Jag läser en taktfull bokrecension av Joel Halldorf. Författare är den avsatte Visby-biskopen och Halldorf har så rätt: "fallna män(niskor)" är ett fascinerande ämne, och till stor del vad den här bloggen sysselsatt sig med (även om ämnet är för svårt för svensken i gemen eftersom diskussionen sker via den ålderdomliga astrologin och dessutom den hinduiska varianten).
Ibland hittar man ekon av en äldre och klokare mänsklighets "proto-psykologi" även i västtraditionens äldsta texter och dessutom i texter som inte är snävt astrologiska. Senast har jag funnit tydliga tecken på hur den judiska filosofen Filon från Alexandria som visserligen sällan läses av någon numera, men vars allmänbildning får de flesta i dagens västerland att framstå som ignoranta drumlar.
Dessutom är hans allegoriska uttydning av Moseböckerna häpnadsväckande konsekvent utförda (har bara avverkat 150 sidor av cirka 2000 ännu - långt ifrån allt tillägnat den "judiska filosofen" Moses dock). Filon var en judisk platonist och följer Platon i sättet att hänga upp sina resonemang i ordetymologier (vilkas korrekthet jag inte kan bedöma). Genom att låta termer stå för något annat (och konsekvent dessutom - ett gigantiskt arbete) avkodar han Pentateuken och får till en mäktig harmoni mellan judendomen och platonismen. Så typiskt hellenismen där kulturer möttes och sökte hitta beröringspunkter (jämför Sverige där 20% av de röstberättigade är fruktan att en fördumning som pågått i årtionden i landet och där krafter arbetar för hat och vägran att förstå att det handlar om en samma Människan).
Hos Filon fattas t.ex. Himmelen som medvetandet och Jorden är de yttre sinnena. Han brukar antikens makro- och mikroparallellism så Adam är också en omskrivning för medvetandet (det som ej är tillgängligt för den yttre, sinnliga människan) och hans kvinna Eva representerar kompletterande den yttre sinnesvärlden. Notera att kvinnan inte nedvärderas, Eva representerar bara en annan aspekt än Adam av Guds perfekta skapelse.
Ofta läser moderna människor antikens tankar som Djävulen läser Bibeln, och fattar inte ens bildspråk. Ateistiska smådjävlar av idag (sekulära Humanisterna) är särskilt pigga på att våldföra sig på sina förfäders intellektuella tankegods - det var där någonstans den här bloggen startade med tanken, "nån måtta på den svenska dumheten måste det vara".
Det som dagens litteraturforskning hävdar är två skapelseberättelser som slagits samman av klantiga textredaktörer helt blinda för konsekvens i berättandet (människan skapas två gånger i 1a Mosebok) är genom Filons allegoriska läsart en mycket mer komplex skapelseberättelse eftersom Moses enligt honom refererar till olika aspekter av människan. Filon nästan öppnar nästan för en gnostisk läsning, Människans arketyp (astrologiska Vattenbäraren) är en direkt avbild av Gud medan en lägre aspekt står för formandet av den lägre stoft-Adam, helt i linje med Platons (och gnosticismens) tvåvärldslära. Denna dualism ses också tydligt i "det kristna" Nya testamentets Hebréerbrevet (om det jordiska och himmelska, förebildliga Jerusalem) och måhända där Jesus tillskrivs formuleringen "denna världens herre", vilket ligger otroligt nära den egyptisk-syriska gnosticismens tankar om en lägre skapargud, en ond skapare.
Gnostiskt negativ till "köttet" (kroppen) gör Filon (1a årh och samtidig med Jesus) till en produkt av sin tid. I takt med själsföreställningens utveckling, särskilt i de sista århundradena före vår tideräkning började det kroppsliga jordelivet nedvärderas. I Filons allegoriska läsning är Ormen i Paradiset den ofrånkomliga lustan eller njutningsbegäret som sammanhänger med kroppens (Evas) sinnlighet och förleder kroppen att gripa och smaka frukten därute i trädgården. Detta tillgrepp aktiverar det diskriminerande intellektet (kunskap om gott och ont) vilket direkt förleder det inre medvetandet (Adam) att äta samma frukt. (Och det är i Adam/medvetandet utsläckandet av själens högre rationella nivå tar skruv - se längre ner om "vägen upp/vägen ned".)
Syndafallet är nu ett faktum för Adam och hans utåtvända, sinnliga aspekt (Eva). Den verkliga arketypmänniskan är evig och lever kvar, medan den androgyna människan splittras upp i en han och en hon och finner sig nu i den lägre värld Platon kallade "grottan" (med dess bundna och insiktslösa fastbundna fångar. Platons etymologi var ju "some = sema" - det kroppsliga tillståndet är en grav, ett fängelse).
