Hur låter själen?

 Nyss dog den lena jamaicanska sångrösten Sugar Minott, bara två dagar efter att jag upptäckt -  fyra år efter faktum - att en av mina reggaefavoriter gått bort. Även Joseph Hill, ledsångare i Culture, dog i de femtio. 

Tredje världen tär på folk och medellivslängden blir inte lång! Det upptäckte jag redan för en evighet sedan när roots-sångarna Jacob Miller och Hugh Mundell båda gjord sorti i unga år. Miller körde rakt in i en bergvägg och man kunde misstänka att han var hög som ett hus. Mundell sköts i en bilkupé över ett gräl över ett trasigt kylskåp! Jag tror han blev 24.

Efter sju magiska år med reggaemusiken insåg jag att en privilegierad västerlänning borde skämmas över att lyssna på gettots hjärtslag och ens inbilla sig att man har något som helst att göra med de här människornas öde. Jag var nog en inbillningssjuk "whigger" (white nigger) långt innan ordet hade myntats. Men musiken från reggaens gyllene 70-tal kan ibland fortfarande drabba mig. Så avgrundsdjup, och vilken puls bas och trumma bygger upp.

Om Bob Marleys Wailers liknades vid en rytmsektion som tuffade på som ett gammalt ånglok var det långtifrån den långsammaste och mest hypnotiska reggaen. Kolla särskilt reggae cirka 1972 och 1973 - där går det verkligen långsamt! Alla vet att vilken idiot som helst kan stressa och spela punk.

Men att dra ner tempot till nästan NOLL kräver en oerhört speciell sinnesförfattning. Man måste ha gått in i nirvana för att vara övertygande långsam. Unghetsiga Väduren och maestro Stenbocken är varandras motpoler och därav den taggiga effekterna av "egenmäktighetssyndromet" där båda principerna skadas av den andra.

Min absoluta favoritröst vid den tiden var Johnny Clarke, som valdes till årets populäraste sångröst tre år i rad på Jamaica i mitten av 70-talet, innan han fullständigt försvann efter fem år och en ofattbar ström av nu bortglömda sju- och tolvtumssinglar. Och, vad som måste vara något av ett rekord: fem fullängdare på bara ett år! Sommaren 1977 till sommaren 1978 såg i tur och ordning LP-skivorna "Super Star", "Dread Natty Congo", "Don't Stay Out Late", "King In The Arena" och "Sweet Conversation" - den förstnämnda enbart på Jamaica. 

Bob Marley måste ha irriterat sig åtminstone en smula på Johnny Clarke, för han var på Bobbans låtar som en svamp. I Jamaica var det hans cover-version av "No Woman No Cry" som toppade listorna, inte Marleys original!

Sugar Minott var förstås också lite av en copy-cat, Johnny Clarke hade redan lanserat den ultra-mjuka sångstilen som funkade både med kultur- och kärlekstexter. Det är den röstkvaliteten jag funderar lite över när jag nu för första gången räknar ut min gamla sångidols horoskop enligt den sideriska zodiaken.

Vilken fascinerande himmel och vilken skillnad jämfört med ungdomsligisten Minott, vars rasta-religiösa texter jag i ärlighetens namn aldrig trodde värst på. De kändes mest som en som hittat ett sätt att försörja sig. Clarkes rasta- och kulturinspirerade texter kändes äkta och det kan ha berott på den fullständigt transparenta kvaliteten i hans röst.

Inläggets fråga, "hur låter själen", har egentligen redan besvarats då jag under en period sprang på Vattenelementet gång på gång i samband med ovanligt tilldragande röster, Norah Jones, Björn Skifs, hovsångerskan Elisabeth Söderström, och några andra namn. Samtidigt har Oxen gång på gång figurerat i samband med fantastiska klanger och vår andra superstjärna inom operan, Birgit Nilsson, var förstås Oxe. Och inget vanligt exemplar heller, utan en Sol/Jupiter-Oxe med fullt tryck även i Lejonet (Månen + Mars)!

Birgit Nilssons möjligen hjärtliga men också rejält råbarkade horoskop är raka motsatsen till extremsoftade Johnny Clarkes! Jamaicanens himmel är ohyggligt intressant, där alla tre planeter som enligt indisk astrologi kan kasta sina två specialaspekter också gör det fullt ut (Mars, Jupiter, Saturnus).

Men det som är starkast i mina ögon är den ovanligt intrikata och indirekta "ömsesidiga receptionen" som här är något av ett "triangeldrama" som i sin tur utlöser den för scenkonst och artisteri så karismatiska "sensationalismen" - dvs, Eld och Vatten i krig.

Ordet "sensationalism" är avsiktligt lite vagt - de kan innebära båda att individerna upplevs som något extra, men i showbiz ligger också faran att man dukar under för ett behov av nya upplevelser nonstop. Det kan ligga ett mått av överkonsumtion i ordet också - sensationalisten som bara ytligt skummar livet för att föda sina sinnen men inte själen.

Se först Clarkes Jupiter i Kräftan - just den oerhört djupa och själsliga placering som jag noterat även hos andra artister, inte minst Norah Jones. Denna "upphöjda" Jupiter välsignar såväl den konstnärliga och harmoniska Venus (i Skorpionen) och Mars (i Fiskarna). Men därtill disponerar Jupiter över själva Solen (i Skytten) och väljer vi att gå in i horoskopet från den psykiska/själsliga sidan istället, är Månen i Lejonet disponerad av Solen, som i sin tur alltså "ägs" av Jupiter.

