Individualismen är en chimär

Ännu ett stickprov på bloggosfären. Låt oss kalla detta ett inlägg om den dåliga typen av Lejonets tecken. Den pompösa, struntviktiga och självgoda.

Jag vet inte vilket resonemang på nätet jag följde eller vilken länk jag klickade, men plötsligt fann jag mig på en sajt med en vacker asiastisk kvinna på bild. Jag följde nyfiket resonemanget som verkade vettigt, svenskan var flöt perfekt så jag antog att det var ett adoptivbarn eller en andra generationens svensk. 

Men i alla hennes oförsonliga invändningar mot kristendomen insåg jag mer och mer att hon var ohyggligt ytlig och aldrig ens funderat på vad organiserad religion handlar om, och att hon tycktes inte så lite struntviktig.

Jag beslöt mig för att läsa om henne men upptäckte till min förvåning att det var en manlig webb- och datatekniker jag retat mig på. Nu blev det bara värre, för informationssidan indikerar att den här människan var större än livet själv, med så många intressen (bl.a. sinologi) och därmed en fullständigt utslätad och profillös personlighet. Undantaget var en lärarroll som beskrevs i diminutiva termer.

Det ruskiga var att människan låter likadant som en bekant, vars ytliga esteicism tycks exakt likadan, vars intresse för fotografi och fisförnäma svansande efter kulturella företeelser omvittnar en köpt identitet (han kom från en djupt okultiverad medelklassfamilj), och vars datajobb tycks vara precis detsamma, och vars ateism luktar just bara en inbilsk generations klichéartade åsikter.

Intrycket av båda är en total avsaknad av fasta normer, så kallad värderelativism, och postmodernismens "anything goes".

När jag slog upp födelsedatumet visar sig båda vara födda i storvulna Lejonet samma år och mellan deras födelsedagar inte långt från varandra har psyket (Månen) skruvat sig exakt ett kvarts varv så att Månen vandrat från det ena kritiska tecknet Tvillingarna till det påföljande som också behärskas av den analytiska Merkurius - Jungfrun. 

Den senare känner vi som en allmän nej-sägare från Humanisternas språkrör och från många nazistiska och invandrarfientliga horoskop. Med få undantag tycks inte sinnelaget i Jungfrun vara kapabelt att förstå vad religion är.

Ateisten medger visserligen att det är organiserad religion han avskyr, men hallå, hur ytlig kan man bli? Är formen i vilket ett budskap levereras viktigare än innehållet som sådant?

Jag ska plocka ett stycke från den här allt-och-inget-mannen, vars värderingar är så urspårade att han t.o.m. förespråkar kvinnlig prostitution, och visa hur hans bombastiska döljer rent nonsens:

Filosofiskt står jag sedan barnsben på en utpräglad ateistisk och rationell grund. Jag förkastar inte andlighet, men är våldsam motståndare till organiserad religion med politiska ambitioner, mission eller sanningsmonopol. Med en bakgrund som teknisk fysik-studerande håller jag naturligtvis naturvetenskapens fana högt.

Det är lät väl inte så dumt? Problemet är bara att han överhuvudtaget inte klargör någon filosofisk ståndpunkt! Ateism är ingen filosofi, bara ett förnekande att vårt materiella universum springer ur en intelligent skapande tanke (eller Gud).

Rationalism är heller ingen filosofi men väl en kunskapsteoretisk grundhållning. Jag tror bloggaren skulle bli chockad över att lära sig vilken - rationalismen är motståndare till hans svenska förnuftsempiri, såsom företrädd av t.ex. Humanisterna. (Rationalismen stammar från den gudstroende Platon, som förnekar att människan för sin kunskap enbart har de fem sinnena att förlita sig på.)

Ja, texter är bara pladder: "filosofiskt....står jag på rationell grund" - och sedan barnsben dessutom!  All filosofi vilar gudbevars på rationalitet men "barnsben"...? Utvecklingspsykologin lär oss att intellektet inte tagit slutgiltig form förrän vid tjugofem, och elementära logiska operationer har vi inte med oss sedan barnsben. Jag gjorde skolmognadstest vid sex och befanns klar att starta i min årskull fastän sent född under året. 