Redan Filon ser den lägre människans ytterligare korruption genom Ateismens villolära att det inte existerar någon första Orsak utan att världen skapat sig själv och att människan tror sig om saker som egentligen bara tillhör deras numera slumrande gudomliga fakultet - platonismens högsta själsnivå och som västastrologin helt förlorat kontakten med eftersom symbolen Saturnus eller sjunde himmelen faktiskt är det gudomliga medvetandet som sover sött även i den mest banala sekularist.
Inte konstigt att Sverige är så förfallet och sexualiserat (se kvällspressen). Detta måste vara lägsta nivån i "dödsriket" som vi intalar oss är den enda verkligheten medan den existentiella ångesten bara blir värre. Tecken på Sverige som ett väl maskerat helvete på Jorden det märks i svenskens extrema ytlighet och deras val av samtalsämnen. Se föregående inlägg:
Love is blind - utlandet sågar den den svenska versionen för deltagarnas ytlighet
*****
Den här bloggen har alltid föredragit sinnebilden där de fyra elementen genomströmmar universum (Plotinos argumenterade lite väl bokstavligt att stjärnorna rimligen inte enbart kunde bestå av Eld, "en gnutta Jord" behövdes för att ge dem en stoftets förmåga att hålla samman. Men så var Plotinos också väl påverkad av avfällingen Aristoteles, han som den allt mörkare världen behöll, han som reducerade Akademin till en plats med en naturvetenskaplig orientering, väldigt olik Platons intressen.
Plotinos texter kan upplevas svåra och motsägelsefulla, på andra ställen är det knappast de aristoteliska fyra eller fem elementen han talar om, utan närmast Platons "levande väsen" - elementen i deras himmelska eller arketypiska tillstånd.
Det var efter Platon en vanlig uppfattning att elementen var lägre gudaväsen i sin egen rätt och det är definitivt inte fel att använda dem som symboler för olika medvetandeorienteringar. Men inte så att Eld självklart är det mest gudomliga i sinnevärlden som Plotinos sade.
Går man till det kosmiska tidsfönster som stod öppet då den avsatte stiftsbiskopen föddes kan både teckna en extremt empatisk men också fanatiskt andlig typ (bibelns "seloter" kommer för mig). Jämför Ukrainas frihetsfanatiska men föga realistiska karta eller den europeiska NATO-chefen Bauer, båda kartorna kommenterade helt nyligen. Däremot saknar hela detta rasande krig mellan Eld och Vatten allt intellektuell dragning (Luft) och här finns tvärtom (via krigaren Mars i egocentrismens Vädur) tecken på en emotionell buffel med tendensen att inte förstå sin roll. I den meningen har bokrecensenten helt rätt: Väduren har styv nacke och är illa lämpad för reflektion och bekännelse av den typ Augustinus skrev om. Och så var tydligen inte skälet att han sparkades själva otroheten utan det vrånga sätt han behandlade affären som uppstod.
Noll planeters betoning av realismens Jord-elementet går att leva med, bloggaren har klarat det här livet rätt okej, men Jord-brist i samband men man kan fundera med ett så här rasande krig mellan Eld och Vatten (vilka som metaforisk lån från naturen söker förgöra varandra). Jag kan tydligt se en figur som uppskattar sin roll som givare av trygghet (Jupiter-Lejonet en varm fadersgestalt) men som lätt kan slå om till en vredgad och omedgörlig typ om det finns en hotbild.
Och Månen i Krabban står för en alarmerande överkänslig lägre själ som inte bör få styra. Till Månen hör kardinaldygden Måttfullhet (engelskans "temperance" men denna är en avhängig dygd som kräver att den primära dygden Förnuft fungerar. Jag har en släkting med just Månen-i-Krabban och Saturnus i torra Stenbocken som med varierande framgång bytt områden att "disciplinera" sig via avhållsamhet genom hela livet. Alltid i näringsfrågor. Har det inte varit alkohol har boven bytts mot kaffe. (Behöver det säga att det högre medvetandets 9e hus är lika svagt som Sverigehoroskopets, vilket i sin tur påminner om att den här bloggen kallat föda och hälsas för Sveriges pseudoreligion efter att landet tappat greppet om det verkliga högsta goda som ibland skymtar i 9e sektorn i ett horoskop.)
Som bevarare av den biologiska säkerheten behöver därför den impressionabla Månen ledas av en stark Sol för att inte ständigt falsklarma om hot (eller lockande njutningar). Men ex-prästen har Solen involverad i en gigantiskt planetskock, så svår att tolka och förstå sig på. Ett är säkert, en Sol sammanlänkad med den makthungriga och formalistiska Saturnus - dess ömsesidiga fiende - blir en lika envis typ som Putin (som också har dessa tillsammans men inte i Vatten utan i Jord).
Det går inte att säga mycket mer än att här tecknas något som fungerar bättre i medvind, där egot smeks medhårs, än i motvind och problem. Jag har stött på en del extremt svåra människor i mitt liv och som alla haft överdrivna Vatten/Eld-krig där de primitiva Väduren och Krabban varit involverade (båda tillhöriga zodiakens första akt, de där problem ger en överskattning av personen ofta nog bara den egna. Sann individualitet tränas i mellanakten (där Lejonkungen hittas), den sant själsliga eller individualistiska.
Den tredje akten kretsar kring universella frågor för den som väl realiserar sin ödeslott. Väldigt typisk är Vattenbäraren, den universella människan, frågor som på ett eller annat sätt berör hela människosläktet). Denna tanke om zodiaken som tre akter är gammal men det var brittiske Charles Carter som tidigt på 1900-talet formulerade den just så här. Carter fick mig att fattas att här finns ett antikt snille som mänskligheten förlorat när den börjar kalla allt gammalt för barnsagor och fantasier. Det är vi som kultur som regredierat. Antikens kunskaper väntar på att vi ska skärpa till oss. (Det sker först med Västs frånfälle, dvs. ankomsten av Vattenbärarens tidsålder.)
Frågan om fri vilja kontra öde kan möjligen få början på ett svar genom antikens bästa snillen, Platon, Filon och Plotinos. Elementen är såväl arketyper, "levande väsen" och därmed byggbitar i människans högre själ, men för den lägre stoft-människan också tecken om hennes ödeslott, synliggjorda i horoskopets förutsättningar. Platons dualism är logisk men det andliga ligger gömt i det skenbart fysiska. Man kan därför tala om att en sådan här himmel tecknar en själ med några fundamentala lektioner kvar i livets skola.
PS. I termer av taggen om elementens rena/orena blandningar är Eld/Vatten osäker. Ett stilla vatten återger ljuset perfekt, men här är det mesta bakfram. Överaktivitet i den sublunära sfären och Mars i Väduren och Jupiter i Lejonet ger en stridbar "ömsesidig reception". Det är lätt att se en "militant evangelist" som bygger sin verksamhet på sin personliga närvaro (se bokomslaget!), men de motsägelsefulla budskapen i Fiskarna (där egot ska offras!) är så motsägelsefulla att ex-prästen knappast kan vara en ren blandning av Eld och Vatten. Duger perfekt i många yrken, men bara en lunär fantasi att vara kallad till 9e andliga huset, kanske är en svag grund.
Ett är säkert, t.o.m. det ofullständiga månhoroskopet prickar in turbulensen i niondehuset. Saturnus med äregiriga Rahu tyder på att det varit viktigt för den här att bli någon inom något område som täcks in av nionde huset, och tydligen har hans umgänge med religionens sedan fyraårdsåldern (söndagsskolan?) fungerat som en hjärntvätt. Men inte som religonshatare varnar för. För det är uppenbart att det är världsliga eller lägre motiv som förorenat vandeln.
Nionde tecknar att alla födda detta dygn (och dagarna runtomkring) har komplex karma vad gäller sinnet/känslorna och samvete/moral. Men bara exakt födelsetid visar om denna dåliga karma kommer att levas ut och i så fall i vilket hus/livsområda t.ex. härsklystnad kommer att slå till. Det är en "tursam" slump att ex-prästen tycks följa begärens Måne och därför drar på sig problem i utövandet av 9e som andlighet. Hur ofta verkar inte "kändisar" närmast perfekt representera tydliga omen för hela dygnet. Som i talesättet "många är kallade men få utvalda."
Minns också att Solen för den syndafallna människan representerar passion medan Vatten helt och hållet är orienterat mod den lidelsefulla sublunära naturen - Ormens inverkan på den människa som identifierat sig med sin lägre själ.
Platon tudelade ibland själen i rationell och irrationell men då han använda tredelningen, är det enbart Förnuftet/Saturnus som kan leda själen, både Solen och Månen tillhör den irrationella själen. (den judiska platonisten Filon säger detsamma.) Bloggen noterade redan i sin begynnelse Solens känsliga plats i hjärtat. Där står den för vreda och kampvilja (och påminner om en bättre version av Mars). Detta är den "levande själen" som Bibeln betecknar Adam efter tillskottet av "livsande".
Men Solen eller det passionerade hjärtat kan välja Saturnus som sin ledare eller att degradera sig själv genom att väljer vägen ner, till underlivet och könet och de andra sinnena. Gissa vad de flesta människosjälarna väljer: att förbli simpla djur med bra så mycket tankeförmåga att de hjälpligt kan ta sig framåt!
Hinduisk astrologi (eller den babyloniska förlagan) förutser mänsklighetens svaga position i tingens schema genom att klassificera Solen och Saturnus som ömsesidiga fiender. Månen å sin sida är typiskt nog bara alltför villig att ta mot allt, eftersom det fallna jordelivet kräver att "frisjälar" lockas in i Grottan. I sig finns inget liv alls i Jord och Vatten - metafysiskt förstås. I praktiken har alla den gnutta liv i sig via antingen de sattviska (ljusbringande) planeterna eller hjärtats Sol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar