Dags att begrunda denna bild igen, och nu tillsammans med ett citat jag snabböversatte från den romerske 200-talsfilosofen Plotinus.
Naturen är således enbart en kommunikatör (av det högre, det informerande Logos, eller Zeus) och besitter inte ens den imaginativa akten. Det finns (inom Själen) intellektion som är imaginationen överlägsen. Imaginationen (föreställningen) står halvvägs mellan intellektionen och det intryck som enbart Naturen är kapabel till. För Naturen har varken förnimmelser eller medvetande om något. Imaginationen (föreställningsförmågans fakultet) har en medvetenhet om det externa, för detta tillåter den det som vidmakthåller bilden för sin vetskap om den upplevelse den stött på. Intellektionen alstrar därtill, av sig själv och i en akt som är härledd ur dess egen aktiva princip (Logos eller Zeus).
Således besitter Nous (den intellektuella principen), och Världssjälen mottar i evigheter från den, och detta är Själens liv, dess medvetenhet om dess intellektion över vad som sålunda är evigt närvarande inför den, vad som utgår från den och träder in i Materia och manifesteras i Naturen, i och med vilken – eller t.o.m. lite dessförinnan – serien av genuint existerande väsen kommer till ett slut. För allt i denna ordning är de yttersta (ultimata) i den intellektuella ordningen och samtidigt begynnelsen på den imitativa ordningen.
Det föreligger också den avgjorda skillnaden att Naturen arbetar mot Materia och mottar från den. Själen, närmare Naturen men den överlägsen, verkar mot Materien men utan att mottaga något i retur. Och så finns den än högre fasen (den rent intellektuella) som saknar varje aktivitet mot kroppen eller upp på Materien.
Plotinus - The Enneads IV.4.13 (Larson Publications)
Jag kommenterade i förra inlägget Fredrik Reinfeldts skamlösa plagiarism (allt för att klänga sig fast vid det falska livet och vid makten). Hans Sol i Vattentecknet Kräftan kan således beskrivas i termer av en orientering ner mot Materien. Han blickar mot andras redan konkretiserade verk och imiterar dem. Han lever i den "imitativa ordningen".
Reinfeldt existerar på den nedåtgående vägen ("det sluttande planet"), i den slippriga glidningen som går från föreställningsförmågans Vatten- och det medvetslösa Jordelementet. Han saknar (som vi alla) verklig existens.
Många av oss är dessutom inte medvetna om att vi är suddiga kopior av vårt verkliga jag. Vi är helt fast i gyttjan och är enligt den nyplatoniske Plotinus närmast att betrakta som lika medvetslösa som Naturen själv.
Plotinus verkar bejaka Aristoteles idé om att Materia är den yttersta Ondskan, men att ingen intellektuell verksam, inga kreativa idéer någonsin kan genomlysa ett sådant mörker. Var placerar det Fredrik Reinfeldt, som enligt indisk astrologi har det stora korset i Mörkrets kvalitet?
Man kan faktiskt tänka sig de tre gunas som uttryck för just det Plotinus säger här. Nous motsvarar mest Sattva guna, Ljusets kvalitet och Materien är då förstås Tamas guna, Mörkret. Ingen varelse som existerar kan vara 100% mörk så även Reinfeldt måste ha något av mellankvaliteten Rajas (lidelse) inom sig, och faktum är att både hans Sol och Måne är rajasiska.
Men Solen orienterar sig mot fantasiföreställningen eller avbilden i Vatten, medan Solens ägare är Månen, föreställningens planet, och den ägnar sig i Luft åt att rationalisera hans orealistiska, plagierade föreställningar (inte idéer utan bara simpla föreställningar) om hur ett land ska skötas. Han är politikens motsvarighet till Lars Vilks, en skuta på drift.
Reinfeldts astrologiska predikament är alls inte ovanligt, tvärtom. Men få har nått en motsvarande maktposition och möjlighet att skada samhället och förgifta folket med de bisarra vrångbilder som frodas i hans inre "imitativa ordning". Notera förra inläggets klassiska medgivande från Reinfeldt 2010 - att han står och tränar på rollspel framför en spegel. "Den imitativa ordningen", som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar