 |
| Det korruptibla livet i en glasbubbla (sublunära sfären) |
En kort astrologisk observation om morgonens betydligt starkare vulkanutbrott på ön Sumatra. Jag spejar och söker återkommande mönster, men med bara en handfull sparade horoskop är det svårt att säga mycket.
Det kan ha sitt intresse att det stora utbrottet "väntade" tills Månen (symbolisk sekundvisare vid världsliga tilldragelser) hunnit flytta sig från ett rörligt tecken till nästa.
Vulkanen vaknade i söndags ur sin 400-åriga slummer då Månen passerade Fiskarna - i sig ett moksha-tecken vilket betyder upplösning i den mening att dödsguden Shiva dansar över de världar som ska förstöras (för att bana väg för något nytt och bättre). Sattva guna, ljusets eller lätthetens kvalitet är på många sätt undergång för Tamas, de stabila men också rigida världar som alltför länge gått på slentrian!
Precis som i första utbrottshoroskopet för vulkanen Sinabung (nytt fönster), är det födelsetimman som borde vara det intressanta. Hela året går i upplösningens tecken (se det gulfärgade storkorset) och precisionsinstrumentet Månen eller ascendenttecknet (själva eventets "kropp") borde bära djup signifikans.
Här stiger Kräftans tecken, vilket direkt återkopplar till nyssnämnda Måne, Kräftans härskare, som bara någon timma tidigare gått in i Tvillingarna för att - precis som på söndagen - aktivera storkorset i rörlighetens kvalitet!
Och återigen har vi därför den dubbla indikationen av Saturnus - hård anspännig - Jupiter - spänningsförlossande - båda högst aktiverade i horoskopet. Här aspekterar Jupiter direkt Kräftasendenten medan Saturnus aspekterar ascendentens disponent Månen. Och Månen som "sekundvisare" för denna sammandrabbning av kontroll och frisläppande är nyckeln i båda vulkanhoroskopen.
Det nästan bävar inför det första horoskop som ska visa sig där dessa faktorer saknas. F.n. tycks dessa vara ingredienser då naturen bävar.
Varför är då Månen så viktig? Jag kan bara tänka mig följande, utifrån den antika världsbild där människan ansåg världen (jorden) ligga inbäddad längst in i kosmos som en äggula. Jorden var som en figur inne i en rund glasbubbla och dess yttre hölje kallades den sublunära sfären, vilken Månen i sin cirklande bana tecknade.
Men den här draken som låg ringlad runt slottet och vaktade så att inte människosjälarna skulle vakna upp ur sin fallenhet och materialism betraktades alltså även som ett sfäriskt hölje runt jorden. (Se suggestivt citat i Den tropiska spökzodiaken - ett eko av det förflutna.)
Det förefaller därför "nödvändigt" att Månen figurerar i katastrofhoroskop eftersom planeternas diktat förmedlas via Månen som en signal genom en relästation. Månen är dörrvakten till vår värld. Den släpper in och släpper ut.
Månen i sig ansågs tillhöra gudarna och gå sin gilla och ofelbara gång. Men här går gränsen i kosmos. Under Månen råder förvirring och galenskap eftersom det är den Onde, Djävulen, som råder över denna världen. (I mer fallna kulturer, där människan glömt sin sanna identitet hyllas istället denna naturens rådare under namnet Pan, den bockfotade.)
Materien är ett defekt experiment, allt som skapas i den sublunära sfären ruttnar och dör, till skillnad från i den gudomliga världen. Det är detta som Pans barn lika trotsigt som den Djävulens avkomma de är söker råda bot på inom naturvetenskapen.
Ibland kommer de som Adolf Hitler och tror de ska rena mänskligheten genom att avrätta alla underlägsna raser, en annan dag gömmer de sig bakom genetisk ingenjörskonst och spinner storhetsvansinniga planer om att skapa mänskliga reservdelar för att simulera evigheten på jorden. Allt detta är den Avundsjuke Satans trots och vägran att inse att han har störtats ner från den eviga Himmelen, ner i den korrupta sublunära sfären.
När Sattva guna dominerar i en människas horoskop ökar med rörligheten chanserna att överskrida det imiterade livet och få en aning om vad Platon menade med den eviga idévärlden. Också astrologin pekar mot den eviga verkligheten. Kan man härav också sluta sig till att årets storkors i Sattva i själva verket är ett nyckelår för planeten jorden?
