Just som jag avslutat - trodde jag - dagens bloggande om klimatlärans fader Montesquieu, noterat att han dog blind och spekulerat över eventuella astrologiska förklaringar, ser jag en fortsättning på "syntemat" i Aftonbladet.
Det är inte första gången Sven-Bertil Taube får tidningsutrymme för att beklaga sig över sin dåliga syn på ålderns höst, så man förstår att det här har tärt honom. Jag har själv svårt att acceptera att det kanske inte bara är läge för läsglasögon... Det här har onekligen att göra med att Månen i Tvillingarna, som jag delar med den kände artisten, är en evig ungspoling i sinnet och på något sätt blir helt överrumplad över att tiden Kronos/Saturnus har sin gång!
Efter att i inlägget om Montesquieu ha bedyrat att astrologin utifrån fysiologiska perspektiv inte roar mig, kommer nu - på Tvillingarnas typiska vis - direkt ett inlägg med betraktelser över stjärnorna och synen! Tvillingarna, villiga att direkt kasta sig från en åsikt till en helt annan!
Men jag vidhåller att ämnet astrologin och hälsan är ett heltidsuppdrag men måste bara notera att det faktiskt pågår flera synrelaterade aspekter på födelsehimmelen för den här otroligt sympatiska människan. Och kopplingarna till Montesquieus horoskop finns också genom en samtidig betoning av rättvisetecknet Vågen och "den verkställande makten" Stenbocken. Däremot finns inte lagstiftande Skytten med i Taubes horoskop. Och han var heller inte den som formulerade maktdelningsprincipen!
Symboliskt är Solen - ögat - i mörkrets och dödens Skorpion en ren självmotsägelse. Att symbolik nu inte är bokstavlig sanning är emellertid uppenbart - att födas i Skorpionens tecken har inget samband med synsvaghet eller blindhet.
Men vad gäller i de fall då Sol-Skorpionens egen herre Mars står som den olycka den är i Lejonets - Solens - tecken, och därifrån angriper Solen? Den här aspekten har dykt upp i en del otäcka kriminalhoroskop, men i Taubes fall tycks Mars illvilliga attack vara av ett externt slag.
Aldrig har jag tappat tilltron till den obildade och missunnsamma arbetarmänniskan som den gången Börje Ahlstedt bestämde sig för att djävlas med alla och envar i tv-programmet "Stjärnorna på slottet", men särskilt med "överklassslyngeln" Sven-Bertil. Det lärde mig en gång för alla att vi tjänar ihop till vår excellens genom många liv på jorden och att det inte är en slump vilka som får de "bra sittplatserna" i livet...
I samband med Montesquieus blindhet på äldre dar noterade jag också Stenbockens och Saturnus allmänna karaktär av "åtstramare" eller "sammandragare" och hur en Stenbocks-Sol möjligen kunde fara illa av att ha Saturnus som krymper Solens (synens) handlingsfält möjligen kunde ha spelat in - trots att fransmannens Saturnus var ädelt placerad i Vågen.
Hos Sven-Bertil Taube återkommer alltså samma två tecken, men nu är det Saturnus i sitt mindre ädla härskarläge i sluggern Stenbocken som går till angrepp mot Vågens tecken, där vi hittar godhetens och noblessens Jupiter förnämligt kombinerad med älskvärda Venus.
Återigen således ett angrepp från en "naturligt ond" mot ett uttryckligt gott budskap. Vågen har ju med relationer till sin nästa att göra, och ännu en gång repriserar tidningsartikeln exakt samma mantra från Taube: han kan inte se sonens mognad och tillväxt. Saturnus snåla gränsdragning maskar av honom från kärleken till sin nästa (Vågen)!
Att attackplaneten Mars är skum i det här horoskopet, kanske kan anas av att den lyckas involvera sig i två aspekter med förmörkade Skorpionen, och kanske är det i just detta fall så att Solen i (den andliga) blindhetens tecken har en bokstavlig tillämpning. Men det är lönlöst att gissa i dessa ting utan födelsetimma för att kunna etablera känsliga hälsopunkter och, förstås, många år och hundratals analyser av vanliga sjukdomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar