"Ett ikoniskt exempel...är stenristningen från assyriske kung Tukulti-Ninurta den förste (1200 talet fvt). Den hittades i staden Assur och visar hur kungen dyrkar vid Nebus altare. Han står först och knäböjer sedan framför ett litet altare med en vassrörspenna och en lertavla. Detta är ett av de fall där Nebu inte tecknas i sin mänsklig form utan enbart via objekt."
Jag ska här lyfta fram några punkter ur texten och kommentera med information som redan förekommit på den här bloggen, även om den aldrig varit strikt historisk.
Tidigare under det 2a årtusendet före vår tid hade den gammalbabyloniska Nebu betraktats som en hjälpreda till den äldre - och identiska figuren Nisaba från den äldre sumeriska kulturen - bara det att hon var en gudinna. Med semiterna - ursäkta judar och araber - kom patriarkaliseringen av de ledande positionerna inom guda-panteon, manliga gudar blev nu normen.
Intressant med tanke på hur österlandets myter importerades hejvilt till Grekland och sedan översattes en gång till under romarriket, är att Nebus hemstad, Borsippa ("systerstad" till Babylon, beskyddad av Marduk eller vår Jupiter) en gång hyste "Babels torn" (känt från Bibeln) en ziggurat i sju våningar som representerade astrologins sju våningsplan (planeterna). Den här kopplingen mellan de båda städerna lever kvar i dagens zodiaken som den sammanbindande oppositionen mellan ett merkuriskt och ett jupiteriskt tecken, Tvillingarna och Skytten.
Alla som kan sin västerländska astrologi vet att det förra tecknet alltjämt representerar Nebus skrivkonst medan Skytten står för profetia, religion och annat som då tillskrevs Marduk. Men oppositionen luckrar upp tecknen så att de färgar av sig på varandra. När Jesus i Nya testamentet förebrår åhörarna: "Men vet ni då inte att ni är gudar i vardande?", är det den här komplementära principen han pekar på.
Människorna representeras av illa benämnda Tvillingarna men av hinduerna väl betitlade Paret (en man och en kvinna, destillerad kortform för "människorna"). Men för den som inte likt grisarna sjunker ner i leran och gör denna värld till sina enda källa till rikedom finns en väg uppåt, och det är gudarnas väg, representerade av 3e tecknet Parets opposition till zodiakens 9e tecken för Högre Vetande, med Marduk / Zeus / Jupiter - All-Fadern - som den som drar de villiga till sig.
Lika intressant ur perspektiv av myter som migrerar är hur Nebu under sitt semitiska första årtusende fvt övertagit rollen som partner till en kvinnlig gudinna vid namn Nanaya. Den historiska artikeln beskriver henne som en krigskonstens, sexualitetens och liderlighetens gudinna. Är då inte detta väldigt likt relationen mellan den grekiska Hermes (Merkurius) och Afrodite (Venus)?
Venus var ju långt ifrån den symbol för harmoni och jämvikt den blivit i det moderna väst, utan var i grekisk-romersk tid just en krigsgudinna och symbol för liderlig kvinnlig sexualitet. Det är så uppenbart att även denna äldre typ av Venus är en import från tvåflodslandet, som kommit att kallas astrologins vagga, även om den sideriska zodiakens förkämpe i Europa, Cyril Fagen, motsatte sig detta.
I inskriptioner i egyptiska gravar såg Fagen i ordningsföljden den moderna zodiaken återspeglad, bara det att symbolerna eller figurerna var annorlunda under det 3e årtusendet fvt. Genom dessa och astronomiska iakttagelser angående den egyptiska kalendern drog han slutsatsen att det var Egyptens kunskaper som spritt sig till Babylon och inte tvärtom. Zodiaken existerade i Egypten minst tusen år tidigare låt vara med andra symboler. (Zodiaken i templet i Dendera, daterade till årtiondena runt år 1 är en paradox, eftersom hellenistisk astrologi - arvet från öster nu gått ett fullt varv och modifierat egyptiernas urgamla föreställningar.).
Huruvida Fagen har rätt har ingen mig veterligen lyckats avgöra - båda länderna kan ha haft så tidiga kontakter att ett givande och tagande pågått från första början, men Fagen var en remarkabelt skarpsinnig forskare. Stendöv och utan några vidare sociala förmågor var han hänvisad sin egen tysta värld och kunde där tänka djupare kring arkeologiska fynd mer än de flesta astrologer gör. Han avslöjade via bilder längsmed gamla faraoners sarkofager att Egyptens så kallade bidrag till astrologin, dekaderna (zodiaktecknens underuppdelning om tre delar vardera) var ett gigantiskt missförstånd av västerländska egyptologer.
I själva verket visar konungagravarna pentader om sex grader vardera för ett zodiaktecken. Dessa bildade ett eget system som påminde en smula om hinduernas nakshatras eller månens stationer längsmed sitt varv, en slags fattigmanszodiak för Indiens enklare befolkning som inte känner till tidpunkten för sin födelse. Månens position i en nakshatra ger dem därför ändå en chans att knyta an till en större berättelse om deras plats och mening med detta liv.
