Hur god är Sattva guna?

Shiva

En liten läsarkommentar till ett inlägg där jag noterade att Sattva guna i praktiken ser ut att vara "lätt förgiftad", föranleder rubriken. Hur gott är egentligen det rep med vilket universums ljusare regioner flätats? Bloggens problem, om det nu finns något sådant, är att den vandrar mellan olika pespektiv. Ibland står den stadigt på jorden och moraliserar, ibland studerar den astrologiska postulat. Ibland utgår resonemangen från klassisk filosofi (i light-version, ska tilläggas).

När det kommer till de tre gunas rör vi oss med gamla, närmast mytologiska beskrivningar av kosmos struktur. Logiken är i sig skäligen enkel: saker och ting håller stilen en tid, håller formen. Under denna tid står de under Vishnus beskydd. Vishnu är bevararen i den indiska "högkyrkliga" teologin (en syntetisering av äldre traditioner).

Illusionen att livet är permanent uppstår under inverkan av Tamas guna, tröghetens och Mörkrets kvalitet, vilket alltså inte på ett simplistiskt sätt ska fattas som ontologisk ondska även om horoskop med svåra spänningar mellan tamasiska tecken ofta verkar tjurskalliga på gränsen till det sataniskt avvisande och därmed onda!

Förrän Vishnu hade någon värld att upprätthålla (inuti världen motsvarad av konservativa politiker), skapades eller framföddes världen i lidelse eller passion. Brahma, skaparen, representerar den lilla men inte oviktiga detaljen! 

I förhållande till universums tre-ena rep (gunas) går skapandeakten i Rajas kvalitet, så tydligt illustrerad genom zodiakens rajasiska tecken: mamma-pappa-barn plus unionen mellan Stenbock och Kräfta i Vågen. Väduren är alltså avkomman, det nya livet.

Men lidelsefull passion representerar i sig spänningen mellan Ljus och Mörker och det är själva anspänningen som får kretsloppet (Rajas, lidelse) att snurra vidare.

Det fanns således något även innan Brahma skapade världen i en akt av passion, och det var Ljuset. Det här stadiet finns representerat även inne i kosmos som den del av väven som kallas Sattva guna, godhetens rep.

För den förvärldsligade människan kommer det ofta som en chock att få höra den österländska vishetens djupa insikt om Gud: att han-hon inte är god i människans mening. Det hör nämligen Ljusets uppgift att krossa och bryta sönder den värld som gått alltför långt i Mörkrets tecken och helt stelnat i medvetslös bokstavstro eller attitydmässig slentrian. 

Efter mörker följer därför ljuset - Sattva - från dödsguden Shiva som trampar ner och skövlar odugliga världar och människor för att bereda mark för Brahmas nästa kreation!
 

Döden är god!

"Gå in i Ljuset medan ni har det hos er."

Några axplock från den antika Bhagavad-Gita (Bhaktivedanda-stiftelsens första svenska översättning 1977) - en instruktionsbok i etik, proto-psykologi och kosmologi:

När man dör i godhetens kvalitet förflyttas man till de rena högre planeterna där de stora siarna vistas. När man dör i lidelsens kvalitet föds man bland dem som utför fruktbärande [karmiska] handlingar. När man dör i okunnighetens kvalitet återföds man i djurriket.

De som befinner sig i godhetens kvalitet vandrar gradvis uppåt till de högre planeterna; de som är i lidelsens kvalitet lever på jordiska planeter, och de i okunnighetens kvalitet vandrar nedåt till de helvetiska världarna. (14:14,15,18)

Och, kanske, det mest citerade partiet av dem alla för dess mäktighets skull:

Fastän Jag är ofödd och Min transcendentala kropp aldrig förfaller, och fastän Jag är alla varelsers Herre (Ishvara) framträder Jag likväl i varje tidsålder i Min ursprungliga och transcendentala skepnad.

Närhelst och varhelst religionsutövandet avtar, o Bharatas ättling, och irreligiositeten dominerar mer och mer - vid den tidpunkten stiger Jag ned. För att befria de fromma och förinta de trolösa, såväl som för att återupprätta de religiösa principerna framträder Jag, tidsålder efter tidsålder.

Den som känner Mitt framträdandes och Mina handlingars transcendentala natur föds inte åter i denna materiella värld då hon lämnar kroppen, utan når Min eviga boning, o Arjuna. (4:6-9)

Eftersom Sattva guna för den förstelnade jordmänniskan ter sig som allt ont livet har att erbjuda, ska man inte förvånas över att kriminalitet och ondska florerar i ljusets kvalitet. De tre gunas har väldigt lite med människans hemsnickrade moraliteter att göra. Gud använder mördare som sina redskap för att aktualisera och fullborda offrens karma.

Den indiska treenigheten - Brahma, Vishnu, Shiva - illustrerar att processen är ändlös. Världar skapas och förgörs i ett evigt kretslopp där kvarvarande karma subtilt styr processen. Denna oändlighet av obeständighet är vad Platon kallade för vardandets domän och den har inget att göra med den högre, tidlösa verklighet som med Platons beteckning är varats domän. Även de högre planeter som diskuteras i det första citatet ligger inom vardandets eller illusionens domän.

Världslig godhet, en utsträckt hand med de svaga och sjuka och liknande, uppstår lättast när de tre gunas befinner sig i balans och en hoper andra astrologiska faktorer också talar för sådana kvaliteter.