" nu igen?

*****

Junior Ross - cirka 25, sent 1970-tal

Så över till artisten Junior Ross, en ung sångare som gav mig ståpäls vid den tiden. Hans minimala karriär under 70-talet rymdes på ena cd:n i ett dubbelset som kom ut 2002. Det kan mycket väl vara en av de mäktigaste titlarna i den oerhörda återutgivningsvåg av kulturell och rastafariansk rotreggae som sköljde över väst under 90- och början av 00-talet. Inte minst för att den andra cd:n är tillägnad Ras Allah, även kallad Prince Alla, som jag skrev om här (nytt fönster). Han och Junior Ross var bästa vänner.

Nu har haussen mojnat för den här gången, men jag noterade hur gamla raspiga jamaicanska vinylskivor såldes till skyhöga priser på eBay under flera år. Det finns uppenbarligen ett extremt emotionellt värde att hålla i en Jamaicapressning som kanske bara hade en upplaga om 200-1000 exemplar, och av vilka bara en handfull kopior finns kvar på jorden. (En extremt obskyr singel med Bob Marley existerar t.ex. i tre kända exemplar i världen, varav bara ett är spelbart.)

Samtidigt är samlarbranschen minst sagt osmaklig då de artister som fortfarande lever som regel blev blåsta av sina producenter på de småslantar inspelningarna ursprungligen genererade. Idag hankar sig fram lika knappt som för 30 år sedan medan rika människor (mycket japaner!) köper upp de här dyrgriparna och romantiserar över fattigdomen eller dräglar esteticerade över den primitiva grafiken. Eller vad det nu handlar om. Frågan går ut till det här inlägget också!

Det onda 80-talet, då marknadsliberalismen slog igenom och alla manades "satsa på dig själv", var en effektiv dödstöt för rotreggaen som (hoppfullt) predikat Babylons (västerlandets) och den orättfärdiga människans snara kollaps.

Jah Be You: Chant down Babylon Kingdom (1976/77)

Bob Marley gjorde kanske rätt som fasade ut och dog just som 80-talet tog sin början. Men han lämnade efter sig en musikskatt som berättade en historia om dem som betalar för den rika medelklassen med sin fattigdom. 

Det här förhållandet, att vissas lidande bygger andras välstånd, kom flyktigt till ytan i Sverige just innan valet, men insikten om det onda system som kallas Babylon i reggaemusiken lyckades inte beröra tillräckligt många av de själviska svenska stenhjärtana. Nya moderaterna försöker nu påstå att det är precis tvärtom: att sjuka människor ligger andra till last och att de ska piskas upp från sina sjukbäddar! Jag har aldrig sett en sådan brutalisering av det allmänna tankeklimatet! Fredrik Reinfeldt är ett äkta barn av 80-talet och ett ovanligt fult sådant.

Hur skulle unga av idag ens kunna förstå Junior Ross helhjärtade om än lite naiva hopp om en annan och bättre värld? Han sjöng ur ett perspektiv slöhäckarna vid sina datorer inte ens kan föreställa sig, om "verkliga livet" i ett getto, så långt borta från de våldsspel dagens ungar sitter i maratonpass med. Frågan är om inte dessa vita kids är fast i vårt getto, redan hi-jackade av den förkrympta världsbild den extremt kalkylerande underhållningskulturen binder upp dem i. De är redan nyttiga konsumenter och sitter bara och pillrar med sina mobiler.

"Att ge hals." Det är förresten egendomligt med dessa gamla obskyra jamaicanska sångare - många av den hade extremt udda röstkvaliteter. Är det religionen som fyller dem med sådan energi att de lätt sjunger fem säsonger Idol-deltagare rakt in i väggen? Jag gissar att de helt enkelt var självlärda och bara öste på för fulla lungor.

En del låter grymma, råa, livsfarliga för den vite mannen att lyssna på! "I don't like reaggae - I löööv it!", skämtade popgruppen 10cc om hur de sökt smöra sig ur en kritisk situation på Kingstons gator. Vite mannen hade kommit verkligheten lite för nära! Bättre stanna i hotellbaren och grogga.

Det var väl det som kittlade mig i tonåren. Här var något farligt, trots att texterna dröp av underlig rastafilosofi. Och de rökte gräs. Kopiösa mängder. Jag hör vilka artister som "öppnat totalt" och faktiskt levererar rena budskap från Översjälen.

Rotreggaen hade sin beskärda del av copycats och manierade "badrumsrastas" men Junior Ross och Prince Alla kunde man tro att de menade vad de sjöng. Trots att deras observationer är så antiintellektuella att det nästan är hjärtskärande. Bristen på skolgång hörs, men Allas vädjan till gettoungar i ljuvligt vackra "Go To School" gör mig nästan tårögd. Blev tvungen att bara sitta ner och lyssna på hymnen. Sångaren vet att det underprivilegierade livet inte är något man önskar någon, och förmedlar det med röst och melodi.

Junior Ross verkliga namn var Clifford Palmer, en av tre bröder som hade en trädgård i en lugn del av Kingston dit människor samlades för att öva musik. Återutgåvan av Ross magra sångbok berättar att det var i den här trädgården den världskända låten "Rivers of Babylon" skrevs av killarna i trion Melodians. Åldrande popsnören minns den kanske bättre genom tyska discogruppen Boney M.

Bröderna Palmer knåpade också ihop den grymma "Ballistic Affair" som gangstern Leroy Smart hade en megahit med hösten 1976 - inför det jamaicanska valet. "Vapenaffären" syftade på att Jamaica var nerlusat av vapen som CIA spridde bland de fattiga gängen för att destabilisera den socialdemokratiska regeringen som USA hade tröttnat på.

Likväl vann vänstern men Bob Marley höll på att förlora livet i en skottlossning. "Ballistic Affair" har ett uppskruvat, nästan maniskt tempo, som i kombination med ännu en sån här brutalt howlande sångstämma gör den ganska ruskig att lyssna till än idag, om man vet vilken verklighet texten återspeglar.

Vem var då Junior Ross, astrologiskt? Horoskopet ovan talar för sig själv. Med Solen i härskarläge i hederstecknet Lejonet, Saturnus "upphöjd" till genuint rättspatos i vågskålarnas tecken, samt religionens och det högre medvetandets Jupiter välsignande samma Saturnus, råder ingen tvekan om att det här är en ren själ. En av "de utvalda" i sin tid.

Det här är ett kraftfullt, "aktivistiskt" Lejon med Månen bortbränd och den militanta Mars närvarande. Det finns inga spärrar och en simplare natur född till tredje världens usla förhållanden skulle lätt kunna ha blivit en gangster.

Varför det gick isningar genom min kropp när jag hörde Junior Ross sjunga "Bow down, Babylon!" ser jag nu för första gången genom astrologin: alla mina tre ledande tecken, Tvillingarna, Vågen och Lejonet (de två senare i ömsesidig reception) är desamma som driver Junior Ross rättspatos!

För den som vill höra Ross få inspelade klenoder finns det fortfarande lite tid kvar. Förnämliga skivmärket Blood & Fire ger inte längre ut förlorad musik från de här åren, men säljer alltjämt det som finns kvar i lager.

Här är dubbel-cd:n med en liten provlyssning på ett Junior Ross-spår. Jag medger gärna att melodin är närmast dagisenkel och det är möjligt att det inte längre går att lyssna på det här ur perspektivet av ett välfärdsland som dragit ännu längre ur spår.

Men här finns också en platta med Ras Allah där några av låtarna har sublima melodier! Här finns klassikern om varför en rastaman aldrig låter sig ses på en kyrkogård. Texten verkar helt bisarr tills man börjar inse att den kan ha att göra med jesusordet i Bibeln att låta "de döda begrava sina döda".

Samtidigt tycks prinsen så inspirerad att bildarna hopat sig i hans medvetande och författarpenna: varför vill han inte stå på en kyrkogård i den händelse blixten slår ner? Är det för att Jesus, angående döden också sade: "Som trädet faller, så blir det liggande"? Att dö i onda (döda, materialistiska) människors sällskap, skulle det kunna påverka själens öde bortom tiden?

På sjuttiotalet fanns ännu glöd i svenskarna, en del röstade vänster, och många var mot slit-och-slängsamhället. Nu vill alla bara kultivera sin egen lilla täppa och glömma världen där ute. Frågan är hur långt dagens Miljöparti tänker anpassa sig till Systemet. Går det att stå emot? Kanske väntar västerlandet nu bara trött på Babylons fall. Det kan komma som en följd av flera samtidiga attacker från t.ex. Naturen själv. Moder Jord vet vilka hennes invånare är, och vad de gör. Till och med våra huvudhår är räknade.