Stycket om hans våldsamma motstånd mot organiserad religion som har "politiska ambitioner, mission eller sanningsmonopol" handlar inte ens om filosofi utan om hans svurna fiende. Än en gång ser vi en grumlig tänkare eftersom ALL organiserad religion så vitt jag vet alltid har beskrivit någon form av PR-verksamhet för sig själv (mission). Ibland går inte bra, som när kineserna skickade ut de kristna ur landet.

När han beskriver sin utbildning i teknisk fysik diskuterar han inte heller sin filosofi som han utlovat utan flyter iväg i hyllningar till naturvetenskap som överhuvudtaget inte har med filosofi att göra.

Och så här låter hela självpresentationen. Det är en väldigt struntviktig människa som ändå inte riktigt går att tycka illa om, för allt är så lättviktigt.

Och så horoskopet beskriver denna urvattnade "tänka bara för att få skriva ner ord".

Direkt efter, till jämförelse, födelsen några dagar senare:

Klockan 20.00 vid den första födelsen går Mars i Skorpionen så att vi några dagar senare ser Jupiter i Vatten "välsigna" också Mars på väg mot dess ultimata välsignelse av strukturplaneten Saturnus som är helt ute och flyter i Fiskarnas tecken där inga fasta normer alls tycks finnas.

Det här året baserar sig nämligen gränsdragaren och strukturalisten på Jupiter i Kräftan - den som välsignade Saturnus i dess verksamhet. Dvs vidareförgreningens princip säger ja till Saturnus vars uppgift det är att drag gränsar och säga nej.

Men Saturnus är ute och flyter i ett föränderligt tecken, och Jupiter själv befinner sig i det omdömeslösa och passionerade tillståndet (Rajas guna). Kineserna kallar 1967 för kaninens år, ett av de mest självefterlåtna och ytliga av alla år.

Man måste backa ut till kosmos två yttre planeter, Saturnus och Jupiter, för att förstå varför detta år är så blödigt och formlöst. Det är feminint bortom besinning så jag förstår att den här mannen som t.o.m. gömmer sig bakom en bild på en asiatisk kvinna, tycker det är förskräckligt med manlig strävhet, objektiva normer och "sanningsanspråk".

Den här mannen som troligen inte förstod mycket av sin fysiska teknik tycks inte ha förstått att hela vetenskapen står och faller med punkte som hålls för att vara sanna och bortom kritik, så kallade axiom. I den bemärkelsen skiljer sig vetenskapen inte från religionen, som också måste postulera en fast punkt för att överhuvudtaget kunna föra en rationell diskussion. Som vi ser av citatatet ovan bakbinder sig alla ateister. I samma ögonblick de vägrar absoluta sanningar brakar deras egen mentala disciplin ihop.

Jag har vissa skäl att tro att 1967 är ett ovanligt "psykiskt rubbat" år, med just problem att hålla intellektet stringent. Självmotsägelser och ämnesavvikelser är typiska för Fiskarna och ankaret Saturnus här är delvis problematisk. Kosmos själv målar inte en sådan grundton detta år. Året är en kvinnas år, det tillhör en kanin som är ett ohyggligt känsligt och instinktivt djur.

T.o.m. allt-i-allts Sol i kraftfulla Lejonet är helt effeminerad. Födelsen inträffar precis när Solen kombineras med Venus för en rent utseendefixerad estettyp. Jag känner igen mig lite här, själv med Venus i tecknet och själv med Mars i venusianska Vågen. Det är också därför jag säger att det inte finns något i grunden ont över den här ateisten. Allt på sajten är ytliga poser, och han kunde lika gärna ha riggat upp en annan florstunn fantasivärld att kryssa inuti.

Från en annan sida på bloggen noterar jag hur enfaldig människan är. Här presenteras argumenten för en ateistisk trepunktslära. Utgångspunkten är den judisk-kristna monoteismens påbud att "Du ska inga andra gudar ha jämte mig", en tanke som i praktiken inte uteslöt t.ex. studier i astrologin (planeterna = gudar) inom judendomen. Viktigt var bara att inte jämställa dem (de skapade varelserna) med Den Ultimata, deras upphov - anledningen till att de existerar snarare än inte.

