Richard Hawley & det djupa Vattnet

Jag var uppenbarligen inte klar med Englands bäste sångare och låtskrivare, Richard Hawley!

Dels sorterade jag honom lite orättvist under en rubrik (nytt fönster) som implicerade den sämre sorten av materialism - som människan som enbart lever för att konsumera sinnesintryck ("den sataniska principen"). (Nå, han sjunger om att troligen få ett kort liv, och verkar röka som en borstbindare...). Dels fick inlägget om Norah Jones mig att se hur Hawley på sätt och vis skulle kunna vara en manlig motsvarighet till hennes intima singer/songwriter-stil.

Öppna Norah i nytt fönster och jämför med Richard Hawley, född ett Jupiter-varv (12 år) senare:

Läser man en godtyckligt vald recension på AllMusic.com av hans hittills sex album (sju om man räknar en 22 minuters sjuspårs-ep som lanserade karriären), exempelvis den förbehållslösa hyllningen till hans geni i recensionen av Coles Corner, är det inte svårt att i texten se den "upphöjda" Jupiter i Kräftan: ett enormt sensitiviserat själsdjup ligger bakom musiken.

Hemligheten med Richard Hawleys himmel är i vissa delar redan röjd i och med Norah Jones-inlägget. Vad jag förbisåg i den ytliga första granskningen av hans åldersfixering och depressiva tendens på fullängdsdebuten - vilken rätteligen kopplas till det geriatriska tecknet Stenbocken ("åldrandet") och dess dystra härskare Saturnus nära knuten till sinnelagets Måne i drömska och känsliga Fiskarna - det var Fiskarnas härskare Jupiter!

Hawley föds ju exakt rätt dag för att "dra nytta" av denna magnifika, årslånga placering av en exalterad Jupiter. Därmed tas något av udden av det våldsamt svartsynta sinnelag som skulle kunna uppstå med enbart Månen och Saturnus - se Joakim Thåströms månkonfiguration för ett exempel på ett verkligt anfäktat sinne!

Månen med Saturnus skapar en exakt stilistisk skicklighet men under brittens ibland nästan pastischlika manér där Roy Orbison aldrig är långt borta och det ibland hörs slöa ackompanjemang som luktar R & B årgång 1955 (Penguins "Earth Angel"), dvs retro filmmusik som den i David Lynchs "Blue Velvet", under all denna kopiering av former finns något annat: en äkta djupkänsla förmedlad via Jupiter i Kräftan.

Som varande lite redundant har jag inte ritat in en ytterligare aspekt, men faktum är att Hawley prickar in den i detta fall oslagbara ömsesidiga receptionen. Vattentecknet Kräftans härskare Månen gått till Fiskarna medan Vattentecknet Fiskarnas härskare gått till Kräftan för en absolut perfekt kombination av zodiakens kanske mest två feminina influenser. 

Det är inte undra på att jag efter en genomlyssning av alla hans skivor i rak följd tycker han uppehåller sig vid temat vatten (havet, floden, regnet, et cetera) lite väl mycket - flera texter på varje skiva. Priset slår nästan låten på fullängdsdebuten där man plötsligt i en chock inser att han sjunger om sig själv som död, efter att han "bestämt sig för att halka" över relingen på en båt till havs.

Samtidig lunkar musiken på i ett slött men avklarnat tempo och markerar med kyrkorgelstoner som envist hänger i luften att sångaren hittat frid i sitt självmord! Hela hans inspiration verkar faktiskt bygga på detta "upplösningens" element, eller som den indiska filosofin säger, moksha (befrielse)!

Nyckelord är således "mood music". Vattenelementet, när det inte är stört och svårt patologiserande (vilket dock Hawley är djupt inne) ger njutbara softarmusik för sena kvällar. Norah Jones är lite för uddlös i min smak, man jag har inte hört hennes två senaste. Ibland drar emellertid Hawley på sig sina cowboyboots, höjer tempot och luftar en Johnny Cash-likande countryådra.

Beskan (oftast väl dold) i hans musik är uppenbarligen ett resultat av Mars i Jungfrun som attackerar det redan rätt prövade sinnelaget. Hawley har med andra ord samma dubbla attack från de två onda mot sitt psyke som Thåström, men lyckligtvis så mycket mer som talar gott!

I övrigt är det uppenbart vilket ofattbart bidrag denna upphöjda (pga sitt djup) Jupiter ger till konstarternas planet Venus, i sig inte särskilt stark som älskare i Stenbocken, men här uppenbarligen en mästare på det Stenbocken verkligen kan: framskapa distinkta och tydliga former. Richard Hawley målar med musik som en mästare, sparsamt men effektivt, och även om han bara använder jordbrunt och djupt melankoliskt svartblått för sina nattliga oceaner, är det fantastiskt.

Bara i ett enda spår på Coles Corner (som kan vara hans bästa skiva av idel mästerverk, vilket AllMusic flaggat för), bara i en låt (om havet) går han lite för långt och skriver och arrangerar en låt som från början till slut skulle kunna ha legat på något av The Blue Niles tidiga skivor. Samma vackra vemod som hos den skotska gruppen, vilken i sin tur tog hela sitt komponerande och sångstil och röstkvalitet från delar av den walesiske John Cales 70-talsproduktion! Musiken är som ett enda släktträd...

