Prästinna dräper perfektionismens drake!

"Set the Controls for the Heart of the Sun"

Ett läsartips om ett inspirerande livsöde påminde mig om att den pågående Mars-transiten genom Oxen och dess aktivering av den murriga sataniska axeln kanske lett till alltför många onda öden på bloggen! Det här innebär nu inte att bloggen förvandlas till ett önskeprogram!

Men det är hög tid att leva upp till bloggens deklaration att ibland sticka in ett livsöde i godhetens tecken fastän astrologin - mycket realistiskt - påminner om att mänskligheten f.n. är nedgången och i en mörk fas. 

Enligt indisk tidsåldersläror föll människan handlöst in i Kali Yuga för cirka 5.000 år sedan, några årtusenden efter att mänskligheten börjat odla marken och bygga in sig i städer. 

Det tydligaste korrelatet till fallet in i den mörkaste och mest oandliga av tider verkar tyvärr vara skrivspråkets introduktion. Det dyker upp vid denna tid i Mesopotamien och kort därpå i Egypten. Den för-ariska Indusdalens ännu inte tydda piktografiska språk dateras enligt Wikipedia tillbaka till 2.600 fvt. 

Ska Adam och Evas syndafall förläggas bara 5.000 år tillbaka i tiden? Ormen i Paradiset lockade dem att äta frukten som gav kapacitet att skilja "gott från ont", dvs. dikotomisera och diskriminera på Merkurius välkända sätt? Merkurius, i Babylon Nebu, skrivarnas gud, är tydligt associerad med skriftspråket. 

Psykologen Julian Jayes, som såg sin storasyster försvinna in i sinnessjukdom lanserade på 1970-talet just en sådan märklig tanke in i sin enda bok med den häpnadsväckande krångliga titeln "The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind".

Gudarna som slutade tala till mänskligheten för bara några tusen år sedan, menade han, berodde på att den vänstra och den högra hjärnhalvan då "läkte ihop". Mänskligheten hade tidigare hört röster från höger hjärnhalva, vilka de uppfattat som externa i förhållande till dem själva, som gudar. 

Boken är enormt fascinerande, även om teorin läcker som ett såll. För om gudarnas död var detsamma som det mänskliga självmedvetandets uppvaknande - vem var det då som i "förmedveten" tid lystrat till gudarnas kommandon och synbarligen mycket självmedvetet skrivit och berättat om sina upplevelser? 

Troligen var detta Julian Jaynes hans plågade försök att komma tillrätta med systerns sinnessjukdom och förklara hennes "röster", att sinnessjukdom av viss typ skulle kunna vara en evolutionär regrediering... [1]

*****

Nu till det inspirerande livsödet. Tipsaren anför den massiva ansamlingen av planeter i Sattva guna som motvikt till dunkla individer under Mörkrets kvalitet (Anders Borg, Fredrik Reinfeldt!). Tacksam som den här mytologiska tudelningen mellan Mörkret och Ljuset är, har emellertid bloggen redan problematiserat frågan. 

Det föds onda människor även under Sattva, människor som missbrukar sin intelligens. Den trögare Tamas kan å andra sidan hittas hos trygga och lugna "lagens upprätthållare", människor som måhända inte flyger i cirklar kring sina egna försanthållanden och kanske kan tyckas lite väl fixerat bokstavstroende, men som ändå är vad de är utifrån en god vilja, ett gott hjärta.

Men jag kunde ändå inte låta bli att rita upp himlen dagen för en musikstudent tydligen från Värmland, som efter studier i New York likväl gör en helomvändning och utbildar sig till "översteprästinna" (Se artikel i Värmlands Folkblad). Absolut att detta är ett typiskt beteende hos den flexibla kvaliteten Sattva guna! Här idag, borta imorgon. Ett osäkert kort ur världens ögon, eftersom världen vill kontrollera individen och se att allt låses fast i säkra och förutsägbara rutter! 

Att det är en märklig tidpunkt ser vem som helst! Det är nymåne, och Solen bränner (osynliggör) inte mindre än tre planeter! Saturnus, Merkurius, budbäraren, samt det sublunära, världsliga sinnet.

Saturnus, planeraren, först. Prästinnan har uppenbarligen inte för avsikt att bikta sig offentligt för VF:s reporter så det blir några minst sagt dunkla meningar om "bitter eftersmak", "dumma beslut", "glömd reflektion" över det viktiga i livet och liknande formuleringar. Det mest hoppfullt framåtriktade och chanstagande av alla tecken, Skytten, tycks alltså kunna leda till en del påfallande felsatsningar om just reflektionens Måne är "bränd" och osynliggjord. 

Handlingsmänniskan Solen dominerar därmed, och givet Sattva gunas föränderlighet, skulle man kunna tala om en lättfotad ("flighty") natur. Ja, särskilt om ankaret och den konventionella moralens Saturnus också är bränd och osynliggjord!

Men prästinnan nämner att hon mitt i sitt New York-leverne drabbades av insikten att hon inte levde upp till sitt bästa jag, sitt andliga jag. Det här är fascinerande för undertecknad, född ett Saturnusvarv tidigare upptäckte exakt samma sak mitt bland guldgrävande IT-enteprenörer under webbens första fas, fram till att en första IT-bubbla sprack cirka 2001. 

Faktum är att jag inte såg hur degenererad jag blivit förrän efter något år, och det var då jag började studera astrologin igen, försummad under fem år som datatekniker. Psykologi tillkom som nytt intresse och plötsligt började astrologin svara på ett bättre sätt än tidigare, och därefter de nattliga drömmar som förberedde mig på att få ynnesten att upptäcka den sideriska zodiaken.

Är det en planet jag har svårt att förstå, är det prästinnan Isabella Lundgrens Saturnus i Skytten. Det är mitt horoskops överlägset starkaste placering eftersom den ligger i väster. Men Saturnus kommer att bli fullt förstådd först med döden (den är ju också Liemannen!) och det av ett enkelt skäl. Saturnus ultimata roll är som "själens form". 

Saturnus är också det slutliga mål man når och man måste alltså färdas hela livsvägen (Solen) fram för att förstå sig själv och vilken det här livets mening var. Det är kanske inte så konstigt att Saturnus är som en mörk blindfläck i de flestas liv, och det känns mycket behagligare att projicera den utåt, och lasta omvärlden för all världens tungsinne och problem. 

Indisk astrologi håller Jupiter, den välvilliga och gracefulla, för att vara en prästerlig planet, men i den äldre babyloniska traditionen verkar Saturnus ha haft en prästerlig roll. Jag säger "verkar", eftersom det har hittats färre än 30 babyloniska horoskop (kilskriftstavlor) och i princip ingenting om hur den här kulturen tänkte kring planeterna. 

Att Mars rankades som ondare än Saturnus utesluter inte antydningarna i vissa texter att Saturnus var en präst. Det är från Babylon schemat med planeters upphöjelser och fall kommer och tydligen spelade "gudarna" dubbla roller redan vid den här tiden. Stjärnskådarna hade sett att Saturnus ibland var av godo och ibland inte...

*****

Indiernas astrologi är ett problembarn. Västchauvinistiska forskare förklarar den direkt vara inlån från den hellenistiska Medelhavskulturen. Samma partisaner brukar försöka få det till att egyptierna var först med astrologin fast idén är löjeväckande när man ser alla de babyloniska tabeller som användes i väst och hur t.ex. läran om "upphöjelserna" kommer direkt från Babylon. 

Å andra sidan finns starka röster som hävdar att det före ariernas inbrytande i Indien under 2a årtusendet fvt. hade existerat en högcivilisation med avancerad matematik och astronomi vilka också ligger bakom det skrivspråk som hittats vid utgrävningarna av Harappacivilisationen i Indusdalen. Denna kultur överlevde den ariska invasionen och kom att berika de vithyade ariernas torftiga föreställningar. Vedaskrifterna är ariska men torftiga! 

Det är från den föregående, "äkta" indiska kulturen vi t.ex. har den matematiska kunskap och säkert någon form av astrologi som Richard L. Thompson skrivit om, ursprunget till berättelserna om den blålila avataren Krishna, med mycket mer. De som förespråkar en uråldrig indisk vetenskapstradition pekar på att indierna var mästare i att skapa korta och koncisa minnesramsor så att kunskap kunde förmedlas muntligt genom historien. Det fanns människor vars yrke bestod i att ha memorerad gigantiska mängder muntlig information men som inte ens visste vad sentenserna betydde!

