Roy Lichtensteins popkonst ser verkligen bara ut som rutor klippta ur ett seriemagasin. Men med det maneret lyckades han ändå bli det näststörsta popkonstundret efter Andy Warhol.
När jag prövar Googles urval av bilder (se ovan) mot några biografiska data och hans horoskop, faller pusslet genast på plats.
Barn till en fastighetsförmedlare och en hemmafru. Händelselös uppväxt, inget spännande alls.
Djävulen gömmer sig i det prosaiska, det utstuderat normala, allt det som får oss att tro att detta är allt vad livet handlar om. Känslor inför det konkreta, det materiella - stämningar kommer från den del av själen som Djävulen styr.
Roy Lichtensteins horoskop är en perfekt illustration av "den sataniska axeln" som bojar människan vid inomvärldslighet och i detta fall, vill det synas, t.o.m. njuter av att vegetera i enkla ofta rätt dunkla sinnesstämningar. Vad är det för pervers fixering vid alla dessa resignerade och gråtande kvinnor i amerikanens popkonst?
En stabil Måne i Oxen ger hemmiljön och fadern som fastighetsmäklare (Månen = bostäder). Framgång antyds av oppositionen till Jupiter. Placerade i magnetiska och mörka Skorpionen introducerar den expansiva Jupiter emellertid leda vid ett enbart materiellt liv - och detta genomsyrar så uppenbart hans serieteckningar. Det måste vara hans uttråkade hemmafru och moder som gestaltas i många av alla dessa passiva och gråtande medelklasskvinnor.
Motiven stämmer perfekt in på den "låga" och självförsjunkna ton som den här ovanligt håglösa oppositionen ger. Inte ens Jupiter är utåtriktad i Vatten utan hänger sig åt inlevelsen i känslan, och gör det bra!
Jämför Eva Dahlgrens horoskop från häromdagen!
"Popkonsten" skulle jag ändå vilja placera i Lichtensteins soltecken, Vågen. Tecknets härskare är ju Venus, härskare över "the fine arts" och vad vi här ser är simpel socialrealism (sataniska axeln) upphöjd till ett maner, till kitsch.
"I think my work is different from comic strips - but I wouldn't call it transformation; I don't think that whatever is meant by it is important to art." (Wikipedia)
Vad som än menas med transformation eller förvandling av en genre till någon annan saknar betydelse, säger Lichtenstein och låter här som ett eko av Hermann Hesses Glaspärlespel som beskriver en värld där konstens mästare kan genomskåda tingens tillfälliga gestaltning och transponera samma idé till ett annat format. Det är lätt att knyta sig samman med Platons idealism, men var Lichtenstein en andlig människa? Tyder inte hans motivval på raka motsatsen?
Horoskopets brunblå zon (Jungfrun och Vågen) indikerar gammal hederlig sekulär rationalism, förnuftet (Saturnus) och intellektet (Merkurius) helt förslavade under den fysiska världen, vilken de iakttar och resonerar kring. Här är faktiskt den intressanta omständigheten att vi hittar den essentiella formplaneten "upphöjd" i Luft till något som påminner om Platons eviga och av tid eller utförande oberoende idéer!
I en lustig konjunktion som kopplar tillbaka till Jordelementet och konkret gestaltning förbinds Saturnus idé och den handarbetande Merkurius i sitt upphöjda tillstånd med varandra! Det här är inget vardagshoroskop, hur ofta hittar man en konjunktion mellan två element som kommer överens och där båda planeterna som konstituerar konjunktionen är i sitt upphöjda (förädlade) läge?
I en äldre tid hade rationalism inneburit ett bejakande av Platons eviga former eller idéer, dolda bakom men in-formerande de fysiska tingen. Men i vår förtappade civilisation har den genialiska grundaren till västerlandets tänkande helt sonika fösts bort som en obekvämhet. Platon hade t.o.m. mage att hävda att människan egentligen själv är en form, en andesjäl, som lever många liv på jorden i avsikt att en dag borsta av sig dammet och vakna upp ur sin mörka sömn.
Roy Lichtensteins horoskop blir något av en gåta. Platonist av typen "kulturella finrummet" eller en faktiskt arbetare för människosläktets uppvaknande? Mot det senare talar att han har samtliga fyra sovande tecken i Tamas guna aktiverade, precis som statsminister Reinfeldt - en man som inför sig själv mörkat sin genuint inomvärldsliga natur (samma storkors i mörkrets kvalitet) genom att projicera sin förfallenhet på "de andre" - genom att kalla svenska folket för "sovande"!
