Himmelsk och jordisk Venus

[Långt inlägg, cirka 7 A4-sidor]

DN använder ett fascinerande porträtt av skotska aktrisen Tilda Swinton i den här artikeln (se dagstidningen för bilden i full storlek). Eftersom hon på vissa sätt överlappar med allkonstnären David Byrne, tar jag tillfället till intäkt för en enkel reflektion över den himmelska och den jordiska kärleken. 

Astrologin uttrycker denna kontrast genom att placera Venus (Afrodite) som härskare dels över Luftelementets Vågen och dels över Jordens Oxe. Swinton, med sina himmelsblå ögon är det mest perfekt specimen av Vågen bloggen noterat sedan inlägget om de båda männen med vikingablod i sig, Vågarna Viggo Mortensen och Dolph Lundgren. 

David Byrne, med sina bruna sängkammarögon är å sin sida ett fantastiskt typiskt exemplar av Oxens tecken, Venus i hennes tillstånd av identifikation med materien.

Naturligtvis faller distinktionen samman från det att man släpper fixeringen vid Solen och börjar avsmaka hela det himmelska skådespelet. När man t.ex. studerar Tilda Swintons Måne så reflekterar denna solljuset från just Oxens tecken - David Byrnes soltecken. Så hur himmelskt idealistisk (eller platonisk) hennes akt av kärlek än är, grundar hon den i denna världens fysiska substrat. Hon drar sig inte från att konkretisera kärleken. 

Att Venus själv är skadad på himmelen i sin placering i syndens Skorpion, bara antyddes av DN-artikelns författare i hennes kuriösa dubbelliv med två män samtidigt. Vad som utelämnades men som strax kunde inhämtas på Wikipedia var att den ena mannen, konstnärskollegan, var homosexuell och att det väl knappast rörde sig om en sexuell otrohet mot maken i "andra hamnen". 

Min gissning - och det är allt det är - var att Swinton i den här udda relationen utvecklade sin "himmelska natur" och att den grovfysiska delen av henne (Månen i Oxen) behöll rötterna i det "äkta äktenskapet". Kuriöst är fenomenet i vilket fall.

Med Solen i Luft och Månen i Jord bildar de två Ljusen bloggens grundton "rationalism", och har man hört Swinton uttala sig på sin koncisa engelska eller läst DN-artikeln går det inte att ta miste på hur väl hon överensstämmer med etiketten. Det är jordbrunt, torrt på gränsen till torftigt, det sätt varpå hon närmar sig sitt yrke:

...Jag är inte ett dugg intresserad av att höra folk som pratar om skådespeleri. Jag ser på mitt jobb som ganska vetenskapligt och metodiskt, inte som något hokuspokus eller magi. För mig handlar det om att klä ut sig och spela.

Här talar den intellektuella Luft-varelsen Vågen, en boren metodiker och vetenskapsman som har distans till och är helt oberörd av Jordelementets "klädedräkter" och kroppens "utspel".

"Rationalism" eller prosaiskt förnuftstänkande är till del problemet med det svenska nationalhoroskopet som jag bedömt nationens födelse vid midnatt och med Lufttecknet Vattumannen som telos men ett slutmål - "ett enat folk, en samfälld konception" - som ska söka förverkliga sig genom en fadd version av jämlika Vågen, fadd eftersom den himmelska kärlekens Venus fallit djupt djupt ner i Jordelementets dunkel och i Stenbocken ingenting vet om några andra världar en den diskbänksrealistiska och jordbruna materialism svensken numera så hatiskt hävdar gentemot högre utvecklade folk och deras religioner.

David Byrne däremot, är en sensuell rumlare och rätt rolig figur. Oxens kärlek till denna världens former och material dominerar honom totalt. (Det framgår illa av bilden men Solen har just anträtt Oxens första grad.) 

Ömsom hittas han i Sverige "spelande" på en lokal som för ändamålet konverterats till musikinstrument, ömsom designar han en anti-bibel om de sju dödssynderna (en kopia av den Gideoniterna lägger ut för livströtta handelsresande på hotellrummen i USA). 

