[Inlägget publicerades ursprungligen 090924 och reaktiveras i samband med DN:s artikel om att "världens dyraste bok" ska auktioneras ut.]
 |
| John James Audubon |
I en fascinerande djuppsykologisk analys av ornitologen John James Audubon lärde jag mig om vådan av att sätta utomäktenskapliga barn till världen där modern tidigt dör (när barnet är sex månader) och barnet under de följande fyra åren hamnar under en serie surrogatmammors omvårdnad för att slutligen adopteras av den biologiska fadern och hans äkta hustru!
Psykologen Jule Eisenbud berättar i sin "Love & Hate in the Nursery and Beyond" (1996) om detta och flera andra fall som visar hur tragiskt snedvriden psykologin kan bli när allt går snett de första åren. Ovanpå förnekandet av så primitiva behov att det inte ens finns ord för dem, växer sedan en människa upp som kommer att lägga sig till med mycket underliga böjelser och beteendemönster.
Audubon blev fågelskådare och ägnade sitt liv åt att hålla sig borta från sin äkta fru medan han via den symboliska fågeln sökte sitt eget ursprungliga men förlorade modersbröst. Eisenbud visar övertygande hur modersbröstet och den rundade fågelkroppen överlappar varandra i konst som går tiotusentals år tillbaka i tiden, och funderar över att engelskan använder "bird" som smeknamn för "tjej" eller "brud".
(Är vårt brud kanske etymologiskt besläktat? B-R-D > "bird". Efterbörd, moderkaka... Att bära, är ju just vad luften gör med fågeln. Och så var det det där med storken som kommer med barnet... Nej då, Eisenbud har inte läst in för mycket här, vilket förvisso freudianska psykologer ibland plägat göra.)
Ornitologen svamlade märkliga historier i hela sitt liv (som en slags förvarning om den extrema senilitet som drabbade honom i ålderdomen). Bland annat en underlig historia om en apa som skulle ha dödat en papegoja i hans första barndomshem på Haiti. Detektiven Eisenbud tyder den här historien perfekt och ser här att den lille Audubon mycket väl själv kan ha bragt sin första (tam-)fågel om livet i ett utagerande på moderns tid redan några få år gammal.
Den här incidenten skulle senare i livet övergå till massavrättningar av småfåglar. Audubon ömsom skrev innerliga kärleksförklaringar till fåglarna i naturen och ömsom sköt av dem i dussintal och klubbade ihjäl sådana som kom på nära håll under hans motsvarighet till Darwins resor i exotiska trakter.
Audubon är mest känd för att i början av 1800-talet ha skapat de mest naturtrogna illustrationer av Amerikas fåglar som ditintills skådats, men han gjorde dem genom att först låsa fast levande fåglar i metalltrådar i vissa poser för att "ha dem på plats" medan han målade av dem. Det kunde gå åt tjogtals av fåglar för en enda bild vartefter de dog av och han fick ersätta dem med ett nytt exemplar!
Spädbarnet som magiskt söker "betvinga" den försvunna modern/det trygga bröstet att hålla sig på plats, noterar psykologen Eisenbud, men som samtidigt är fullständigt omedveten om hur djup psykopatologiskt hela beteendet är. De lätt ersättbara fåglarna framkallade också strömmen av förbiflyktande modersgestalter under barnets första fyra levnadsår. De kom, och "dog", precis som den första modern.
Den här ambivalensen mellan kärlek och hat, liv och död, fick mig genast att misstänka Månen i Skorpionen medan jag läste kapitlet om den störde fågelskådaren. Och naturligtvis var det så! Återigen ser man hur den sideriska zodiaken är den korrekta och pålitliga - för ett psyke i Skyttens tecken hade inte sagt någonting alls om hela denna modersproblematik. För denna djupa röta i psyket var bara Mån-Skorpionen (Månens "debila" läge) möjligt.
Studien av Audubon kommer märkligt nog just då jag skrivit klart inlägget om Anna Anka som också förlorade sin mor i späd ålder och tillbringade tre år på barnhem innan hon adopterades av svensk familj. Kanske var Audubons ytterligare 1½ år från barm till barm det som fick skadan att ske.
Det intressanta är att Anna Anka har den exakt motsatta Månen, ett sinne i Oxen, men där likväl grundtryggheten urholkas genom ett direkt nålstick från det opposita dödstecknet Skorpionen. Se också många inlägg etiketterade "sataniska principen" för den här axeln mellan Oxe/Skorpion. Den indikerar oftast en oral fixering vid näring/pengar vilka identifieras med trygghet. Varför jag kallat axeln "satanisk" är att materialismen bojar dessa själar ett helt liv. De når aldrig ett högre självförverkligande utan agerar ut omedvetna motiv. Jordmodern (Pan/Satan) ser till att hennes barn ALLTID ÄR SMÅ OCH BEROENDE!
Audubon hade även han "Satan" inom sig, och värre ändå, den samexisterade med den "sociala utstötningsmekanism" bloggen så ofta upptäckt i samband med människor som antingen blivit utstötta ur den sociala gemenskapen eller själva agerat som utstötare, t.ex. via mobbning. Audubon ger nu en ny vinkling på detta syndrom genom att symboliskt döda sin tidigt avlidna mor om och om genom hela sitt liv!
I det allra första inlägg där dissociation/utstötning nämndes, citerade jag astrologen Charles Carter som visualiserade en "urskillningslös massmördare" som det absolut värsta uttrycket. Och här har vi hittat det, fast via ett psykopatologiskt sätt söka formulera sorgen över den försvunna fågeln/modern och samtidigt föreviga hennes minne genom att måla fantastiskt levande fågelstudier (fast de kostade otaliga fåglar livet, de också).
Man kan notera att både Solen i egocentriska Väduren (barnpsykologi) och Månen (modern) i dödens Skorpion har krigaren och illgärningsmannen som disponent och att Mars själv hamnat på tvären med Skorpionen (bortstötning).
Kanske var det därför han aldrig lyckats förstå sig på sitt eget patologiska beteende, som bloggen visat tycks Luft och Vatten stöta bort varandra så rejält att psyket börjar rationalisera eller, som här, skapa underliga representationer av de bortträngda känslorna.
Jag har förgäves försökt färgsätta horoskopet, men egentligen är väl aldrig egenmäktighetssyndromet (Väduren och Stenbocken) helt av godo, inte ens när, som här, Saturnus står hemma i härskarläge i Stenbocken och Solen hålls för att vara "upphöjd" i Väduren.
Audubon tillbringade hela sitt liv ute på resor i naturen, som en liten äventyrslysten pojke (Väduren = barnet helt inneslutet i sina egna göranden). Hemmet (Månen) identifierade han uppenbarligen med döden (Skorpionen). Jämför skillnaden med Anna Anka vars Ox-Måne dock idylliserar hemmet som kvinnans plats!
För en "politiskt korrekt" version av den berömde ornitologens liv som inte nämner ett ord om hur fasaväckande "psyko" hans verkliga liv var, se här:
http://www.absoluteastronomy.com/topics/John_James_Audubon (nytt fönster)
*****
För fler resonemang kring egostörningar i den första barndomen, se dels föregående inlägg om Anna Anka, och dels det dessförinnan, om satirikern Seth McFarlane (tecknade serien Family Guys skapare).
Särskilt vad gäller det så snarlika Anna Anka-horoskopet kan man undra i vad mån hon gör sin "fågelavskjutning" i förhållande till det lågutbildade tjänstfolket som sköter hennes och makens hem... Men bemärk att hon inte har det sociala utstötnings- eller mobbarsyndromet och att dock Månen (hemförhållanden) är "upphöjd" och inte "debil". Någonstans drog hon turlotten och den här fågelpsykopaten nitlitten, med diametralt motsatta psykiska reaktioner på samma grundtema: moderns tidiga död.
En intressant parallell mellan horoskopen, förutom att de båda var födda i barnets tecken Väduren (raka på sak, alltid ur sitt eget subjektiva perspektiv), är den Måne som båda inläggen egentligen handlat om. Båda dessa, som blev moderlösa i spädbarnsålder har Månen, Jupiter och Ketu (mättnad, avsägelse) sammanbundna i aspekt!
En triangel i Vatten betyder "övermått av sorg" och är en indikation på att "upplösning" är det dominanta motivet. Detta kan ses som att man antingen söker lösa upp något psykologiskt eller som den upplösning alla sammansatta materiella ting måste genomgå när deras tid är inne.
Redan Vattenelementet i sig anknyter således till tankar om det kroppsliga livets ändlighet. En del får rätsida på de frågorna, en del inte. Och som jag spekulerade i Anna Anka-inlägget, faller ödets lotter olika beroende på individens eget sätt att sköta korten från liv till liv. I fallet med ornitologen tycks han ha gått från illa till etter värre, för om han meriterat sig för sorg i barndomen, verkar han inte ha förbättrat sin balansräkning under det livet och kanske återvänder till jorden med än mer i bagaget att rätta till.
Fast...ingen vet vilka avtal man kan träffa på "andra sidan". Det är möjligt att den här själen tog en "energidusch" som hypnosterapeuten Michael Newtons klienter så grafiskt beskrivit "restaurationen" efter döden, när själen just återkommer från ett jordeliv, smutsig och med akut energibrist!
:-)
10 kommentarer:
Blev nyfiken på din teori om "bird" och "brud" men enligt etymonline.com är "bird" av okänt ursprung och finns inte i något annat germanskt språk. Det finns också ett ålderdomligt ord "burd" som betyder kvinna, men enl ordboken finns det troligen inget samband med det morderna slangordet "bird" för ung kvinna(www.etymonline.com/index.php?search=burd&searchmode=none). Ordet Brud/Bride/Braut kommer från ett forngermanskt ord för nygift kvinna.
S
Intressant. Jag har för min del tappat bort och hittar inte längre sajten där man kan slå upp hebreiska ordrötter och fundera över mellanformer hos många indoeuropeiska ord på vägen till Europa - attans...
Etymologi är ju oerhört fascinerande egentligen - det framkommer när man slår upp brud och brudgum att de orden verkligen har urgamla rötter, men så är företeelsen urgammal också: brud kommer från ett verb briuten (öva samlag) som kan härledas till latinska "frutis" - ett binamn till venus! Och gum i brudgum är ett fornsvenskt ord för man - som kan härledas till latinska homo!
"Burd"/kvinna, slog det mig, hörs ju tydligt i "efterbörd" - moderkaka eller "börda" (eng: burden). "Det som följer på kvinnan" och kanske allmänt - bruden, tjejen, kvinnan själv som en börda.
Språket har kanske från äldsta tid kopplat kvinnan till Moder Jord som är det svarta hålet (den "erratiska" fallna sublunära sfären) i ett för övrigt perfekt kosmos.
Platon berättade ju myten om att själen inte alltid har valt mellan manliga eller kvinnliga kroppar som klädnad utan en gång var hel och komplett och förfogade över en "unisexkropp". Detta är förstås essensen i Vågens tecken, där könen kvittas mot varandra (en längre fortskriden historia än Tvillingarna där androgynitet ännu gäller).
Du får ursäkta, men här tror jag du är ute och cyklar vilse i etymologin. Jag får återigen hänvisa till etymonline, som väl får anses vara en större auktoritet på området: Poetic word for "woman, lady" in old ballads; later "young lady, maiden;" c.1200, perhaps from O.E. byrde "wealthy, well-born." Or a metathesis of bryd "bride." The masculine equivalent was berne.(Det där med "byrde" är släkt med "börd", alltså av fin börd osv.)
På "Burden" står det: O.E. byrðen "a load, weight, charge, duty;" also "a child;" from P.Gmc. *burthinjo "that which is borne" (cf. O.N. byrðr, O.S. burthinnia, Ger. bürde, Goth. baurþei), from PIE *bher- (1) "carry, give birth."
En sorts koppling mellan burd och burden och born finns alltså men att få det till att kvinnan skulle vara en börda är naturligtvis att hårdra och vinkla det på ett sätt som antagligen härrör från din egen åsikt ;-)
S
Jag låser här inte tanken till ett strikt etymoloigskt resonemang, utan utgår från Idévärlden (Platon: form står över logik, Jupiter över Merkurius), så det jag säger berörs inte av vem som är etymologisk auktoritet.
Jag anspelar också på det äldre inlägget om Maria Sveland då jag refererade till "the burdenhood of woman" via John Lennons text "Woman is the nigger of the world".
:-)
Det finns en koppling mellan börda och börd i betydelsen födelse (se ovan "also a child; from burthinjo - that which is borne") Efterbörd, som du nämnde, är f.ö. det som kommer efter börden, som är födelsen - barnet, och inte kvinnan. Det är alltså barnet som är bördan och kvinnan som bär den.
Det jag vände mig mot var spekulationen om att det var den som bär bördan skulle vara själva bördan.
Att du invänder dig beror på att du öppnade för etymologisk kommentar och jag flyttade diskussionen till "luftelementet" för en inspektion av bakomliggande idéer. Sedan valde du att stå kvar i ett strikt etymologiskt resonemang så att två monologer resulterar. Men du har missat på en punkt på din egen etymologiska linje:
Med "det som följer på kvinnan" syftar jag alltså (icke-etymologiskt) i ett svep på både den börda hon bär, den alstrade fysisk kroppen, och den moderkaka/efterbörd som följer på barnets förlossning. Moderkakan/placentan går också under namnet efterbörd - jag fick slå upp det för att säkerställa, för jag vet inte hur länge sedan jag senast hörde det användas.