Och upphöjda Jupiter i Kräftan disponeras förstås av Månen. Det går runt, runt. Och Eld och Vatten är totalt sammanflätade. Eftersom både Sol och Måne kan sägas vara neutrala planeter är det godhetens Jupiter som är den styrande faktorn här.

Och det kan ingen av illgärningsmännen Mars eller Saturnus göra något åt! Föga anade jag vid 15 att astrologin årtionden senare skulle bekräfta att det var en REN SJÄL jag lyssnade till.

Visst är Johnny Clarke är präktig moralist - rastareligionen lånar sitt stoff från Bibeln och håller "rättfärdighet" och "helighet" som ledstjärnor för hur en jordmänniskas vandel. Rastarörelsen menade sig på sina håll vara reinkarnerade judar som återfötts till fattigdom pga tidigare synder.

Det är fullständigt omöjligt för en utomstående att bedöma ett sådant påstående, men det är intressant att rastafari-rörelsen hade en själavandringslära, vilken inte är helt lätt att läsa sig till i deras älskade Bibel (och då särskilt Gamla testamentet som de tillmätte större betydelse). Möjligen kom själavandringstanken med slavarna från Afrika.

När Clarke drämde till med tredje monsterhitten på raken, "Move Out Of Babylon" i början av 1975, gick han igenom taket. Nu var han enorm även hos den västindiska befolkningen i England. "Move out" var ett klockrent "anthem" som genomskådade den kapitalistiska världsbildens ohöljda egoism och manade lyssnaren att leva ett separat (och heligt) liv.

Unga indiebolaget Virgin (Richard Branson) fattade direkt att här var något stort i görningen och sajnade Johnny Clarke som en av de första artisterna i en reggaesatsning som varade i några få år. (Många artister har vittnat om den nu så moraliska företagaren Branson bara dumpade dem då reggaesatsningen inte gav lika mycket pengar som Virgin hoppats på.)

Moralens inre känsla eller själ har på Clarkes himmel angivits av en felfri Jupiter (som ju är den kosmiska och världsliga lagens planet), men känsla ska också åtföljas av ett beteende i linje med det läpparna bekänner. Clarke föddes just ett år då också den andra tunga planeten i solsystemets utkant stod "upphöjd"! Detta är med andra ord ett otroligt starkt år, grundplåten är perfekt. Saturnus i Vågen indikerar en disciplin som dock har Venus eller barmhärtigheten som en tempererande faktor. 

Nu står Venus i Vatten för en konflikt mellan Luft och irrationella känslor, men i det här fallet är det tydligt att det inte så mycket är Clarkes egna problem som tecknas. Framgångsrikt lägger han ut problemen på entreprenad: hans texter handlade påfallande mycket om varningar till samhällets drägg och syndare, och vad de kommer att få möte på domedagen om de inte gör bot och bättring! Venus i Skorpionen - den upphöjda rättvisans Saturnus - ömsom gottar sig åt syndarens lön i helvetet och ömsom söker predika och mana till bättring!

Året efter "Move Out Of Babylon" hade svenske Peps Persson inspirerats att skriva sin egen låt: "Jag är född, växte upp och lever mitt liv i Babylon. Där var och en bara tänker på sitt, i Babylon." Snyggare kopia på det jamaicanska sentimentet från de här åren går inte att uppbringa. Bosse Skoglunds suggestiva trumspel mäter sig med det bästa på Jamaica vid den här tiden! Han hade verkligen lyssnat in sig fullständigt på baktaktens innersta.

Kolla gärna in Johnny Clarkes silkeslena röst i några av alla 30-sekundersklipp på Amazon.com, t.ex. på samlingsskivorna "Dreader Dread" eller "Ruffer Version". Så, vill jag inbilla mig, blir röstkvaliteten när den helt och hållet drivs av en hårt formaliserad (Saturnus) själskvalitet (Jupiter i Kräftan) i nära kontakt med den ljusgivande Elden.

Det är något "förklarat" över stämman, det är som när Gud talade till Moses genom den brinnande busken! Elden förstorar upp vad den ser och vad Solen här med hjälp av sin reflektor Månen är vad den upphöjda Jupiter i Kräftan återspeglar av den mäktiga kosmiska och metakosmiska Lagen.

Också till en liten fattig ö nånstans i världen väljer stora själar att födas!

Ingen musik för grova och simpla själar som troligen bara skulle uppleva Clarke som en könlös kastratsångare utan blod och puls. "Heaven is a place where nothing ever happens", sjöng en gång David Byrne. Han vet naturligtvis inte ett dugg om den saken, tung fixerad i materietecknet Oxen som han är (nja, jag nyanserade den åsikten i ett senare inlägg). För mer trovärdiga rapporter om Himmelen, lyssna på Johnny Clarke.

Johnny Clarke - numera en
äldre ambassadör för rotreggaen

PS. Jag ritar här in oppositionen mellan Merkurius i Stenbocken och Jupiter i Kräftan med grön färg bara för att indikera hur oändligt genuin och ärlig denna Merkurius-kommunikation är. Givet den stadga grundplåten med de två upphöjda Saturnus och Jupiter, är det uppenbart att Jupiter skänker Merkurius en god kvalitet, samtidigt som kommunikatörens disponent (Saturnus) själv är upphöjd.

Hur man än ser på horoskopet hamnar man vid tanken att Johnny Clarke föddes som en av kosmos utvalda språkrör - en budbärare, en ängel på jorden.