Pullman pulls your leg

Två fula fiskar, sekulära humanisterna Philip Pullman och Richard Dawkins

En femsidors psykologisk inventering av fantasyförfattaren och sekulära humanisten Philip Pullman som tillgriper astrologisk symbolik. Frågan, som vanligt med dessa underliga Humanister, är vad som får människor att så djupt frukta religionens centrala budskap, att egot inte är det yttersta, att de både ljuger i sakfrågor och söker göra narr av religionen.

Pullman hålls enligt Wikipedia för att vara en av Englands 50 största författare sedan slutet på Andra världskriget. Big deal! Hade han tillhört de fem eller tio största hade det varit något att skriva hem om

Intressant ur den här astrobloggens perspektiv är att Pullman är en variant på Maria Sveland och Jonas Gardell. Låt mig förklara.
 

DN ägnar utrymme (än mer i SvD) åt den här ytterst sett religionsfientliga britten, som för sin senaste bok splittrat upp den historiska Jesus i två karaktärer - människan Jesus och Kristus. Den senare representerar en tologisk överbyggnad men fungerar här som måltavla för Pullmans religionsbashing. Ja, även hans människa Jesus är en förledd extremist, så påståendet i intervjun att det är Kyrkan som institution han riktar udden mot är osanning. Han försöker demontera kristendomen på flera nivåer samtidigt.

Det här liknar nu Maria Svelands sätt att hantera religiösa teman, som i hennes kritiserade text om Jungfru Maria-utställningen för några år sedan. Jonas Gardell är nu inte som Sveland en sekulär socialrealist utan kristen, men hans hantering av Jesus som tandlös analfabet var en smärre skandal som religionshistoria betraktat. På nivå med den där kvinnan som rörde ihop Paulus och Jesus till en person.

Ett mindre motiverat hedersdoktorat än Gardells är svårt att föreställa sig, men titeln gavs förstås innan den subjektivistiska skrönan om hur han föreställde sig Jesus. (För all del, mästaren sade om andra som predikade i hans namn att den som inte var explicit mot honom i själva verkat gick hans ärende! Svår nöt.)

Pullman försöker göra ett stort nummer av religionshistoriens textkritiska aspekt för att chockera brittiska kristna. Men ärligt talat, hur många vet inte vid det här laget att det handlar om senantika texter, delar av spridda traditioner, först i ett senare stadium sammanfogade till Nya testamentet? Det luktar bara billigt bildstormande. Han är egentligen fantasyförfattare och mina tankar går genast till han bakom Liftarens väg till galaxen, en ateist som stal från djupare traditioner för sin vindlande berättelse och som dog ung.

Nu till det som förenar Pullman med de svenska författarna och som förklarar varför ingen av dem klarar att förhålla sig till en tradition på ett sakligt sätt.

Alla tre har en "ömsesidig reception" mellan två teckens planetära härskare vilka dessvärre knyter samman elementen Vatten och Luft. Pullman och Gardell har Solen i Vågen, och båda den "fallna" Solen disponerad av Venus i sitt skadade läge ("detriment") i avskyns tecken Skorpionen.

En klen planet kan klara sig fint, men när även disponenten är i blåsväder måste överväga om det inte finns någon störning i livet. Ibland vad gäller yttre omständigheter men nog så ofta av psykologisk art.

Sveland vänder på steken, och har sin Sol i Skorpionen med samma skadade Venus i könets tecken ("Bitterfittan") fast Venus idealt borde ligga i kärlekens tecken Vågen. Där har istället Skorpionens krigiska Mars hamnat för en "reception" omvänd den hos Pullman och Gardell. I praktiken verkar det bli undefär samma resultat: ikonoklasm.

Här finns något av Skorpionens ruttnande avföring inblandat i hans solära intelligens. Dessutom är denna rationella Luft-Sol (Luft och Jord klassas som rationella element) avhängig av sin disponent belägen i känslomässigt eller irrationellt Vatten. Fantasy var som sagt hans huvudgenre och där bör han hålla sig. Låt de här undervattensdjuren gå upp på torra land och de drar genast ner någon i sitt smutsiga undermedvetna.

Här missbrukar han Kristusbegreppet genom att fullständigt oegentligt använda det för kritik mot kyrkans världsliga anspråk. I själva verket är den tidiga kristna teologin en förgrening av Platons filosofi (fastän de flesta kristna inte vill kännas vid det). Augustinus var en skarp filosof innan han slutligen bestämde sig för kristendomen. Influenserna på hela den antika världen från Platon märks alltjämt tydligt i hans kristna tänkande.

Venus placering i mörka Skorpionen är inte alltid lika märkbar som i de här tre fallen av religionsbashing (ja, jag räknar Gardells jesushyllning som ett hån mot den distinkt litterata vishetslärare som en gång levde). Hos dessa tre märks verkligen tydliga tecken på den skorpioniska vämjelsen, det är människor med gift i sina system som de söker rensa ut. 

Då blir det ofta bashing av något slag - bittra gift-fittor, Gardells kravlösa kristendom som accepterar vad som helst, eller den här brittens rätt sofistikerade sätt att håna kristendomen. För, inse, Pullman följer som en copycat ett mönster Monty Python angav i ett Ett Herrans Liv, filmen som också valde att se en grupp sanningssökare som något löjeväckande. Britterna har i själva verket en lång ateistisk tradition som av någon anledning fick fäste i lärosätet Oxford varpå också det namnet drogs i smutsen.

Pullman har också den "sataniska axeln" (Oxe/Skorpion) och det är frestande att se Oxen som hans Mars angriper som just den statiska och materialistiska institutionen Kyrkan, skenhelig men egentligen väldigt bekväm med "denna världen". Notera ett giriga Rahu befinner sig i lågmälda och traditionsälskande Oxen detta år (se ett antal främlingsfientliga horoskop på bloggen, inte minst Jimmie Åkessons). 

Jag kan tänka mig att Pullmans Våg - krigare för det han uppfattar som rättrådigt och balanserat - ger sig på den här sittande ankan - Kyrkan, deras landegendomar (Oxen!) och dess blida anhängare. Men den här Vågens krig mot religionen är inte rättrådigt, han uttrycker mental obalans genom Luft/Vatten-problematiken med Venus. Precis som hos Sveland och Gardell uppstår rundgång mellan Mars och Venus som bytt härskarläge med varandra, och i Luft/Vatten-störningar har vi människor som hetsar sig själva på insidan.

Och störningen förnuft/oförnuft återkommer en gång till, genom Kräftans tecken. Den här Månen - om den inte hunnit in i Lejonet - är grovt materialistisk pga kombinationen med Saturnus som står ytterligt svagt placerad i tecknet.

Wikipedia nämner hans "criticism of growing state authority", och det är ganska uppenbart att den konstriktiva Saturnus kryper under huden på honom och retar hans psyke/Måne! Jo då, nog är det en kombination alltid, Månen har inte hunnit in i Lejonet ännu. Dessutom är Kräftan känt som den med vekaste verklighetskontakten, ofta helt förlorad i fria föreställningar. Pullmans litterära genre var som sagt fantasy.

Ett gott gör dock Saturnus i Kräftan och mot Månen: binder upp fantasierna vid en struktur! Redan i bloggens allra första inlägg föreslog jag den fria fantasins Måne med organisatoriska Saturnus som en bra egenskap i författarhoroskop.

*****

Faktum är att brittens horoskop innehåller tre skadade planeter! Solen i fall, Venus och Saturnus i detriment. Jag minns på rak hand ett äldre fall en latinsk mördare som hade 3-4 planeter i mycket starka placeringar, så ingen fundamentalistisk eller simplistisk addering är en full garanti för något, och som vanligt när födelsetimman är okänd, vet man inte vilka planeter man ska betona i tolkningen. 

Men med boken "Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren" har han tydligt visat att han inte står emot sina svaga planeter. Han är uppenbarligen en Mån-Kräfta som tyngs ner av blyets och underklassens mentalitet Saturnus. Därmed är han precis det som Platon och de tidiga kristna varnade för: styrd av den irrationella själens smutsiga byk. 

Att "bara" vara människa var något av det uslaste de antika tänkarna kunde föreställa sig, för människan i sitt naturliga tillstånd är just bara ett djur som lärt sig att kommunicera i ord lite hjälpligt sammanhängande. Det krävdes extra insatser för att höja sig ur det naturliga tillståndet och både den helige Paulus och Platon manade sina åhörare att "arbeta på sin frälsning" - ja, de grekiska filosoferna talade förstås om att höja sig till själens excellent (arete). Med det menade de förstås att finna en identifikation på medveten nivå (eller nästintill) med den "rationella själen" - den som illustreras av alla planeter i sfärerna ovanför den erratiska och inkonstanta Månen.

Det är Månen den sekulära människan omedvetet dyrkar bakom ord som "slumpstyrd evolution", "variationsrikedom", "värderelativism" och så vidare. Ynkliga ursäkter för att slippa höja sig ur sitt andliga armod genom yoga, bön, meditation eller någon annan metod världens religioner genom årtusendena befunnit vara sinnesrenande och -skärpande övningar.

*****

Den som bara vill bli road kan säkert ha skoj åt den nya boken. Men vill man förstå vilken intellektuellt ohållbar tradition hans religionsbashing kommer från vill jag än en gång nämna den brittiske toppmatematikern John C. Lennox svar på religionsföraktaren Richard Dawkins med sin "God's Undertaker" (2007, ngt utvidgad 2009). 

Boken kräver troligen en akademisk grundval, för Lennox är inte på humör att infantilisera emedan han lugnt och metodiskt bryter sönder de brittiska kristendomshatarnas argument ett efter ett, och visar hur både astrofysiken och den senaste molekylärbiologin överensstämmer bättre med det kristna budskapet om en skapande intelligens än någonting Russell, Dawkins eller de andra brittiska ateisterna har haft att komma med. 

Speciellt bra är Lennox formidabla lustmord på ateisternas husgud David Hume i andra upplagans nyskrivna kapitel. Hume var verkligen inte någon tajt tänkare och ändå kryper ateisterna underdånligt vid fötterna på denna husgud. Det är illa ställt med brittisk intellektualitet numera! 

Ateisterna är genomgående dåliga tänkare, vilket är fullt begripligt för den som accepterar religionernas sanning. Ateisten har medvetet och i trots avskurit sig från sitt medvetandecentrum, vilket märks när logiken börjar slira. De lider så att säga av blockerad blodtillförsel till och från sin egen själ, där intelligensen har sitt säte.

*****

Efterord

Ska man se det som att de sekulära humanisterna sköts så i sank av Lennox exceptionellt klartänkta bok (och en hel drös andra som också såg Richard Dawkins löskokta tänkande i hans "The God Delusion") att deras material nu bara duger att återanvända som lättare underhållning - som i Pullmans till litteratur maskerade attacken på kristendomen? 

Den ateistiska människan bör överväga om hon faktiskt är ond, genuint ond. Religiösa må ha begått fel i nit eller fanatism genom historien men de har åtminstone trott på en sak. Ateismen bygger hela sin världsbild på en negation, a-teism, och kan med detta rätteligen sägas tillhöra Satan, utvald av Gud för att "pröva" människans själ. Man kanske ska tacka dessa för att de väljer bort sig själva en hel livscykel för de utvaldas skull.

Se också min kommentar till ateistfilosofen Torbjörn Tännsjös självmål här.

Se också Är gudstroende vetenskapsmän intelligentare?

Se också omnämnande här av Dan Israel, tongivaren för Pullmans svenska förlag Leopard och en av de involverade i det svenska skeptikerträsket.