Det går inte enbart att läsa Platon och begrunda hur man klipper av själavandringens kretslopp (det kanske inte ens är möjligt - kanhända färdas allt som ett Liv intill detta universums slut varpå universum som helhet reinkarnerar...).
Ett av mina allra skyldigaste nöjen är brittiska popbandet Saint Etienne (nu avsomnade). Jag upptäckte dem inte förrän de kommit en bit in i karriären (Tiger Bay, 1994), mest för att jag lagt popmusiken bakom mig. Men det jag hörde var fullständigt perfekt utförd popmusik. Sångerskan har en röst man kan bli kär i och melodier och arrangemang avslöjar genast att det handlar om en trio av totala nördar - vilka som bekant brukar vara perfektionister.
Bandet har somnat in sedan några år, men som en lättlurad konsument gick jag naturligtvis om köpte om samma skivor en andra gång för att få bonusspåren jag missade på den tiden. Etienne var så där hippa som band är i ögonen på småungar, med specialutgåvor i begränsade upplagor. "Jag har den här, det har inte du." Vädurens tecken i förening med äganderättsliga känslan i Oxen - den där tidiga zonen i zodiaken där unga själar begår så mycket brott.
När Etienne var i Tambourine-studion i Malmö för att det framgångsrika Cardigans-soundet skulle smitta av sig på dem kom den följande skivan i extremt begränsad upplaga med ett extraalbum, "Fairfax High". Jag hann förstås inte köpa det och mp3-filerna jag hittade på nätet (det här var innan jag insåg att moral applicerar även på ens nätbeteende) lät med sina 160 kbps som slask på en bra stereoanläggning.
Efter den här ovidkommande inledningen till trions horoskop! Efter att hört detta deras "svenska album" ("Good Humor") fick jag lust att se hur en så sammangjuten grupp såg ut astrologiskt. Jag läste i de nya texterna att de svenska musikerna i princip inte tillförde något alls. De två manliga datanördarna i Etienne hade redan i detalj utarbetat låtarna på sin studioelektronik så det var bara "drawing by numbers" för de riktiga musikerna. Gäsp. [1]
Men i detta låg en ledtråd. För vilken är den anala planeten som inte lämnar något åt slumpen utan i princip ritar en skiss i förväg som är precis lika bra som det riktiga arbetet? Eller, säg så här: Vem är så ytlig att den gör om hela inspelningen en gång till bara för att få det något annorlunda sound som levande musiker kan tillföra? Är det inte en extrem formalist, en saturnier?
Jo!
Och alla tre medlemmarna möts på exakt denna punkt: konstartens Venus hålls under total kontroll av formalistiska Saturnus. Alla tre är äkta musiknördar och det hörs på deras skivor. Förgäves söker man en enda tanke av djupare slag - allt är ytlig popkultur och texterna innehåller mer namndroppande och popkulturella referenser än någon annan grupp jag vet. Här är den slutgiltiga sekulära människan som lever helt inuti sin egenfabricerade värld.
Men jag förlät dem direkt för att de kastade bort sina liv på poplivet, för den musik de tillverkade var så gudomligt perfekt! Och i så fall är kanske inte ett liv bortkastat. Säg det i toner och inte i ord... Jag menar hela skapelsen kan ju betraktas som vågrörelser, så menar ju den antika indiska filosofin. Och vad är Bibelns "I begynnelsen var Ordet" om inte en påminnelse om att ljudet, vågrörelsen är en kreativ kraft.
Jag har låtit Saturnus "stråla grönt och välgörande" i dessa horoskop för att påminna om att den gör ett storartat jobb inom sina egna områden. Den är förvisso materialismens planet och den är självmedveten och statustrånande - man får gallra i Etiennes sångbok för att hitta låtar utan den materialistiska pryl- och hackordningselitism som t.ex. svenska popkulturkritikern Andres Lokko står för. Britterna kallar det här "one-upmanship", att vara bara lite duktigare än omgivningen, känna till den där utmärkta restaurangen ett par månader innan den stora publiken hittat dit.
Lokkos bidrag till texthäftet som dokumenterar inspelningarna i Malmö (naturligtvis har Lokko ingratierat sig med snobbgänget i den brittiska popen) passar, måste jag säga, inte alls in i tankeflödet. Han står vid sidan av och namndroppar svenska kulturfenomen helt utan organisk koppling till övriga texten, och när han besviket meddelar att han trodde Etienne var i Malmö för att inarbeta svenska kulturreferenser i musiken, låter det bara som en nationalist som blivit besviken för att hans scen klipptes bort där han stod och vajade sin flagga. Andefattigt.
Men ändå är de av samma sort de här fyra. Jag noterar att Lokko möter killarna i Etienne på den nivå där Lokko lever det här livet: Jord- och Vattenelementens enkla nöjen. Känslan i ett tyg, doften av en maträtt, ljudet av en synt av märket si eller så. Titta gärna på jämngamla Lokkos horoskop, så bra han passar in i trion!
Hans Sol-Oxe matchar Pete Wiggs dito, alla utom "senioren" Stanley har Saturnus (formplaneten) i musikaliska och sensuella Fiskarna - man kan argumentera för att den stränga Saturnus blir lite blidare här, men också en effeminerande faktor i manliga horoskop.
Var Lokko avslöjar sig vara en "hanger-on" är i Väduren, där han saknar något vettigt. Det är här den kreativa sidan av Etienne håller hus och deras fräschhet ligger. De skapade ung pop som talar till barnet inom människan. Det låg i melodin och Sarah Cracknells röst. Jag blir nästan rädd, men än en gång har jag fallit för en röst som motsvaras av fantastiskt harmoniska budskap i Vattenelementet! Det är kul med astrologi när den gång på gång bekräftar att man faktiskt hör livet på ett sätt som tecknen kan bekräfta!
*****
Men för att inte mesig pop kopplad till viss materialistisk "in-the-know"-snobbism ska få sista ordet, kommer här Platon, den store filosofen. Han hade ett och annat att säga om människor som lever för musik och sakta men säkert blir allt ryggradslösare och ointressanta som människor:
Antag nu att en person helt hänger sig åt musiken och låter den strömma in i sin själ genom öronens kanaler, och alla dessa av oss förut nämnda ljuva och smäktande och melankoliska toner, och att hela hans liv så förrinner under drillande och sjungande.
Då uppmjukar han till att börja med det stolta mod som han bär inom sig, liksom järnet i elden, och gör det användbart från att först ha varit hårt och obrukbart.
Men om han ej upphör med detta utan alltjämt tjusar sin själ, så bringar han den sedan till att smälta och flyta, ända tills han slutligen har smält bort hela sitt mod och liksom skurit av själens nerver och gjort sig själv till en "veklig krigare".
(Staten, bok III - gamla svenska översättningen)
_____
- Den nya "deluxe"- dubbel-CD:n låter för övrigt om möjligt ännu sämre än originalplattan där ljudkvaliteten varierar mellan spåren - på nyutgåvan får jag en svag känsla att någon har skruvat upp diskanten lite (har dock inte A/B-testat). Det går inte mycket åt de murrigare låtarna men skapat en rå och kall klang åt ett eller två andra spår.
Nå, "analogt sound" var inne i slutet av 90-talet, så det är som det är - det var mycket distorsion i Tambourine-studions utrustning eller kanhända rätt bleka mikrofoner... (Sista spåret "Dutch TV" motsäger dock dessa gissningar - det låter mycket klarare än de andra.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar