Skönheten & Odjuret i astrologin

Aftonbladet återger summariskt de fem översta placeringarna i en brittisk omröstning av världens vackraste kvinnor de senaste hundra åren.

1. Audrey Hepburn

2. Brittisk partisanmentalitet, röstar fram en lokal talang som tvåa: Cheryl Cole

3. Marilyn Monroe

4. Angelina Jolie (Gäsp, så politiskt korrekt)

5. Catherine Deneuve (Men naturligtvis! Undertecknads kvinnliga favorit alla kategorier.)

Alla i Topp 5 utom lokala Cheryl Cole har känd födelsetid, vilket naturligtvis är en hopplöst liten grupp att dra några slutsatser från.

Intressant (i mina ögon) är att de klassiska modellerna Hepburn och Deneuve liksom svävar i en egen övernaturlig värld. Inga skitskriverier, inga psykiska perversioner, inget snask att tala om. Men så fort det blir en kvinna vars mentala status man kan ha sina dubier om (Angelina Jolie), då sitter det psykologiskt sårbara Vattenelementet där som en smäck igen! Hatisk till sin far halva livet, oförmögen att hålla en hetero linje och något annat underligt supermamme-komplex - samla barn från hela världen är inte friskt i mina ögon, det luktar för mycket "accessoar" om sådana tilltag.

Har bloggen inte åstadkommit något annat, så har den åtminstone lyckats i sitt uppsåt att slå ett slag för den gamla fyrelementsläran. När jag började blogga hade jag ingen aning om att problembarn så tydligt domineras av detta element. Värt att notera är att indisk astrologi korar samtliga tre hus som motsvarar Vattentecknen som "dussthana", onda hus som indikerar behovet av problemlösning av något slag.

Skandalomsusade Marilyn Monroe hade visserligen en bra spridning på sina planeter, men återigen (som med Jolie) skedde födelsen under en Kräftascendenten - "the Eternal Feminine" - och den här gången med ett mycket klent stöd från Månen som anses skadad i ytliga Stenbocken. "Att vinna världen för sitt yttre men förlora sin själ..."  Monroes början i livet var mycket tragisk. Mamman förlorade vettet och flickebarnet tillbringade några år på barnhem.

Jag tänkte aldrig på Marilyn Monroes öde som kvinnan som totalt lät objektifiera sig själv då jag anande oråd om Månen i Stenbocken i flera inlägg. Jag tror serien inlägg började med karbonkopian av BeeGees, schlageruttagningens Neo ("gayschlager från helvetet").

Distinkt minns jag ett senare inlägg om plast-kvinnan Heidi Montag och förvisso även schlager-Anna Bergendahl där hon redan från början blir direkt kopplad till "världens yta" genom mini-debaclet om hennes gympaskor av visst märke....

I Monroe har vi kanske det ultimata exemplet på att Månen mår illa när den köper världens ytstrukturer och fordrar sitt inre psyke med den yttre, artificiella världen. 

Har då Månen i Kräftan mer rätt? Kommer verkligheten inifrån själen? Ska man enbart gå på sina ingivelser?

Ja, jag har påstått det, bl.a. i den filosofiska bakgrunden till bloggen. Men just nu läser jag rymdflygsingenjören Wolfgang Smith om den geniale matematikern Sir Eddington och är inte längre lika säker på den filosofiska idealismen som påstår att allt enbart händer i medvetandet.

Eddington såg två vägar i det här problemet. Visst uppfinner själen själv, men det finns också otvetydigt objektiva verkligheter - de stora själar i vår omvärld som vi namngivit som Solen, Månen eller Jupiter är inga fantasifoster... Människosjälarna är förstås också verkliga och inte reducerbara till det krafs dagens naturvetenskap rotar fram och antar är "förklaringen" till att vi finns.

Fantasin (Vattenelementet) kanske har fritt spelrum att skapa subjektiva världar (till och med delade hallucinationer) men bara intill en viss gräns. Föreställningskraften flödar på tills den går på pumpen, springer in i en vägg,  stöter på ett objektivt, ovedersägligt faktum som får "psykopatologin" att komma av sig och själen nyktrar till.

Sekter brukar kunna liknas vid Vattenelementets privata föreställningsvärldar. Jim Jones, ledaren för självmordssekten i Guyana, är ett bra exempel, utan att för den skull ha Solen i Vatten. Men hans Vädurs-Sol baserade sig på samma störda Mars som hos "kapten Klänning", Mars "fallen" eller debil i Kräftan,  alltmedan Månen (psyket) och giriga demonen Rahu tillsammans med Venus ockuperade Fiskarnas tecken (Vatten).

Notabelt är också att den skadade Mars opponeras av en stark ledartendens i Saturnus i Stenbocken. Det här ser kanske inte så farligt ut, och jag instämmer. Men Mars stod i åttonde dödshuset, och Fiskarna låg i Månens fjärde hus.

Vatten har så mycket med livets början och slut att göra, att man inte förvånar sig att en vettvillig Vädur med svårt egenmäktighetskomplex (pga den samtidiga aktiveringen av Stenbocken) kommer på Vattenelementets dödsmotiv av allt det är möjligt att tänka ut... Psykopatologi, helt enkelt.

Det religiösa sektmotivet tror jag enkelt kan lokaliseras till den mycket framträdande religions- och filosofiplaneten Jupiter, i rak opposition till sitt eget härskartecken. Teckenplaceringen gör emellertid Jupiter till "skadad" - den ligger i "detrimenet" enligt västtraditionen.

Indisk tradition säger inget om att detrimentläget skulle förklena en planet och inte heller Ptolemaios, 200-talet, kände till den tanken. Likväl finns det iakttagelser som talar för detriment-läran, och jag smyger sakta in den här på bloggen...

Där Jupiters motpol Saturnus gör maximalt gott i väster enligt indisk tradition måste man säga att Jim Jones hade sämsta tänkbara världsliga placering för sin religionsplanet. Att börja tänka på högre ting i solnedgången kan vara några år för sent... Det karma man byggt i sitt liv har uppenbarligen inte varit av det jupiteriska slaget. Obs, jag talar symboliskt om symbolerna nu...

Notera hur oerhört nära det här horoskopet kommer det för kapten Klänning! Båda är Vädurar med Solens disponent fallen och båda har en koppling till yttre kostymer (Stenbocken)!

*****

Se även "21 fotomodeller" och "Astrologi i praktiken" (bl.a. Catherine Deneuve och Grace Kelly)