Vad Fagen inte berör, om man ska vara kritisk, är relationen mellan pentaden och dekaden i gammal semitisk kultur. De fem Moseböckerna kallas ju Pentateuch och rymmer bl.a. dekaden av tio Guds bud (vilka är en variation på babylonisk lag). Är det i själva verket allmänna - handens fem fingrar, båda händerna tio - och uråldriga semitiska "nummertabun" Fagen tar som intäkt för att egyptisk astrologi skulle vara den äldre varianten?
Att gamla semitiska folk haft en förkärlek att dela in sina lagar i pentader anknyter definitivt till astrologin som också menar sig representera en Högre Lag! (Icke-astrologisk men intressant fördjupningstext som innehåller ett resonemang om pentadstrukturen i Babylons "Hammurabis lag" och i Tredje Mosebok, Leviticus eller "Förbundsboken": https://www.gutenberg.org/files/46050/46050-h/46050-h.htm)
***
Det är också värt att minnas att Merkurius i västerländsk och hinduisk tradition (den förra helt och den senare till stor del avhängig av hellenistisk astrologi) är nästan mer kopplad till Jungfruns tecken än Tvillingarna/Paret. Eftersom skrivspråket i Mesopotamien i huvudsak användes till praktiska anteckningar som rörde skördar, skatter och liknande, passar det perfekt att den merkuriska Jungfrun är ett agrart tecken. Det är Jungfrun som kan vara allt från en enkel träl eller dagverkare på farmen till en småjordbrukare som betalar "tionde" till det Stora Jordtecknet Stenbocken (stadsstaten i gammal tid).
Från den tjänande Jungfrun med sitt nyttjande av skrivkunnandet till rent praktiska ändamål går det en spikrak linje till västerlandets astrologi där åtminstone tills för några årtionden sedan Jungfrun liknades vid Sekreteraren som står invid Lejonet/Chefen som dess högra hand om som renskriver chefens i princip oläsliga kråkor.
Med IT-fascismens framväxt har Sekreteraren som sinnebild bytts ut och nu gäller väl snarast "Informatör" eller "Kommunikatör" eller "Samordnare", ett trälande alltiallo. Men även de nya representationerna för Principen eller Arketypen går tillbaka på gamle Nebu, härolden som kommunicerar gudarnas rådslut genom astrologiska tecken på himmelen.
PS. En läsvärd om än rätt ytlig artikel i DN som berättar om spökets rötter åtminstone tillbaka till Babylon 1500 fvt gav upphov till denna lilla spaning över morgonkaffet 1a advent!
Och visst kan man utsträcka gamle Nebu eller Merkurius som jag ofta gjort på bloggen, genom att kalla denna astrologiska princip för människans "frisjäl", den del som frigör sig från kroppen och har allt med gudarnas verklighet att göra och minimalt med stoftmänniskor och deras upptagenhet av Jordens njutningar. Hinduerna kallar ju Merkurius för Buddhi, "intellektet" - tänk Buddha, "den Upplyste"! Merkurius kan vara symbol för den rationella själen som annars, på högre nivå, beskrivs väl av den sammanhållande och summerande Saturnus (även känd som Fadern över Tid).
Minns det hinduiska vänskapsschemat: Merkurius, förmedlaren, upplever Saturnus som sin väl, medan den avlägsna sjunde kretsen (Saturnus) inte känner annat än neutralitet för skytteln Merkurius och dess färder genom vår världs alla lägre nivåer. Det är, som tidigare nämnt, något av en paradox av hur Merkurius kunnat få beteckningen "upphöjd" i samma jordbundna Jungfru den härskar över som praktisk skribent och låtit sin intellektuella frihet uppslukas av småaktighetens siffror.
Är läran om planeternas upphöjelser enbart för den oandliga, den världsliga tolkningen? Som praktisk omenlära skulle svaret kunna bli "ja". Ta Saturnus "upphöjelse" i Vågskålarna som exempel. Placeringen kan rationaliseras som att Saturnus stränghet tempereras av ett Venus-tecken så att lagutövandet blir nåderikt.
Men om detta är hur människor normalt skulle se på saken, vad då om Saturnus "fall" i egocentriska Väduren? Detta är ju en ren symbol för en despotisk diktator som drar gränser helt efter eget huvud. Men faktum är att det är så Guds allmakt kan beskrivas, och förvisso inget en förfallen människa som förälskat sig i sitt ego trots dess ringa betydelse skulle uppskatta (kort sagt: det förfallna västerlandet med Sverige i frontlinjen befriar sig från religionernas ok eftersom de besvärar folk genom påpekandet att de själva inte är universums ultimata mirakel). Helt klart berättar astrologin olika saker för människor på olika "evolutionsnivå"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar