Jag kunde skråla och kopulera

Ni kan ha märkt det. Vartefter gamla soul- och bluesartister dör av, så uppgraderas B-stjärnorna till statusen av "legender". Solomon Burke som dog på en flygplats i Europa i dag är en sådan.

Jag vet inte varför det fungerar så här. Det verkar vara någon automatiserad process som ser till att det aldrig ska saknas ansikten i kategorin "legendarisk". Artistbokarna måste ha något att sälja. Men sanningen är att de verkligt legendariska dött ut för länge sedan.

Det här är nu ingen doxologi eller medlidsam dödsruna utan bara ett krasst konstaterade att den förra musikern som hade rekord som avelshingst på den här bloggen, jamaicanske reggaesångaren Alton Ellis, nu fick hård konkurrens från Solomon Burke som blev far till 21 och hade 90 barnbarn enligt Expressen (även i AB).

För den läsare som minns att inlägget om Alton Ellis kom att handla om Lejonet som älskare numero uno - detta är dock symbolen för kärlekslekens frukt (Lejonet är helt för nöjen), den läsaren kan roas av att se Solomon Burkes horoskop vars Måne i Lejonet spelar en viktig roll.
 

Låt oss för enkelhets skull kalla det här ett horoskop som går helt i sensationalismens tecken, en människa helt styrd av ett omättligt behov av sinnesintryck (engelska: "sensations") och ett lika omättligt behov av att uttrycka sig. Det är som ett sprattlande reaktivt känslohav.

Lustigt nog är inte Solen en särskilt fruktsam planet enligt astrologin. Men vad om vi droppar Solen i det sensationstörstande Vattentecknet Fiskarna - ett mycket fruktsamt element - och därtill gör det ett år när den extremt fruktsamma Jupiter (f.ö. barnens signifikator i indisk astrologi) befinner sig hemma i härskarläge i Fiskarna? Då blir det väl ändå annat ljud i skällan? 

Typ 21 barn och ett av bloggens värsta sexualmissbrukarhoroskop hittills. Å andra sidan kan man säga att han inte hade något val. Himmelen visar vad han var bra på, så han gick dit instinkten förde honom. Till sängen. (Fiskarnas 12e hus kallas "sängkammarens dolda nöjen" i indisk astrologi.)

Burke ansåg sig vara "kungen av rock and roll" (enligt Expressen), vilket naturligtvis bara är imbecillt skrävel. Chuck Berry skulle i mina ögon göra mer rättmätigt anspråk på den titeln - hans inflytande på både svart och vit rock går inte att mäta. Burke hade tydligen en ynka listplacering!
 

Hur kan en människa vara så omdömeslös? (Retorisk fråga - jag vet att skrävlande ingår i den här kulturen.)

Lustigt nog har vi på kort tid här ännu ett fall av rättrådighetens planet Saturnus i sitt fall i egoperspektivets Vädur! Notera hur den indiska astrologins varning för att goda planeter kan bli belägrade gäller här. Här är redan från början samarbetsviljans Venus skadad eftersom Väduren är ett jagiskt tecken. Allt handlar om samarbete, men på bara den enes villkor. 

Det blir inte vackrare av att Saturnus omringar och den mycket starka Mars i härskarläge. Vad vi har här är ett spritt språngande egenmäktighetssyndrom (Saturnus + Mars) i kombination med "förhöjd libido" (Mars + Venus). Ibland är det svårt att avgöra om det är horoskopet för en het älskare eller obehaglig våldstäktsman man studerar.

*****

När jag ritat upp horoskopet gick tankarna direkt till en annan av soulmusikens tystnade röster. O.V. Wright, som hade mindre framgångar under 60-talet och sedan gjorde tre skivor för samma producent som gav den mer kände Al Green hans största framgångar. 

O.V. Wright knarkade ihjäl sig men inte förrän han skrivit en låt som möjligen kan vara en macho-klassiker i termer av grisig och rutten attityd: "I don't do windows", läxar han upp sin hustru och markerar således hur pass intresserad han var av jämlikhet på hemmaplan, av att "ta och ge". 

Och horoskopet? Ja, ni ser själva den fatala obalansen mellan ego och Vågens förmåga till avvägning:

Om Wrights födelse i Lenow Tennessee kan sägas att Månen 16.00 nått Stenbocken, varpå kombinationen med Mars mycket väl skulle illustrera hans parodiskt macho åtbörder. Ja, det har dykt upp en och annan Måne i Stenbocken där jag kommenterat poserandet - tecknet brinner för formalia.

En Måne i Stenbocken här skulle ge en obalanserad övervikt på lidelsens eller lidandets kvalitet Rajas guna, och det ligger mycket i detta. Wright låter inte som din smeksamma eller shoutande dussin-soul! Han liksom sjunger mot en våldsam repression (Solen kämpar mot Saturnus!) - och det här skapar ett märkligt komprimerat röstläge.

Den ömsesidiga receptionen mellan en i och för sig upphöjd Mars men en fallen Saturnus tjänade honom inte alls, särskilt inte som månnoderna har en psykologiskt kritisk aspekt (så extremt tydligt hos massmördaren Ted Bundy).

Jag gillar en del av den skrovliga Wrights väldigt svarta musik (deep soul) men jag kan omöjligt ta till mig en artist där heroinet gör halva jobbet åt artisten. Det fanns en känsla av tappad kontroll på hans sista tre skivor - där en del totala stolpskott fick en att undra hur det stod till med omdömet, bland annat en ballad så sirapsindränkt att det är den som stannar kvar som ett aningen sänkande slutintryck. Den tredje plattan flörtar med discotakter - utan framgång.

Med referens till den mentala stabiliteten (Vädur/Våg) kan man också undra om baksidan till de kanske inte bara genretypiska låtar där han vädjar till hustrun om en chans till. Hur mycket bråk eller t.o.m. hustrumisshandel hade föregått dessa ångerfyllda kompositioner? Det är min uppfattning att en Vädur inte kan skriva något om det inte är självupplevt, och så Våg Wright var kontrollerades han uppenbarligen av den fallna Saturnus. Heroinet vann över honom. (Jämför rockaren Johnny Thunders Vädur/Våg - ett annat dödsfall i heroin.)

Undvik den brittiska nittiotals-CD:n med samtliga tre album på HI Records med mindre du hittar den billigt. Fastän en officiell HI-utgåva för Europa är det här överförda vinylskivor med en skivspelare som inte är toppen. Jag jämförde med en LP i original USA-pressning, och vinylen hade mycket bättre bett än CD:n vars omslag syns här ovan.