Plotinos: Om alla själar är en

Lite nyplatonism som gör det lättare att acceptera hur nattliga drömmar eller rent visionära förnimmelser ibland visar sig handla om gestalter som existerat i historien (se föregående inlägg).

Här och var hos den romerske 200-talsfilosofen glimtar lärosatser till som påminner om den hinduiska astrologin, vilket förmodligen beror på att tänkaren var förtrogen med indiskt tänkande. Bland många glimtar fastnade jag för de här raderna i den korta texten "Om alla själar är en". (Enneaderna, de samlade verken, volym fyra.)

Plotinos argumenterar först för att alla människosjälar både är individuella och delmängder av den ena Själen, vilket i sig är en identisk tanke med det hinduiska beda-abeda-begreppet (samtidig likhet och åtskillnad) vilket Sideriska tidigare kopplat till zodiaktecknet Vattenbäraren som beskriver samma samtidiga dubbelhet, kollektivism och individualism. Ytterst ligger denna sanning över individualistens fattningsförmåga och per automatik även ovanför "de personliga" som relaterar allt till sitt ego. 

(Zodiakens tre akter påminner om hinduismens tre kvaliteter, alla tre faser startar med Eld och om Skytten Ljuset, är Lejonet Mörkret medan Väduren är Passionens ombytlighet, ibland medveten och ibland inte.)

Om ett marknadsstyrt samhälle dels ljuger om individuell valfrihet fast "individen" eller själen raderats i väst och ersatts med bara "personen", kroppshyddan som måste kläs, näras och beredas nöjen via arbetsinsatser, då finns ingen chans att en så sublim insikt och vårt väsen som hinduerna - och en av de främsta romarna - kommit fram till. 

Denna tredelning, person, individ (atma) och universalism (Atma) har diskret dolts i astrologin i 2000 år utan att knappt någon i Väst fattat att de kloka västerlänningarna dolda insikter på detta sätt, kanske för att de visste att västerlänningarna skulle gå vilse, vilket vi nu kan sägas ha gjort (men tursamt nog lagom till Vattenbärarens tidsålder då insikten om beda-abeda vaknar till liv, bara högerextremismen nedkämpats en gång för alla).

Hos Plotinos dyker en tankegång som tjatats så ofta i modern tid att man trott att det tillhört modern "kaosteori", det där om fjärilens vingslag som får en effekt på andra sidan välden. Men även detta har den moderna världen stulit från antiken för inbillad dagens ateister och vetenskapsdyrkare att människan kommit längre:

...Sannerligen, argumentet som härrör från fakta som opponerar [antagandet om att själar är helt separata], hävdar att vi verkligen delar varandras upplevelse när vi lider med andra vid åsynen av deras smärta och känner oss lyckliga och avslappnade [i deras sällskap] och naturligt dras att älska dem. Förutan en delad upplevelse kunde inte kärlek finnas. Och om i allmänhet trollformler och magiska besvärjelser [verkliga på Plotinos tid eftersom det Stora Tvivlet ännu inte slagit rot i väst] drar människor samman och får dem att dela upplevelser på distans, måste detta bero på den ena själen. Ett ord yttrat i all tysthet får någon separerad av en enorm distans att lyssna. Från detta kan man sluta sig till om allas enhet eftersom deras själ är en.

Efter argumenten om att alla själar är en (inte detsamma som att mänskligheten är en, själen kommer i många uttrycksformer), fortsätter Plotinos:

Hur kan de då komma sig att om själen är en, en själ är "rationell" medan en annan är "irrationell", och en tredje själ blott en "tillväxtprincip" [marknadsekonomer är inte ens irrationella, de beter sig som grönsaker och använder vad intellekt de har som om en grönsaker kunde förklara sin enkla värld]. Det kommer sig av att själens odelbara [ena] del måste befinna sig på den rationella nivån och inte nere där själen-är-delad-mellan-kroppar.

[Plotinos återvänder till platonismens käpphäst, själen är rent medvetande - hinduismens "atman" och "purusha" är synonymer - och har inget med den kroppsliga "förpackningen" att göra. Kroppar uppstår i konsekvens av det gudomliga Intellektet som startar den process som utmynnar i ett sinnligt universum.