***** 

Givet några nyliga inlägg som alla fokuserat utmärkt starka och behjälpliga Jupiter-placeringar, se inte minst "det vackra folket" (Pitt och Depp), är det ingen tvekan om att vi här har motsvarigheter till de briljanta kvantfysiker bloggen tittade på tidigare i dess historia. Jupiter ger uppenbarligen talang inom det område man sysslar med, men i vissa fall ren och skär tur som leder långt. Som med alla enskilda faktorer måste man försöka förstå Jupiters roll i horoskopet utifrån samtliga indikationer.

Norah Jones och Richard Hawley har sanslöst bra placerade Jupiters för emotionella frågor och de hör. (Mitt eget intresse för musik/ljud har varit många gånger större det nästan obefintliga intresset för bildkonst hela livet, och jag har Jupiter i Vatten-Skorpionen.) Jag undrar dock om Jupiter i Vatten skulle göra lika bra från sig i de visuella konsterna... Kanske något att granska i framtiden.

Filosofisk diversifiering / Eftersnack 

Den stående beteckningen för Jord och Vatten på bloggen har varit "den irrationella själen", i kontrast till Eld och Luft, vilka kallats "den rationella själen". Beteckningarna kommer från den grekiska platonistiska filosofin som såg kroppens delaktighet i Moder Natur som ett störande moment, störande för den inåtvända kontemplationen av den eviga andliga världen (arketyperna, eller Platons "former").

Men i en annan uppdelning av tillvaron såg nyplatonisten Plotinus (200-talet) Den Ena (det gudomliga), Förnuftet (Nous) eller kanske bättre, Intelligensen, och som tredje komponent Själen eller Världssjälen.

Det var först med tänkarna efter Plotinus som en tydligare markerade gjordes mellan den osynliga Själen och Naturen. Denna Natur är det enda som återstår i den moderna ateistiska människans nedbantade värld där allt, tankar och känslor bara är ett resultat av biokemi i hjärnan.

Så var det inte i senantiken då man menade att Månen, Kräftan och Vattnet var Själ - Världssjälen som motsvarade allt under Månen (den sublunära sfären) - en dimension med en fristående existens från den fysiska Naturen där den senare mer kommer att likna astrologins Jordelement (fast bevattnat för liv av Vattenelementet om man tar det senare på ett naturalistiskt och inte metafysiskt sätt).

Men allt detta är bara är modeller, föreställningar inne i våra psyken (själar!) - minns att Månen representerar manas, det "inre sinnet" i indisk astrologi och filosofi. I fallet Richard Hawley (eller Norah Jones) känner jag att det är svårt att tala om "den irrationella själen". Hos Hawley har vi ju en dubbel positiv koppling mellan Månen och Jupiter, vilket ju omvittnar extrem emotionell intelligens!

Vill man sedan fortfarande hävda att de som simmar runt i djupa känslosentiment är fallna själar - djupast sett irrationella själar på avvägar och med fel grundläggande orientering till "den stora bilden", må det vara så. Men själv född under i huvudsak Luft och Eld, inser jag vid lyssningen på sådana här extraordinära musiker att det pågår något stort även i Världssjälen! Ja, det kanske är i de lägre regionerna Livet som vi känner det existerar.

Beträffande det helt nyliga inlägget, "Den irrationella själen - igen", vidhåller jag dock att beteckningen har sin funktion. Notera där hur samma Måne i Fiskarna som vi sett här disponerades, inte av en upphöjd Jupiter i Kräftan utan av en Jupiter som ville expandera på Oxens termer och som därtill "korrumperades" av oppositionen från en Skorpion-Sol och Skorpion-Mars.

"Den sataniska axeln" låg alltså under just det sinnelaget. Möjligen skulle man kunna säga att den oandliga kvinnan var på väg att göra sin egen kropp till ett självspelande sexinstrument (en prostituerad) men det fanns inget nobelt på den himmelen - bara tydliga tecken på svag karaktär som måste åtgärdas i detta liv (eller också bakläxa i nästa liv igen).

Det är när Jord börjar dominera över Vatten man kanske kan tala om att själen börjar övergå i ren irrationalitet, eller möjligen inte ens då utan bara när man anar att horoskopet varslar om djup dysfunktion.

Fast i det läget kan man ju börja diskutera hur pass vettiga de horoskop av närmast ren Eld och Luft som bloggen studerat, och vilka i några fall motsvarar människor som gått över i extremism av olika slag. Är då detta "rationellt"?

Tekniskt sett, ja! Det grekiska begreppet nous som syftar på intelligens eller rationalitet handlar om att formligen, bokstavligen se idéer och agera på dem. Dessa är då eldsjälar men de är sannerligen inte praktiska och som skapelsens utvalda förnyare hamnar de ofta i roller där deras uppgift blir att först bränna ner det uttjänta och otidsenliga. I den "större planen" - den som bara kan inspekteras på "eldnivån" är deras aktivitet fullständigt rationell. 

Distorsion av de rena idéerna uppstår när Elden blockeras av Jord och elden blir till förtretad kamp. Då kan visionen av de rena idéerna gå förlorad, men rent tekniskt sorterar inte detta tillstånd under "irrationell själ" eftersom inte Vattnet eller själens reflektiva förmåga är involverad. Människan med blockeringar mellan Eld och Jord ("egenmäktighetssyndromet") uttrycker någon form av andlig kamp, inte själslig kamp.