Säger estet-ateisten på sitt allra myndigaste sätt och direkt apande Humanisternas mästrande och torftiga förnuftsspråk:

Dessa bud kan i en modern och upplyst motsvarighet reduceras till budet att man inte ska ha någon gud alls, eftersom det inte finns något empiriskt stöd för en sådan hypotes. Den agnostiska tanken att det mycket väl skulle kunna finnas ett sådant väsen men att vi inte säkert kan veta måste förkastas, då det inte råder en likvärdig sannolikhetsfördelning mellan de båda alternativen – det allra sannolikaste är att det inte finns någon gud, och vi bör således förhålla oss till detta.

När förståndet ännu inte är redo att flyga måste den störtade människan hålla sig fast i linjaler och mätstickor. Notera att bloggaren inte ens bryr sig om att diskutera teismen utan låtsas att valet bara står mellan ateism eller den agnosticism som inte tar ställning. Detta kallas intellektuell oärlighet och skulle underkännas på en högskola.

Alla tre ståndpunkterna måste presenteras, annars har vi att göra med sekterism, vilket i skulle sätta ifråga bloggarens påstådda "rationella grund" - sedan barnsben gudbevars! (Jag spelar bara sarkastiskt med - bloggen bjuder på pseudointellektuellt nonsens från början till slut. Ett synnerligen lättgenomskådat försök att övertyga sig själv om hur förträffligt rätt man har.)

Den fallna själen lär sig allt från grunden igen som Geo-Meter, en som mäter de jordiska förhållandena. I själens barndom kan man, som här ovan, tala om "den statistiska sannolikheten" för det ena eller andra påståendet om Gud! Men man avslöjar sig bara sakna grepp om verkligheten, man har reducerat sig själv och sitt tänkande till en mycket liten skyddad värld.

Man befinner sig i det s.k. scientistiska felslutet där vetenskaplig metodik blåsts upp långt bortom dess avsedda användningsområde och gjorts till en hel världbild som den ointelligente eller fege kryper in och gömmer sig i. Det är lönlöst att föra en diskussion med dessa själar. De får komma ut när de är mogna.

Det är dock lite beklämmande att bloggaren postade detta den 18 oktober i år. Så här lät Humanisterna för flera år sedan då svenskarna trodde att zoologen Richard Dawkins var något att hålla fast i. Sedan dess har Dawkins trovärdighet helt krossats av en uppsjö böcker som dekonstruerade hans dåliga religionskritik och det vi ser här är bara en skugga av samma vara.

Det är typiskt fundamentalister att de inte tror de behöver uppdatera sitt vetande, och i så måtto liknar den här mannens typ av ateism i allra högsta grad de institutionaliserade religioner han tycker så illa om. Bekanten jag jämfört med låter också som en dammig skolbok från 1980-talet med ord som "dekonstruktion", "semiotik".

Och så denna ständigt närvarande värderelativism som är en helig dogm. Saker får inte ha något objektivt värde (för det påminner om den onda religionens dagar). Men när värderelativisterna öppnar munnen, då är det plötsligt högsta sanning.

Lejon tror heller inte att deras solstrålning avtar eftersom tecknet är TAMAS, höljt i mörker och bara upplyst i sin egen inbilskhet. Solen är så mäktig i Lejonet att få klarar att födas under denna symbol utan att bli uppblåsta grodor!

*****

Vad menar jag med rubriken? Individualismen en chimär? Jo, att våra egon verkar som skygglappar att vi verkligen tror vi är unika. Är Solen så uppfylld av sitt eget majestät som den är i Lejonet är det extra tacksamt att beskåda två exemplar födda bara några dagar från varandra. Dessa båda uppblåsta figurer tror båda de är unika och bloggarens honnörsord är "individualism".

Det skulle förmodligen vara en knäckande upplevelse för dem att bli sammanförda! För det här är två närmast karbonkopielika typer som på var sitt håll i livet sitter och bröstar sig själva och har höga tankar om sina idéer.

Och varför jag reagerar är förstås för att jag har en mildare version av samma tendens! Venus i Lejonet och Solen i Vågen (ömsesidig reception). Jag försöker dock att skriva om filosofi om det är det jag deklarerar - inte om tio andra saker som det odisciplinerade Vattenelementet introducerar.

Bekanten jag talar om sysslar förutom foto (Lejon-Solen) också med musik, och där fungerar Vatten mycket bra. Men ovanstående blogg är mer Vattnet som "själens patologiska utgjutelser". Hela 1967 är stämt i den riktningen.