Mytologi och historia flyter samman. Dessa muntliga kunskaper skulle således härleda från en kultur äldre än Kali Yuga, som begynte cirka 3.100 fvt. En svag indikation om att Indusdalens kultur kan vara äldre än dagens forskare idag tror kom för några år sedan med fynden i Cambaybukten av något som skulle kunna vara en sjunken stad. 

Den väldiga Sarasvatifloden i Pakistan är uttorkad och försvunnen sedan många tusen år, men en gång kan storstäder ha legat vid dess mynning. Nu ligger de under havsytan. Det skulle innebära stadsboende civilisation under förra istiden, ett påstående som inte alls är lika märkligt sedan den 10.000 år gamla tempelbyggnationen i södra Turkiet började grävas fram. Astronomer och astrologer har förstås en långt äldre historia än dagens västerländska historiker vill medge.

*****

Varför spårar detta inlägg ideligen ur? Varför skriver jag inte om Isabella Lundgrens horoskop?

Därför att det som syns på horoskopet pekar mot något större än henne själv! Hennes horoskops berättelse är i själva verket den sattviska berättelsen om människans vandring mellan ljus och mörker, i ena eller andra riktningen.

I det här fallet tror jag det likväl är den dolda (brända) Saturnus som påminde henne om vad som är viktigt i livet, om det andliga. "Prästinnan" har säkerligen religiöst karma som går långt tillbaka i tiden. Därför hakar den här bloggaren på med sin Saturnus i Skytten och begrundar platser långt tillbaka i tiden när människans medvetande var så högt och klart att man bokstavligen kunde SE gudarna eller tingens bakomliggande former. 

Det var alls inga schizofrena rösthallucinationer som i Julian Jaynes problematiska förställningsvärld, utan bara ett vidöppet kognitivt fält som välkomnande alla intryck och därmed fångade upp avsevärt mycket mer än den tröga nutidsmänniskan klarar eftersom hon slavar under en mängd tabun om vad man får kalla verkligt. Ateismen är verkligen en beskrivning av hur lite nutidsmänniskan förstår, och gissningsvis var det med Kali Yuga och skriftspråket och den ensidiga logiken som många kulturer kraschade.

*****

Saturnus i Skytten synes mig vara närmast en garant för åtminstone ett eko av en högre medvetandenivå som människorna på jorden en gång ägde, jag är nästan lite avundsjuk (pga. min stigande Måne i öster, avundens planet!) att Prästinnan redan vid 23 hörde sin avvikelse från det kosmiska "blueprintet". Själv tog det nästan dubbelt så lång tid! Och en sak träffar mig djupt i det kvinnan säger till Värmlands Folkblad: "Jag har också slutat att tänka att allt ska vara perfekt."

Perfektionismen har plågat mig hela livet, och under tiden med den tropiska zodiaken skyllde jag på att min Våg-Sol disponerades av en fallen Venus i Jungfrun, kritikern och felfinnarens tecken. Med den sideriska zodiaken som alltjämt innebar en Våg-Sol (fast tidigare) backade emellertid Venus åter till Lejonet och förklaringen försvann plötsligt.

Men Prästinnans Saturnus (kontrollören, ansaren, formgivaren) i brottningsmatch med Jungfruns tecken, beskriver precis perfektionismens mara! Isabella placerar perfektionismen i dåtid, hennes Saturnus aspekterar den avhuggna Draksvansen i Jungfrun. Undertecknad föddes istället med alltjämt hungrande Drakhuvudet i Jungfrun.

Mitt behov av precision i allt jag gjorde som barn var extremt. Jag kunde slå sönder flygplansmodeller i vrede för att jag inte lyckats sammanfoga dem perfekt - kladdiga limfogar var det högsta onda vid den här tiden! Jag spenderade det sista av veckopengen och köpte samma byggsats en gång till. Jag byggde och byggde om ändå tills jag var helt nöjd med resultatet. 

Se det så här: Saturnus står för den stora formen, och Jungfrun som tjänaren som utför smådetaljerna. Det är en mäktig mängd handgrepp som ryms mellan dessa två om det ena tecknet stavas vittskridande Skytten och det andra det närmast atomistiska stirrandet på enskildheter i Jungfrun!

Jag har kvar mycket av denna abnorma perfektionism men har tyglat den. Men den är inte borta. Jag är plågsamt medveten om hur många astrologiska lösa trådar som spridits på den här bloggen och som inte knutits samman ännu,  och att de kanske inte kan knytas samman eftersom ett viktigt perspektiv är att inte helt tappa en nytillkommen läsare i en obegriplig begreppsdjungel...

Detta är verkligen kampen mallen Saturnus som anser att "det kortfattade är det geniala" och Rahu/Drakhuvudet i Jungfrun som vill svälla ut mot mångordighet.

Prästinnans Saturnus innebär en framgånsgrik bestraffning av Demonen för dess irrationalitet. Och Demonen är förstås bara en metafor för det hölje vår planet befinner sig i. Månnoderna tycks vilja beskriva det sublunära eller världsliga sinnets "andning", än sväller Månen under sin klättring upp mot nordliga latituder (relativt Solens konstanta bana) och än "går luften" ur samma Måne under dess halvbana på sydliga latituder. Månens "irrationella" bana ligger säkerligen bakom t.ex. Platons tänkande kring den rationella och den irrationella själen.

För den här bloggen har jag också föreslagit att Månens passage genom Eld- och Lufttecknen beskriver rationalitet - ur andligt perspektiv - medan Månens passage genom Vatten och Jord är mer eller mindre rationellt ur materialismens begränsade perspektiv, men i ett andligt perspektiv alltid irrationella placeringar eftersom instinkterna i dessa tecken är negativa krökta mot den obeständiga sinnesvärlden.

Det behöver inte sägas att teorin inte alltid stämmer med verkligheten, utmärkta matematiker föds under Jord och Vatten, och undertecknad, med både Måne och Sol i Luft är helt likgiltig för matematik.

Prästinnans framgångsrika kamp mot pedanteri är således Saturnus "gammal är äldst"  som tar kontroll över en Jungfru som förvisso redan via Draksvansens närvaro i tecknet tydligt indikerade att tecknets millimeterrättvisa som ser träden och helt missar skogen var mogen att ta farväl av.

*****

Efter att just ha konstaterat att Jupiter som filosofins planet varken gör mycket väsen av sig i sitt negativa härskarläge i Fiskarna eller i sin upphöjelse i Kräftan, är det förstås intressant att notera Prästinnans placering invid den hungrande Rahu. Jag tror den här Jupiter tillhör de problem hon lämnar bakom sig, de dumma steg och vägval hon talar tyst om. (I detta Chandra Lagna-horoskop blir Jupiter symboliskt horoskopets lägsta punkt, det mest privata, de begär som officiella kapade Draksvansen signalerar slutet på.)

Ur Saturnus perspektiv är emellertid Jupiter som sådan en märkbart fruktbar placering, för Jupiter med Drakhuvudet beskriver ju en kapacitet att lätt expandera, att lätt ta till sig, och naturligtvis med Fiskarnas oändliga empati. Detta medlidande med allt skapat är en helt perfekt bas för den auktoritativa Saturnus.

"Prästinnan", vilket jag envisats med att kalla Isabella Lundgren genom det här långa inlägget, är således en närmast perfekt syntes av själens form (Saturnus), sedd och synliggjord i Eld, och kristendomens eget tecken, martyren eller vittnet Fiskarna! 

Det är väl att Saturnus är stram, i sig skulle Jupiter-Rahu i Fiskarna kunna utgjuta sig ungefär hur mycket som helst!

"Den torra själen är den bästa", sade den mörke filosofen Herakleitos.

Mer torrlagd än en bränd Måne med torra och kyliga Saturnus på sig, blir det knappast! Men åter, Saturnus själv informeras inifrån av en Jupiter i härskarläge. Detta är, i termer av elementen, den Eld/Vatten-mix som ofta nog ger livfulla eldsjälar, sensationalism eller press - något att skriva hem om.

*****

Bara ett ord ytterligare! Nu om denna "projektstartar"-nymåne. Både Solen och Månen klassificeras i Indien som sattviska. Saturnus däremot som tamasisk.

Solen och Saturnus beskriver hela vår kropp i detta kosmos. Långsamme Saturnus vandrar i sin yttersta krets och människan har uppenbarligen alltid verkat fatta att Solen i någon bemärkelse ligger i CENTRUM, till och med i den gamla geocentriska världsbilden. Indisk filosofi använder uttryckligen Solen som sinnebild för Sattva guna, den attraktionskraft som drar allt till sig - drar mot centrum - detta nålsöga som leder ut ur den uppblåsta illusion vi kallar världen. 