Tänk om den jordbundna mänskligheten en dag når den intelligensen att de återigen börjar avläsa stjärnornas positioner och åter uppfattar alla jordiska tilldragelser som delar av en större helhet. Då har sann vetenskap äntligen återvänt till världen. Då har mänskligheten börjat förstå att det vi ser som kött och blod egentligen är idéer som koagulerat så att det är synliga för dem på lägre verklighetsnivåer.
DN, SvD om utbrott nummer tre.
(Jag struntade i att leta efter klockslaget för Sinabungs andra och mindre utbrott.)
Här stiger Kräftans tecken, vilket direkt återkopplar till nyssnämnda Måne, Kräftans härskare, som bara någon timma tidigare gått in i Tvillingarna för att - precis som på söndagen - aktivera storkorset i rörlighetens kvalitet!
Och återigen har vi därför den dubbla indikationen av Saturnus - hård anspännig - Jupiter - spänningsförlossande - båda högst aktiverade i horoskopet. Här aspekterar Jupiter direkt Kräftasendenten medan Saturnus aspekterar ascendentens disponent Månen. Och Månen som "sekundvisare" för denna sammandrabbning av kontroll och frisläppande är nyckeln i båda vulkanhoroskopen.
Det nästan bävar inför det första horoskop som ska visa sig där dessa faktorer saknas. F.n. tycks dessa vara ingredienser då naturen bävar.
*****
Varför är då Månen så viktig? Jag kan bara tänka mig följande, utifrån den antika världsbild där människan ansåg världen (jorden) ligga inbäddad längst in i kosmos som en äggula. Jorden var som en figur inne i en rund glasbubbla och dess yttre hölje kallades den sublunära sfären, vilken Månen i sin cirklande bana tecknade.
Men den här draken som låg ringlad runt slottet och vaktade så att inte människosjälarna skulle vakna upp ur sin fallenhet och materialism betraktades alltså även som ett sfäriskt hölje runt jorden. (Se suggestivt citat i Den tropiska spökzodiaken - ett eko av det förflutna.)
Det förefaller därför "nödvändigt" att Månen figurerar i katastrofhoroskop eftersom planeternas diktat förmedlas via Månen som en signal genom en relästation. Månen är dörrvakten till vår värld. Den släpper in och släpper ut.
Månen i sig ansågs tillhöra gudarna och gå sin gilla och ofelbara gång. Men här går gränsen i kosmos. Under Månen råder förvirring och galenskap eftersom det är den Onde, Djävulen, som råder över denna världen. (I mer fallna kulturer, där människan glömt sin sanna identitet hyllas istället denna naturens rådare under namnet Pan, den bockfotade.)
Materien är ett defekt experiment, allt som skapas i den sublunära sfären ruttnar och dör, till skillnad från i den gudomliga världen. Det är detta som Pans barn lika trotsigt som den Djävulens avkomma de är söker råda bot på inom naturvetenskapen.
Ibland kommer de som Adolf Hitler och tror de ska rena mänskligheten genom att avrätta alla underlägsna raser, en annan dag gömmer de sig bakom genetisk ingenjörskonst och spinner storhetsvansinniga planer om att skapa mänskliga reservdelar för att simulera evigheten på jorden. Allt detta är den Avundsjuke Satans trots och vägran att inse att han har störtats ner från den eviga Himmelen, ner i den korrupta sublunära sfären.
När Sattva guna dominerar i en människas horoskop ökar med rörligheten chanserna att överskrida det imiterade livet och få en aning om vad Platon menade med den eviga idévärlden. Också astrologin pekar mot den eviga verkligheten. Kan man härav också sluta sig till att årets storkors i Sattva i själva verket är ett nyckelår för planeten jorden?
Tänk om den jordbundna mänskligheten en dag når den intelligensen att de återigen börjar avläsa stjärnornas positioner och åter uppfattar alla jordiska tilldragelser som delar av en större helhet. Då har sann vetenskap äntligen återvänt till världen. Då har mänskligheten börjat förstå att det vi ser som kött och blod egentligen är idéer som koagulerat så att det är synliga för dem på lägre verklighetsnivåer.
DN, SvD om utbrott nummer tre.
(Jag struntade i att leta efter klockslaget för Sinabungs andra och mindre utbrott.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar