Cicero, den arrogante statsmannen

Stockkonservative aristokraten Marcus Cicero var romersk statsman under det första århundradet före vår tid. Hur imponerad han än blev när han hörde Platons filosofi var egenmäktigheten i honom stark. Han förkastade läran om formerna (idéerna) och föredrog Platons politiska tankar. 

Han tycks inte heller ha uppfattat att Platon var positiv till astrologin, eller också gjorde han det men förkastade också den delen. 

Han var av uppfattningen att, "en god tillsynsman (mannen med ansvar för slavarna som arbetade på en farm) ska inte konsultera kaldéerna (babyloniska astrologer) eller andra spådomsmakare. Den här attityden reflekterar måhända också en angelägenhet om att inte undersåtar ska lockas till uppvigling, eller åtminstone ses häri en konflikt med den ansvarstagande attityd som krävs av en man med befäl över godset". (Tamsyn Barton: Ancient Astrology - Sciences of Antiquity Series, 1994)

Egenmäktigheten är som sagt det dominanta uttrycket på den här himmelen, och Wikipedia citerar en samtida karaktärsbedömare:

[H]is career as a statesman was marked by inconsistencies and a tendency to shift his position in response to changes in the political climate. His indecision may be attributed to his sensitive and impressionable personality; he was prone to overreaction in the face of political and private change.

"Would that he had been able to endure prosperity with greater self control, and adversity with more fortitude!" wrote C. Asinius Pollio, a contemporary Roman statesman and historian.

Det är en tid sedan jag påminde om Ciceros soltecken Stenbocken och hur latinets Capricornus kan utläsas som "nyckfullt stångande horn". Tecknet är rajasiskt, passionerat, och hårt (saturniskt). Men paradoxalt nog också känsligt och lättirriterat - geten är snar till godtycklig aggression. 

Stenbocken blir själva sinnebilden för en ond despot eller en egenmäktig diktator när horoskopet tyngs av många problem. Här har vi den klassiska indikationen på lättretlighet eftersom också psyket/Månen har en vilja att dominera. Sol i Stenbock och Måne i Lejon - för mycket av det goda?

I vissa horoskop kan en oregerlig Stenbock antyda otur med härskare eller arbetsgivare snarare än att man själv saknar direktiv för sitt liv och andlig discplin. Dessa horoskop lever då mer på sin månsida än den solära.

En liten teknisk detalj kring astrologimjukvara. Mitt pensionerade gamla Astrolog 5.40 skötte födslar före vår tid på hävdvunnet sätt: År noll existerar inte utan år 1 vår tid föregicks av år 1 fvt. Därför måste man lägga på ett år på negativa år så att Ciceros 106 BC (before common [era]) blir -105.

Men ukrainska ZET var ett underligt program. Jag hittade inga uppgifter i hjälpfilerna om negativa år, men efter lite experimenterande visade sig programmet acceptera föga intuitiva "0106B" som årsangivelse!

Horoskopet drar ögonen till sig för sitt "tripp-trapp-trull"-drama som startar i Skorpionen och slutar i Lejonet. Solen i Stenbocken hålls kort av sin egen härskare, den restriktiva Saturnus. Också den upphöjda Mars står under Saturnus repression. 

Det är med andra ord en tickande bomb vi ser i Stenbocken. Mars, hur mycket svängrum den nu får i de nyckfulla hornens tecken är en källa till problem och här attackerar den Ciceros eget sinne (Månen), vilket redan är i slitigt läge eftersom dess disponent är Solen involverad i attacker från båda illgärningsmännen Saturnus och Mars.

I det här horoskopet ger månascendenten märkligt tydliga resultat. Merparten av horoskopets elände utspelar sig i Fiendens sjätte hus, där vi har Stenbocken, tillsyningsmannen som förfogar över slavarna - sjätte är ju också arbetarens och slavens hussektor.

Jag ger inte ett sviskon för en marsiansk spådomsfilur...eller någon cirkusastrolog... Vidskepliga poeter och siande kvacksalvare är antingen arbetsskygga, galna eller hungriga. Ovetande om sina egna öden utger de sig för att kunna lära andra... (Cicero - On Divination)

Den nyckfulle och grovt egenmäktige Cicero, mannen som helt sonika klippte bort de delar av Platons filosofi som inte passade hans materialistiska natur, förklarades med tiden statens fiende. Han mördades.

Cicero var själv ett levande manifestation av Fienden - folk som inget gott för med sig (enligt sjättehusominat). Kanske kände han på sig att hans klass härskade orättfärdigt och att det var därför han ville hålla de kaldéiska astrologerna på avstånd, så att slavarna inte skulle få chansen att uppsnappa något subversivt prat om skillnaden mellan gott och ont.

Jämför detta med dagens massiva angrepp mot astrologin från mainstream-discipliner av alla de slag. Vilka tjänar dessa skeptiker? Inte folket i vilket fall. De tränar sig redan i tonåren på att bli maktens rövslickare och i detta ingår att lära sig bortse från antikens alla läror som påminner om att det finns såväl gott som ont myndighetsutövande.