Olika själar sjunker olika djupt i universum och förklarar de våldsamma skillnaderna inom även samma art. Vi har gott om "bröder och systrar" som aldrig tappat vingarna - Venus "fall" i fysiologiska Jungfrun - dvs. fötts som kroppsliga jordbor. Plotinos använder ibland  Luft-Venus/Afrodite som beteckning för människosjälen. I Vågen är den rationella själens Saturnus "upphöjd", precis som Plotinos påpekar att själens innersta är det gudomliga förnuftet, ett och samma hos alla om än helt omedvetet hos majoriteten.]

Men den del som är delad i sfären där kroppar finns är också "den ena själen". Men delad på kroppar, där den tillhandahåller sinnesperceptioner i varje del av kroppen måste detta räknas som en av själens krafter, och dess förmåga att forma och skapa kroppar som en annan kraft. Och det är för att den har många krafter själen inte [restlöst] är en: for i ett frö finns många krafter och likväl är fröet ett. [Plotinos kämpar för att formulera sig men det är den hinduiska beda-abeda-paradoxen han söker komma åt.]

Varför är då inte alla själar överallt? Tja, i fråga om den ena själ som sägs finnas överallt i kroppen är inte sinnesperceptionen densamma i alla kroppsdelar och förnuftet [Saturnus] befinner sig inte i kroppen som helhet, och tillväxtprincipen (näringssjälen) finns även i delar som saknar perception. Och oaktat allt detta "ränner" själen tillbaka till det Ena när den lämnar kroppen. [Plotinos argumenterar vidare...]

Vi har sagt allt detta för att ingen ska häpna över att alla själar leds tillbaka till en enda.
/Enneaderna IV. 9 s. 435-7

 

PS. "Förnuftet...inte i kroppen som helhet". I ett äldre inlägg har bloggen argumenterat för att Saturnus motsvarar den hinduiska energilärans 7e och högsta nivå, kronchakrat, som flyter strax ovanför hjässan i människans subtilt fysiska kropp. Under fem års meditation inträffade ev. ett tillfällig medvetandeöppning och bloggaren upplevde denna sektor som en gyllene fontän, ett utflöde ur tomma intet som omsvepte kroppen i en äggform av "mild energi"!

Vid meditationssittningar flera år tidigare skedde en besläktad upplevelse: "ett fantomhuvud" växte upp och var säkert 1-2 decimeter högre än kraniet. Egyptiska bilder avbildar ibland människor med extremt förlängda skallar som den amerikanska kabeltv-serien för foliehattar, "Ancient Aliens", aldrig tröttnar på att fantisera om funna kranier från långhuvuden. Dessa har inte lindats som barn utan är en korsning mellan människor och utomjordingar. 

(Det finns inte någon mänsklig prestation denna idiotserie kan förklara som verk av besökande utomjordingar och är det slutliga beviset på vilka fattiga och sorgliga idioter som en gång lämnade den gamla världen och befolkade Amerika. Ingen kultur producerar så mycket idioti och grundlös fantasi som den anglo-amerikanska.)

Vad om förklaringen är en helt annan, att långhuvudena var en kvarleva från ett tidigare evolutionsstadium då människan faktiskt hade detta kranium. "Syndafallet" var ännu inte ett faktum och människan var medveten på 7e nivån och hade en rejält annorlunda hjärnstruktur. Efter "fallet" blev vi de lågpannor vi är idag och alltjämt söker höja oss ur. Men förlusten var irreversibel. Bara under förändrat medvetandet kan man känna av "spökförnimmelsen" ("fantomsmärtor") av ett tidigare liv i den händelse man en gång haft en kropp av denna typ. Meditationsmomentet aviserar för själen att det är dags "koppla på minnet av ett annorlunda medvetande" som slumrat efter då många mediokra jordeliv. Bara en tanke.

Själens alla liv finns samlade eftersom alla både är ett kollektivt medvetande men också individuella "snap shots"  (ja, mer än så) av alla de levda liven. Dessutom är alla själar - som en - besläktade med varandra, varför man aldrig riktigt kan veta om man drömmer om ett eget tidigare liv eller har påhälsning av någon annan ande. Och varför bry sig om man ändå ytterst är EN SJÄL? Som den snuskiga amerikanismen säger: det finns många sätt att flå en katt.

1900-talskatoliken fader Teilhard de Chardin hade uppenbarligen läst Plotinos (eller Platon) eftersom han valde platonismens Nous (det gudomliga Intellektet) för sin "uppfinning" noosfären där människans alla gärningar hopas. Tanken är till förvirring lik hinduismens akasha (etern), där allt som utspelat sig i tiden finns registrerat. Kristendomen har bibelns gåtfulla omnämnande av en "Livets bok" som en synonym tanke.