Zeus Ktonios med mera

I inlägget om Jonas Bonnier dök en för astrologin okänd figur upp: Zeus Soterios - Zeus Frälsaren. Men okänd bara under det namnet, som Jupiter i (härskarläge i) Fiskarna är han bekant. 

Frälsaren räddar människans värdighet genom att värna mot demonen i havets (psykets) djup [1] och tjuven på marknadsplatsen i och vår tendens att vilja framställa oss genom falsk matematik.

Grekerna såg helt klart gudarna som sammansatta varelser och de visade olika sidor beroende på miljö eller omständigheter. Det har slagit mig att det är väldigt likt planeternas (gudarnas) olika digniteter i zodiaktecknen. 

Ta t.ex. Zeus Ktonios, den underjordiska Zeus. Kan det vara någon annan än Jupiter när den lider skada ("detriment") i Stenbockens tecken? 

Stenbockens härskare Saturnus är visserligen essentiellt en Luftplanet men i härskarskapet över Stenbocken ser vi den som materialismens grundprincip. Den är jordisk och som Liemannen som skördar människor vars tid är ute har den definitivt en underjordisk - ktonisk - innebörd.

Zeus Ktonios är samma gestalt som underjordens herre Hades, han som våldtog Persefone på åkerfältet (Jungfruns tecken) och därigenom invigde henne i underjorden och dess mysterier (drivkrafter).

Nu blir legenderna komplicerade att följa, för Jungfruns härskare Merkurius/Hermes är också upphöjd i sitt eget tecken, men fallen i motsatta Fiskarna. Är fallet i Fiskarna Persefones fall?

Är det i så fall så att Fiskarnas härskare Jupiter inte bara är Zeus Soterios utan även i sin vattenplacering agerar som Zeus Ktonios eller Hades? 

Vi har på bloggen sett hur Fiskarna tycks återkomma i horoskop för sexualmissbrukare, vilket är en mycket logisk motvikt till den torra och puritanska tendensen hos Jordtecknet Jungfrun mittöver - en Jungfru som i sin klinisk-matematisk-kritiska läggning återkommer t.ex. bland Andra världskrigets ökända "rasrensar"-nazister, hos några av ateist-Humanisternas språkrör, samt i invandrarfientliga horoskop i vår egen tid. 

Det är ingen grann bild bloggen målat av vissa aspekter av Jungfrun! Man kan säga att det var nödvändigt att Hades våldtog den pimpinätta separatisten Jungfrun som missbrukade sitt merkuriala intellekt genom att rita upp eleganta skäl till att inte beblanda sig med kreti och pleti, att söka argumentera för religionens underlägsenhet (fastän religion bygger på matematik!). 

Hades räddar henne från sin självupptagenhet med sina tankar och låter själen avancera till nästa zodiakala mysterium: den genuina alliansens tecken Vågen! Ingen är en främling för Vågen, "alla ska med" som Vågen Jonas Gardell menade enligt sin bild av vad kristendomen är.

På så sätt är faktiskt Zeus Ktonios samtidigt en Zeus Soterios - en Frälsare! I våldtäkten öppnar han den ytliga och jordiska Jungfrun för livets djupare dimensioner. Uppenbarligen har ännu inte de ateistiska Humanisterna fått glädjen att möta Zeus Frälsaren i hans märkliga dubbelroll som "räddningen i döden" och inte bara räddare från faror som smittsamma araber och annat fundamentalistpack!

*****

För att återvända till Jupiters svaga placering i Stenbocken råder ingen tvekan om att detta tecken, en del av den lidelsefyllda Rajas guna, representerar det animala köttets drivkrafter. Zeus Ktonios eller Jupiter i detriment i Stenbocken får här en snävt tilldelad roll av "kåtbock" eller avelssto. (Jfr libidinösa Mars som anses "upphöjd" i Stenbocken.)

Den ktoniske Zeus förärades fruktbarhetsriter i det gamla Grekland och jag vill ännu en gång återvända till året 1961 där Saturnus-Kronos hemma i Stenbocken kontrollerar och tar över den ktoniske Zeus funktion fullständigt. Det här året kan knappast någon blivande andlig mästare ha fötts, men desto fler ritualister!

Saturnus dödar den naturliga driften hos ktoniske Zeus och leverar istället en "förfalskad" eller offentlig avbild. "Kläderna gör mannen." Året är så "lågt" astrologin kan beskriva en grundsituation. Det är ett trögt, dovt och nästan dött år, ett år i underjordens tecken. Den naturliga fadersinstinkten (Zeus/Jupiter/Guru) slår helt ut och ersätts av en formaliserad version som dock inte längre är bärare av samma anda.)

Den främsta affischpojken för detta år och dess förfalskade driftliv är "he-mannen" George Clooney, han som stoiskt väntade så länge så länge på sitt genombrott i Hollywood. Den här "myten" eller berättelsen repeteras om och om på nätet och stämmer exakt med dem som är fångar under materialismens princip. Jorden och dess ktoniska aspekt är mörk och trög. Den väntar egentligen bara på att motståndet ska släppa, det är allt man kan göra när Saturnus absoluta restriktion dominerar.

I Sverige har vi en representativ 61:a i en riktig kostympajas, Alexander Bard. Hans födelsedatum är nästan detsamma som Susanne Ljungs, känd stilreporter, så det är uppenbart vad årets tidsanda favoriserar. Ersättningsmänniskor istället för den verkliga varelsen som av någon anledning inte anses presentabel detta år. Kostymen gör verkligen mannen för vissa sub-typer av själen (dvs, själen i ett visst skedde av sin naturliga patologi, sitt naturliga roterande runt zodiaken och idévärlden).

Eftersom tid bara existerar för dem som trasslat in sig i materialistiskt tänkande, följer "senfärdighet" som en psykologisk konsekvens. Saturnierna tar lång tid på sig, de missar ofta tågen, men är naturligtvis också själva tålmodiga varelser. Den som kapitulerat under materien har också lärt sig att vänta ut fängelsevistelsen.

Eftersom Saturnus och Jupiter i Stenbocken representerar maximal gravitation (levitationens Jupiter är här "kapad", inverterad och bidrar till Saturnus blytunga dragningskraft), lär individer som domineras av Stenbocken inte kunna lyfta sig över dödsynden letargi och se värderingar ur alternativa perspektiv. Detta måste sägas vara "tidsfönster" under en period i evigheten då själar lär sig genom frånvaron av det goda. 

Det säker sig själv att få födslar under detta år kommer att uppvisa en personlighet som är tacksam för livet eller religiös. Hårdare låsta under tyngdlagen (ananke eller nödvändigheten [2], negativt karma, etc) än de flesta andra årgångar lär de snarare vara mer besläktade med den luciferiska gudsförnekaren. 

Och det är begripligt: under själens djupaste natt syns ännu inte ljuset i slutet av tunneln. Här föds de ultimata skeptikerna och de mest indifferenta själarna. Indifferens är också känd som en av de sju dödssynderna under namnet lättja. Vissa människor "gitter inte" ta reda på om t.ex. astrologin har något att säga vår tid.

Skepticism är något annat - den har tänkt, men lider av det grundläggande metodfelet att den inte vill ifrågasätta sig själv, de källor den använt för att formulera sin ståndpunkt, etc. 

Ytterst sett är skepticismen en av det ontologiska mörkrets utposter (vi ikläder detta mörkret Satans persona för att kunna adressera intigheten). Skepticismen kan således reduceras till samma hatiska negativitet som alla känner som tror sig vara utkastade i materiens utsiktslösa mörker.

Den som verkligen tror på röster som hävdar att tillvaron är materiell är fast i ett moment 22. De läser enbart litteratur och söker bara forskningsresultat som bekräftar deras håglösa världsbild. Som en följd korkskruvar de sig allt djupare ner mot helvetets lägsta krets där Lucifer är bunden till världens ände - det ultimata negativa attraktionskraft vi känner som tyngdkraften, materialism, shoppingmentalitet och som hela västcivilisationen lovsjunger genom sitt ekonomiska system.

Det är ett dött system, ett dödens system, som gradvis reducerar människor till ting - om de faller in i det här svarta hålet. Vi har kommit långt på bara några år att döma av den frenesi med vilken skräppressen pumpar ut idealbilder av människan som plastikoperationsprojekt. De unga journalister som tidigt i sina karriärer accepterar att delta i den här cirkusen kommer att återfödas så vanskapta att ingen plastikkirurg kan göra dem attraktiva.

Dödssynden lättja (maximal Saturnus, minimal Jupiter) är ett etablerat faktum när skeptikern inte ens bryr sig om att studera ett ämne från båda sidorna, både argumenten för och argumenten mot, samt de många discipliner som pekar in mot ämnet som dess ambiens eller kontext i idévärlden.

_____

1. Tiamat/Leviatan - mer än troligt är de gamla babyloniernas och judarnas havsmonster identiska med astrologins Drake - norra och södra månnoden. Det vältrande havet erinrar om Månens irreguljära varv runt jorden, på halva varvet häver sig oceanens härskare uppåt och når nordliga latituder relativt solekliptikans norm, och på andra halva varvet faller Månen neråt i de sydliga latitudernas vågdal.

Hela den sublunära sfär som jorden vilar i som äggulan i äggvitan kan alltså betraktas som en bubbla som sväller och ökar i volym för att strax därpå sjunka ihop igen. Den antika människan såg tydligt vilken defekt och felaktig plats vårt jordiska hem var. Kanhända ett gammalt exempel på, "gräset är alltid grönare hos grannen".

2. På de sista sidorna i Platons Staten återberättas historien om en man som återvänt från andra sidan och sett hela kosmos inklusive själarnas öden och hur de reinkarnerar. Här ingår ananke/nödvändigheten som den "världsaxel" som de tre ödesgudinnorna (motsv. nornorna i nordisk mytologi) gemensamt roterar.

De tre representerar dåtid, nutid och framtid respektive, och understryker vad jag sade i det korta inlägget om Ananke att det har en tydlig koppling till Kronos/Saturnus - tidens herre och härskaren över människans öde så länge hon befinner sig förslavad under tidens illusion.