Möjligen var den konstnärlige (Solen + Venus) Lichtenstein kallad att från sin unika position illustrera den Stora Sömnens tamasiska kors.
Det förvånar inte alls att en dylik trivial serieteckning av Lichtenstein sålts för 300 miljoner kronor (DN, SvD). Sådana här transaktioner sker mellan de andligt döda, de hårdast under Satans grepp, de som lever ett liv de aldrig kommer att få chansen att repetera - inte på jorden.
Som antika texter säger, de har tagit ut sin lön i detta livet och när de dör visar deras kredit på ett negativt värde. Redan nihilism innebär ett straffvärde som kommer att rullas över till nästa återfödelse. Huga.
*****
 |
| Lichtenstein 1985, Byrne 00-tal |
Lichtenstein och likaledes extremt arty Daviel Byrne inte bara liknar varandra (en smula) utan knyter båda an till Oxen och Vågen, de båda tecken som behärskas av konstplaneten Venus. Lichtenstein har för övrigt ett extremt "vågigt" utseende - jämför med den svala blicken hos några av de här fyra fagra kvinnorna födda med den sideriska zodiakens Sol i Vågen.
Apropå Oxe och Våg ägnade jag det här inlägget åt David Byrne och Tilda Swinton - också den senare en i klubben för de fina konstarterna.
Vem behöver konstnärer när Kosmos oavbrutet drejar oss?
2 kommentarer:
Du har med din öppna och nyansrika tolkning satt fingret på ironin i denna konstriktning, tycker jag: Som självvalt begränsad avbildsmakare verkar Liechtenstein mycket riktigt bedriva en kult av det fallna tillståndet snarare än vilja åstadkomma några alkemiska transformationer av kulturslagget till guld - och blir i vår uppochnedvända värld förstås rikligt belönad för det!
Och visst kan väl hans diskreta och flitiga tillgodofinnande i skuggvärlden, bland bilder av bilder, därutöver också fungera som en religiös transcendentalism?
Jag tycker åtminstone att hans bilder utstrålar en stark medvetenhet och kanske även sorg över att de (liksom all bildlighet) är och bara kan vara just det: bilder. Platon varnade folket för den illusionistiska konsten, som fjättrar oss vid sinnevärldsliga idoler som vi misstar för verkligare än de är. Men bilder i sig ansåg han inte skadliga - han använde dem ju om inte flitigt så i alla fall strategiskt själv!
Sant religiös ikonografi avstår från billiga illusionistiska tricks och vill sätta oss i förbindelse med högre principer. Och mycken konst verkar i den meningen som en implicit religiös impuls i den sekulära miljön. Och popkonsten framstår som ambivalent på den punkten. Eller den är åtminstone inte entydigt socialrealistisk.
Den banale Warhols kopiering av Campbells tomatsoppburkar berodde förvisso på att han "dyrkade" deras tomatsoppa: han åt den varje dag. Och han avbildade Marilyn för att han ville bli som henne, liksom Michael Jacksons plastikoperationer syftade till att efterlikna Diana Ross. Religion urartar lätt till magi...
Men Liechtensteins motivval känns i sin platthet dock intressantare. Kanske kan man knyta hans gråtande husfrumadonna till gnostikernas nyplatonska myt om Sophia, den fallna vishetens gudinna, vars tårar i fallet förvandlades till vår sinnevärld?
Håglös förvisso, men i kraft av dessa tårar likväl en Glaspärlespelare, röstar jag för...
"Husfrumadonna" - en fyndig och fungerande neologism! Naturligtvis är det Visheten som fallen vandrar dammiga gator som en Maria från Magdala! Hur kunde jag missa den aspekten?
Jag tackar för din värdefulla reflektion som gav det klartecken för Lichtensteins bottnar i idévärlden, vilka jag saknade. Jag har inte betraktat hans bilder länge nog, men teoretiskt känner jag igen din tanke på det sekulära som sovande bärare av de högre principerna från Jungs tänkande. Tycker mig minnas hans resonemang om hur drömvärlden börjar sitt arbete på människan med prosaiska trafikljus inlånade från gatulivet, för att senare transformeras till "äldre" eller mer potent ikonografi.
Kanske befann sig islams matematiker nära den ultimata icke-avbildande representationen i sina gemometriska mönster. Har i dagarna hittat en dold liten pärla i professor David Fidelers "Jesus Christ - Sun of God" som diskuterar antikens (nu ofta glömda) representationsformer, bl.a. gematri. En vacker liten inbunden bok som flera på amazon lovordat. Fideler tycks mig vara en spränglärd bildavkännare.
Skicka en kommentar