Tamas guna representerar omvänt den våldsamma explosion som startade detta universum. Ur nålsögat verkar Tamas som centrifugalkraften som kastar ut allt det som ska bli en fallen materiell värld, vilken sedan ställs inför uppdraget att ta "Vägen upp" eller vägen hem. 

Ur detta perspektiv kan det inte vara roligt att vara en privategoist som Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg (båda med storkorset i Tamas). De är så att säga levande skapare/förstörare, ständigt sönderbrytande värld som fanns dessförinnan och som de hatar (socialdemokratin och tanken om människors samhörighet, ett sattviskt ideal). Hela deras livsgärning är att med centrifugalkraft separera allt från allt annat. (Hur t.ex. Jungfruns tecken samtidigt är sattvisk och ändå via sin härskare Merkurius så separatistisk, är ett exempel på hur komplex astrologisk symbolik är!)

Det intressanta med det här tänkandet i tre gunas är hur Tamas, samtidigt som den är en skapare och förstörare, ser ut att vara stillastående och rent av rigid. Tamas beskrivs ju ofta som tröghetens kvalitet. Men om jag förstår den indiska Samkhya-filosofin rätt (också den ett arv från den gamla Induscivilisationen men populariserad runt vår tideräknings början), så beror Tamas rigiditet på att den hålls i schack av den motverkande centripetalkraften Sattva. 

Universum expanderar inte alls som astrofysikerna hävdar med hänvisning till kosmisk bakgrundsstrålning. Möjligen iakttar de fluktuationer som tillhör vårt lilla hörn av universum, eller också är de helt offer för den Stora Sömnen (maya) och bara drömmer fram sin mytologi. 

Det är för att vi tänker och talar inuti detta spruckna kärl, dessa utströdda skärvor som vi kallar för universum som vi ser vår omgivning som statisk och "tamasisk". Det är därför Sattva guna kallas "rörlighet" eftersom den signalerar att vi slutat sälja oss billigt till världen (Djävulen i kristen terminologi) och låter Solens attraktionskraft börja verka på oss. Sattva är attraktion. 

Om vi inte tar parti för det ena eller det andra, då är ju Sattva egentligen lika stillastående som Tamas eftersom tamasisk expansion/fragmentering neutraliseras av sattvisk koncentration/unifiering. (Rajas, lidelsen, är som vanligt de vanliga veliga själar som halkar än hit och än dit i spänningsfältet.)

Indisk Samkhya-filosofi beskriver det skapade universum som följden av den gudomliga individen Purusha som ligger utanför tid och rum och som till sin natur ÄR kartritningen till allt som någonsin kommer att utspela sig i universum. Denne Purusha kan liknas vid Zeus eller den a-kosmiska Jupiter (inte planeten Jupiter), himmelens och jordens skapare. 

Det är denna gud judar, kristna och muslimer tillber, men i den indiska världsbilden är det inte den högste guden. Också också Purusha att återkallas den dag universum går under, fast "han" är transcendent i förhållande till tid och rum. Det Absoluta varur världsskaparen/världsplanen utgår i evigheters, ligger tvåfaldigt bortom alla positiva beskrivningar!

*****

Tillägg (efter publicering)
Jag kom mig för att titta på länken till matematikern Thompson och vad jag egentligen skrev där. Horoskop som där redovisas har spöklika kopplingar till "Prästinnan"! Var det ett ett glömt minne av inlägget som fick mig att här spåra ut i så mycket allmänt historiserande om Indiens äldre historia? Här är länken i repris.

_____

1. Julian Jaynes födelsetid är känd: 17.00. Det gör honom till Vattuman vid solnedgången och Lejonet stigande - samma som Mona Sahlin. Precis som Sahlin har han Månen i Oxen i tionde. En starkt rutinbunden Tamas-natur alltså (han klarade inte att sluta sitt lärarjobb på universitetet utan tilläts av skolledningen fortsätta i sina gamla cirklar livet ut - precis som Sahlin sades ha fått behålla ett kontorsrum hos socialdemokraterna).

Beträffande systern och hennes sinnessjukdom är det tredje huset som primärt indikerar syskon. Här har vi en klen Mars i Vågen (mental balans!) som definitivt är störd av illgöraren Rahu. Allmänna indikationer om kvinnokönet ges också av Venus som i psykologens fall befann sig rätt "torrt" placerad i Stenbocken och i det onda sjätte huset för hälsa och fiendskap! Julian Jaynes gifte sig aldrig.