Och ibland gör han fortfarande underliga skivor vars texter ofta uppehåller sig vid antropomorfiserade eller åtminstone animerade föremål - det började redan med Talking Heads "Houses in motion". Det är som om hans själ just anlänt till sitt första västerländska liv från något primitivt folk i Amazonas urskogar och nu kastar sig över denna världens ting med stor lust och läser in en väldigt massa saker i dem! Naivismen hos Byrne är ett tydligt drag, som det ska vara med en så stark betoning på zodiakens två första tecken, hypersubjektivistiska Väduren och materiellt identifierade Oxen!

Och det finns fler emfaser att notera. Det är faktiskt Byrnes oerhörda överbetoning på det materialistiska Jordelementet och särskilt då sinnelagets Måne i Stenbocken (baserad på Saturnus ett annat Jordtecken) som legat till grund för bloggens ibland kritiska åsikter om just de själar som valt Saturnus som sin ledstjärna i livet.

I Byrnes fall är "pryligheten" på himmelen precis lika extrem som den är i hans verkliga liv - jag noterar att han med stigande ålder blir allt mer av en borgarbracka som frekventerar fina och förnäma konstutställningar, alla dessa tecken på att prestigemedvetna Stenbocken spelar i det omedvetna som en arketyp. (Kontrasten är påfallande då Talking Heads började sin karriär på "punkkluben" CBGB:s i New York, låt vara redan då mer arty än den unga publiken kanske fattade.) 

Med Byrnes Mån-Stenbock som en första indikation var det inte svårt att börja se de många andra fall som, när de urartar, säljer sin själ till Djävulen för att vinna hela världen.

"Like humans do" - ibland röjer Byrne dock ändå att han är medveten om distinktionen mellan dödköttet eller materien och Observatören. Men borta är numera hans unga "knäppighet" (tydligt markerad på himmelen i den svartfärgade "ömsesidiga" receptionen mellan de emotionella Mars och Venus, båda i detriment!)

På äldre dar har Jorden lullat honom till ro och han ger sinnesvärlden (Oxen) sitt fulla erkännande. Det har sagts att Evigheten älskar det tillfälliga. Kanske är det därför vi framkallas gång på gång till liv på jorden, i nya kroppar. 

Att Tilda Swinton har en släktkrönika som går ända till 1.000-talet är i det perspektivet helt egalt. Blodets väg är en lägre sanning som bara tjusar dem som fallit ner till myten om vår materialitet. Att Tilda Swinton valde en ärorik ätt, f.n. med militära förtecken, antyder bara att här fanns en "kultur" som kunde gynna hennes ambition för detta liv. 

Den preussiska disciplin som innebor i en skadad Venus i Skorpionen gav henne t.ex. ett djupt dysfunktionella material att jobba med som Sol-Våg, som artist. Denna Venus derangerade i okänd utsträckning Vågens normala hetero natur och drev henne mot en homosexuell sidopartner. 

Att både Sol och Måne disponeras av en skadad Venus är naturligtvis ett fascinerande faktum - DN nämner att Swinton utlöser känslor hos folk. Man antingen älskar eller hatar henne. Detta stämmer så väl med kärleken i hatets tecken Skorpionen. (Jag finner hennes filmkonst helt fascinerande, de få roller jag sett.)

Vågen, som i vulgärastrologin ömsom beskrivs som ytlig, ömsom fredssträvande, är för övrigt inte alls någon menlös pacifist utan flitigt representerad bland yrkesmilitärer. Här pekar t.ex. Swintons Venus-Skorpion i den riktningen. Venus disponeras av skorpionhärskaren, krigets Mars. Men detta är alltså en indikation nedbäddad i horoskopets dolda serier av härskar- och disponentskap och inte en bokstavlig sanning för henne själv. 

Själv ser hon på sitt liv som skådespelare som en variant på att ligga ute i fält, en soldat för konsten. Apropå detaljen om att hon bussat runt en minibiograf på landsbygden kan noteras att krigaren Mars faktiskt ligger i transporttecknet Tvillingarna. En mobil krigare, precis som hon själv säger!

*****

Några sista ord om David Byrnes fascinerande horoskop - han är förresten lustigt nog landsman med Tilda Swinton. Detta såg jag först då jag gjorde grafiken. 

Bloggen har ofta pekat ut Jordelementets tendens att degradera Elden som ren ande, så att den senare istället uttrycker sig som passion för det jordiska. Inte sällan innebär Jordelementet också ett trögt hinder som tycks förvägra Elden dess ambitioner (som inte sällan stegras och förgrovas just genom det att den materiella realiteten förvägrar Elden att realisera dess vision). När Eld fastnar i Jord, då får vi kämpar och aktivister av alla de slag.

Så hur kan Byrne ha blivit så framgångsrik, så trögt och blockerande som Jordelementet ibland presenterat som i dessa inlägg? Horoskopet är fenomenalt lyckligt lottat! Även bland "vanligt folk", långt från stjärnstatusen har jag märkt vilken fördel det är att födas under ett Eldtecken i öster, så att individen matchar den "naturliga zodiaken". Byrne är dramatiserande Lejon utåt, och det innebär han är Eld där det ska vara Eld, Jord där det ska vara Jord! 

Han slipper därmed vara med om att elementen går i direkt clinch med varandra redan i horoskopets grundupplägg. Han slipper också kamp mellan planeterna - materialistiska Saturnus drar pengar till hans andra pengahus utan att "strypa" och problematisera på andra ställen. Och lyckoplaneten Jupiter och pengarnas Venus kombineras i 9e huset för högre inspiration och välsignar hans kreativa och Lejonpersonlighet. 

Vilken fullträff denna Jupiter/Venus och välsignelsen till ascendenten är! Inte bara är kona-husen "andligt" disponerade (om andra faktorer instämmer), precis som hos andra "Jupiter-till-ascendenten" har Byrne givits ett mycket behagligt ansikte. Han utstrålar godhet. Och Jupiter hemma i religionens och filosofins nionde hus kan jämföras med den svenska folkmentalitetens ynkliga materieplanet Saturnus i nionde. 

Att sedan David Byrnes hela livslinje - från ungdomens Måne-i-Stenbocken till den individuerade människans Sol-i-Oxen utspelar sig längsmed materialistisk Jord (plattmarksdimensionen9 visar bara hur rikt hans liv i denna världen varit och är. Men Elden har verkat kreativt och oförminskat från sitt perspektiv, och han saknar den direkta strid med en lägre värld som förnekar honom visionernas realiserande. 

Jämför man Byrne med Swinton inser man snart vilken kall kvinna hon är. Hon har ingenting, verkar det, mer än skådespelarkonsten som en "materialistisk" syssla. "Art for art's sake."

Byrne är utöver sina lustfyllda undersökningar av materia och prylar också en guru som berättar något mer om världen än Swinton, som enligt DN skulle vilja se mindre av (meningsbärande) dialog i europeisk film och mer av "stil och form". Och här talar hon naturligtvis inte om Platons "former" utan det hon som känslomässigt konservativ Oxe kommit att älska i äldre tiders film.

Paradoxen är alltså att fastän rubriken anknyter till Tilda Swinton som den himmelska, är det (i avsaknad av födelsetid) Byrne som tycks indikera en starkare koppling till det högre medvetandetillstånd som "Himmelen" (eller "Himmelriket") alluderar till.

Att födas under en himmel som David Byrnes, är inte "bara tur". Ett drivet medium skulle säkert kunna lyfta fram vad gott David Byrne gjort i tidigare liv för att få belöningen att bara leka i gräddfilen i detta! Här kasserar han in mängder av gott karma.

Och som bloggen ofta noterat: det går 99 snubblande och själviska typer på varje horoskop med den här graden av gynnsamhet. Byrne är en av de ledande själarna i västcivilisationen men alltför få hör vilken värdig filosofi han smyger in bakom sina "materiella" installationer och verk. Han har smugit in "rycket" som frigör medvetandet från den jordiska identifikationen så snyggt att man kan passera förbi och bara uppfatta föremålet...