Vad jag här säger är att ur ett platonskt idé- eller formperspektiv återspeglar språkbruket (löst) den urgamla tanken om att det är något fel när en själ faller ner i det svarta hålet (livmodern som en analogi till Platons Grotta - den sublunära sfären).
Replik: Att modern lastats med alla sorters bördor utifrån det faktum att vi är fysiska kroppar återspeglar inte på något sätt någon negativ kvinnosyn hos mig, vilket du antydde i en gliring, utan uttrycker bara mitt intresse för motiven som ligger bakom den mer begränsade etymologiska sakkunskapen. Om något är jag skyldig till alltför stor idealisering av det täcka könet! Missa inte skogen för alla träd på bloggen. :-)
Skillnaden på etymologi och platonsk filosofi blir klarare om man - som analogi - pekar mot de kulturer som istället för ett alfabetiskt konstruerade ord utvecklade piktografisk skrift, t.ex. den kinesiska, där det klassiska exemplet är "träta" eller "gräl" och där bilden visar två kvinnor i samma rum!
Han hade helt rätt, John Lennon, "kvinnan är världens neger" och det tycks hårdkodat i den här världens bildgalleri (Jungs kollektiva omedvetna, Anthony Damianis innovativa bruk av det astrologiska begreppet Draken / norra månnoden).
:-)
Det var väldigt vad det här utmynnade i mycket... min enkla invändning var att man kan ju inte vända på det, så att kvinnan som bär bördan (barnet - burthinjo - that which is borne)- istället blir den som är själva bördan.
Det finns i varje fall inget etymologiskt som stöder det, därav min skämtsamma kommentar om att det nog mera avslöjar den som kommer på den idén än vad det säger om ordens ursprung. Jag tycker f ö inte att etymologin är så begränsad för den återspeglar ju urgamla synsätt och sedvänjor.
Den vidare diskussionen som du tar upp avstår jag från att kommentera, det skulle föra för långt...
S
Jag ler åt att den strosande Oxen i dig stönar över att det börjar bli "mycket".
:-)
Jag förstår din punkt, och min är att arketyper (till skillnad från deras instantiering i t.ex. ord och deras jordiska historia/etymologi) inte tillåter dikotomisering. Där Merkurius i Jord klyver frågor i subjekt/objekt där är förlagan i Idévärlden, i Guds tanke, odelad.
Kvinna och avkomma möts _båda_ under föreställningen om en börda utifrån antikt perspektiv (Eva & Arvsynden, för övrigt frälst vid Venus upphöjelse i avsägelsens och uppoffringens Fiskarna).
Därav mina problemen att skilja juristhoroskop från brottslingarnas och "empiriskt" och otvetydigt binda arketyperna till konkreta roller på jorden. Kvinna, barn, börda - alla samexisterar utan åtskillnad i den arketypiska världen.
Att introducera egoperspektivet (Vem är bördan? Vem är brottslingen?) rimmar tydligen inte väl med gudarnas värld. En börda är börda, sedan väljer själen om den vill närma sig "formen" i fråga. De är så vi själar snäpper fast vid ett rutmönster, våra medfödda zodiaktecken tycks visa vilka "former" vi valt att undersöka, och på vilken ambitionsnivå.
Och väl värt att minnas är att i astrologin är det Saturnus som står för bördorna, dvs den patriarkala principen! Formgivaren (minns hur kvinnan "bara" ansågs vara matrisen / mdr / modern i vilken Fadern öste in Formen till den blivande avkomman. Stenbock/Kräfta i astrologin så klart.)
Och då upptäcker vi ånyo genom ordet "börda" att idéerna/arketyperna är delmängder av varandra - och det är just så det ser ut i "himmelen": alla själar (också de är "former") är till del någon annan än dem själva. Själen klarar sig utan jordmänniskans behov av sant/falskt, antingen/eller.
I Himmelen råder tydligen ett "både/och", och att vi ens hört talas om detta beror på att Luft- Merkurius genomkorsar shamanens (egentligen nyplatonismens) "tre världar" och förbinder olika positioner med varandra.
Tack för att du fäste uppmärksamheten på "börda", det öppnade för idéer som kanske kan bli ett eget blogginlägg.
:-)
Skicka en kommentar