Max Stirner - egoistisk dåre av sin tid

Obs. Långt inlägg. Cirka 6 A4-sidor.

 

Det finns illabådande horoskop, och så finns det riktigt hemska! I bakgrunden för den s.k. kulturvänstern skymtas en viktig historisk gestalt, sydtyske 1800-talsfilosofen Max Stirner som Wikipedia räknar upp som en portalgestalt för en mängd företeelser: nihilism, post-modernism och egocentrerad anarki, med mera. Gemensamt för allt är således den underliggande ateismen, det existerar ingen Gud. Förnuftets era hade nu inletts och det vara bara människan själv och hennes tankeförmåga som gällde.

Jag läser i artikeln att Stirner menade att människan måste vara medveten om att till och med de begrepp hon skapar sig är hennes egna produkter - och därmed sällar han sig till den långa rad av 1800-talsmaterialister som vände ryggen till den filosofiska idealismen, Platons gamla lära att idéerna eller formerna existerar oberoende av om det finns någon människa som i sitt sinne mottar impressionerna av dem.

Astrologin är en platonsk lära, den utgår från att psyket ständigt bombarderas av former, och ju mindre medveten man är om detta, ju mer man är i det omedvetnas våld, desto mer "radiostyrd" är man. I någon mån förefaller Max Stirners heroiska projekt att själva styra sina begrepp (tankeformer) att likna det gamla grekiska idealet som gick ut på att höja sig till Intelligensens värld (Nous) och där vara en fri agent, men hos den här ateisten finns således ingen värld av det slaget utanför den tänkande individen själv. Wikipedia-artikeln säger:

Stirner presents a detached life of non-dogmatic, open-minded engagement with the world "as it is" (unpolluted by "faith", Christian or humanist), coupled with the awareness that there is no soul, no personal essence of any kind.

Vänstern och senare den urvattnade sekulära människan som bara levt för att jobba ihop pengar för att konsumera sinnesintryck (ekorrhjulet) har levt i föreställningen om att det inte finns några objektiva sanningar eftersom den objektiva måttstocken Gud inte existerar. Värdesubjektiviteten har frodats och vuxit till den grad att man med nätets ohejdade möjlighet att få yttra sig blir alldeles mörkrädd av all inskränkt subjektivism som smutsar luftrummet eller etern (sammanblandningen av de här två begreppen är tyvärr olycklig eftersom flera österländska filosofier rymmer inte fyra utan fem element och där Luft och Eter är två skilda metafysiska substanser).

Max Stirner hade nog skamset rodnat om han fått se resultatet av den enskilda människans ego upphöjt till högsta auktoritet! Eller också hade han inte märkt att något var väldigt fel, av skäl som ska utretas i det följande. (Tillägg. Just efter inläggets publicerande ser jag vad som hänt på nätet och hittar exakt samma åsikt om forumet Newsmill, vars folkliga kommentarspalt jag betecknade som "en apskock på Skansen" redan tidigt i år. Stället är en sådan bedrövelse att jag tappade lusten att skriva där.)

Problemet är nu att astrologin själv visar hur otillräknelig Stirners hela filosofi är, och därmed alla vänsterideologers och ateistiska utlöpare. Det är själva horoskopet för tyskens födelse som genom att förutsäga just en sådan här typ av filosofi som stjärnhimmelen visar att gammal är äldst. Det var inte första och inte sista gången tiden aviserade en helt inskränkt människa, fullständigt identifierad med sin egen mentalisering, tankeproduktion och utan kapacitet att reflektera över hållbarheten i sina egna tankar.

Dessa är de fatala svagheterna på Stirners himmel som leder honom till en filosofi lämpad bara för de mest störda själarna:

Solen (intelligensen, viljan) är debil i Vågen vilket inte betyder mycket som enskilt omen. Alla Vågar är inte underbegåvade eller viljesvaga! Men i kombination med flera sekundära indikationer måste man hålla i minnet att det här kan vara en problematisk indikation.

Vid lunchtid Max Stirners födelsedag når den debila Solen det exakta sammangåendet med Saturnus, begränsaren, systematiseraren och rationalisten! Visserligen anses den snåla och stränga Saturnus vara upphöjd (motsatsen till debil) i Vågens tecken, där det är den harmoni- och rättvisetörstande Venus som härskar.

Men dispositören till hela förloppet i Vågen, Venus, är också debil där hon står i Jungfrun, och uppvisar där ofta nog en instrumentell och egennyttig syn på kärlek eller kooperation. Jungfrun är visserligen tjänandets tecken, men inte det idealistiska tjänandet utan det påtvingade! Det är i motsatta Fiskarna vi hittar det egolösa tjänandet som kall, som naturlig identitet. Fiskarna är i bästa fall ett äkta helgon.

Givet denna ranka konstruktion kan inte rimligen den upphöjda Saturnus i Vågen ges något vidare betyg, och det betyder också att den skadar Solens redan begränsade lyskraft i Vågen. Solen, Saturnus och Venus bildar en fruktansvärt egocentrisk och rent av ointelligent utblick på livet. Här är då den principiella egoismen, att själv ha ansvar för sin begreppsbildning (Saturnus)!

Faktum är att dessa är omen om en så låg intelligensnivå att jag häpnar över hur Stirner kunnat bli en känd och inflytelserik författare. Men som jag sagt tidigare kan man egentligen inte bedöma ett horoskop utan att känna till den tidsanda inom vilken individen lever. Givet tillräckligt simplistiska trender i tiden, kan vilken jubelidiot som helst göra sig ett namn!

Och det horoskopet saknar i intelligens tar det förstås igen genom ren och skär tålmodig i konstruktionen. Den kyliga och arrangerande Saturnus kontrollerar här totalt Solen så att individen visst har förmågan att skapa systematiska och förnuftiga tankar. Hela hans filosofi är egentligen bara Saturnus i Luft som lovprisar sin egen förmåga att konstruera begrepp, som alltid när det gäller Saturnus, fullständigt ointresserad av något bortom sin egen horisont. (Faktum är att det i den antika astrologin inte finns något mer bortom gränsdragaren Saturnus - sedan vidtar "stjärnhimmelen" som kan likställas med Platons begreppsliga värld, formernas eller Intelligensens värld.)

Eftersom Saturnus har sista ordet i ett horoskop hjälper det inte att den expansiva Jupiter är hemma i sitt filosofiska Eldtecken Skytten. Expansionens omfång har redan begränsats av Saturnus som knyter Max Stirners världsbild tätt intill honom själv (Solen). Notera citatet ovan: "faith" eller tron sorterar under den filosofiska och religiösa Jupiter (en naturligt "god" planet), medan världen "som den är", luktar av den materialistiska och naturalistiska Saturnus lång väg. Saturnus är, som bloggen visat många gånger, en naturlig ingrediens i naturvetenskapsmannen, den människotyp som blev på modet i och med Upplysningen och som alltjämt dominerar vår döende västcivilisation. Såtillvida förstår man att vi talar om en riktigt obegåvad tidsanda och varför en sådan som Stirner kunde bli en av hörnpelarna i den.

I ett "bra" horoskop och i en bra civilisation råder balans mellan den expansiva Jupiter och den restriktiva Saturnus, men har man sett några hundra horoskop vet man att det är si och så med den saken. Människan är en brokig skara och horoskopen visar på samma spridning. Vissa är klippare och chanstagare (jupiterianer utan broms på), andra är bara legalister och bromsklotsar (saturnier utan förändringsvilja). Varför Max Stirner kritiserade, som det förefaller, precis allt och alla utom sin egen filosofi, syns i den kritiska och felfinnande Venus (verkligen inte stark i den urskiljande och kritiska Jungfrun) och, förstås, i den negativa Saturnus som här i princip kramat ur all den förmåga till lysstyrka Solen äger. Det är inte förvånande med en så här misshandlad Sol att Wikipedia påpekar hur lite som är känt om personen.

I ögnandet av Wikipedia-artikeln noterade jag hur nära sitt eget horoskop Max Stirner kom i det här citatet från en av hans böcker:

Because I cannot grasp the moon, is it therefore sacred to me, an Astarte? If I could only grasp you, I surely would, and, if I could only find a means to get up to you, you shall not frighten me! You inapprehensible one, you shall remain inapprehensible to me only until I have acquired the might for apprehension and call you my own; I do not give myself up before you, but only bide my time. Even if for the present I put up with my inability to touch you, I yet remember it against you.

– Max Stirner, The Ego and Its Own

"Skulle jag hålla månen för helig bara för att jag inte förmår gripa den med min hand?" Stirners fixering vid "greppandet", att människan måste bilda sina egna mentala begrepp har en klurig dubbelhet. För hans begreppsfixerade (Saturnus) Sol i Vågen disponeras som vi sett av en debil Venus i Jungfrun. Och vilken kroppsdel härskar Jungfrun över? Jo, händerna som rent konkret griper och skapar sig ett kroppsligt "begrepp"! Begrepp (och därmed saturnisk kontroll) genom beröring. Kontrollfixeringen genomsyrar horoskopet totalt.

Men Stirner drömmer om sitt jag (som han samtidigt inte trodde existerade!), och hur han bidar sin tid  - dessa är Saturnus egna ord! Den långsamma Saturnus lär ut tålamod och värdet av långsam ackumulation. Men Stirner räknar med att få kontroll (Saturnus) över sitt jag, bara han "förvärvat makten" (eller styrkan) att uppfatta jaget.

Det är naturligtvis Saturnus som är intresserad av styrkebyggandet på det gradvisa sättet och (med sitt negativa tecken Stenbocken) finner en tjusning i att kunna mäta saker och ting, inklusive styrkans stegvisa tillväxt. Räkna med stark Saturnus hos alla som styrketränar efter schema eller joggar med stegräknare! I det här avseendet påminner alla tre Jordtecknen om varandra, den exakta och matematiska Jungfrun definitivt och även, fast i mindre omfattning, Oxen.

Den som skrev Wikipedia-artikeln valde i sanning ett underligt och belysande citat som avslöjar Saturnus ogenerösa sida: När Stirner så äntligen byggt upp tillräcklig makt för att uppfatta och fånga in sitt eget jag, då är han likt den kalkylerande Saturnus så negativ och "pissed-off" att han ska hålla all denna förlorade tid (i styrkebyggandet) mot jaget!

Det här är i mina ögon en patologisk, mentalt sjuklig individ och inget av det han säger är ens logiskt! Men det är väldigt typiskt för bloggens s.k. dissociations- och utstötningssyndrom, där förnuft (Saturnus) och inkonsekventa fantasier (Månen) rör ihop sig i något som bara inte stämmer när man tittar närmare på uttalandet (eller beteendet). Saturnus är visserligen upphöjd i Vågens mentala Luftelement, men den har lamslagit Solen, vilket är en av förklaringarna till att han talar om att bygga upp mer kraft för att hitta sitt jag.

Att detta är rent kontraproduktivt är uppenbart: för ju hårdare Saturnus jobbar på med sin gradvisa metod att vinna kontroll och kraft, ju mer kramar den livet ur Solen som representerar det andliga andesjälvet som är det egentliga jaget bakom vårt ytliga ego-jag. Redan här ser man hur fatalt bakvänd kombinationen av Sol och Saturnus är, och indisk astrologi betecknar också dessa två planeter som varandras fiender. I ett perfekt horoskop ska de inte dela tecken eller ens Saturnus skicka någon strypande aspekt mot Solen!

Men dissociationen som bloggen beskrivit den handlar på sitt mest generella plan om att tydlig samtidig betoning på ett Luft och ett Vattentecken leder till någon form att "översättningssvårigheter" mellan känsla/fantasi och förnuft, och Stirner upprepar den nyss beskrivna självmotsägelsen även på denna allmänna nivå: han har Solen/Saturnus i Luft men Månen/sinnelaget i Vatten.

Och det är Månen i Fiskarna, tecknet som per definition saknar jagkärna som gör bokcitatet så höggradigt intressant! Stirner måste alltså akut ha upplevt att hans yttre fem sinnen som ska grupperas samman av det sjätte inre sinnet (Månen, manas i indisk filosofi) inte fanns där det skulle vara!

Så vid en andra eftertanke är det troligen Månens position, som inte klickar med en Sol (aktiv och saturniskt stretande livsgärning), som illustrerar hur Max Stirner med Fiskarnas typiska intuition känner av det ogripbara inom sig och t.o.m. korrekt hittar månen som poetisk symbol, och som den begreppsfascist han är, fantiserar om den dag då han ska vara stark nog att kontrollera sitt undflyende jag (egentligen sitt psyke och få det att hålla sig i stillhet och inte likt Fiskarna simma hit och dit).

Det här skulle mycket väl ha kunnat vara en hustrumisshandlare eftersom det är någon förvirrad manlig dröm om saturnisk dominans över den irrationella kvinnan (Månen) som han här riktar som en dikt som både firar jaget och samtidigt har för avsikt att bestraffa det, "bara han lyckas lägga händerna på det".

Jag har sparat spiken i kistan till sist, fast den är helt uppenbar redan vid en snabbgranskning av horoskopet: Luft/Vatten-problemet möter ännu en gång, och nu är det en ytterligt svagt placerad självhävdelseplanet Mars som i Kräftans 30e grad (Vatten) går till attack mot hela det i sig helt hopplösa tankeprojekt som Vågen huserar. Dels bekräftar den här Mars i kvinnans (själens, Månens) tecken att mannen verkligen var svagsint, men den bidrar också till en rent derangering av den lilla intelligens som nu Solen ännu kan uttrycka, efter att "alla makter redan konspirerat mot den". Vilket föga avundsvärt födelseögonblick!

*****

Jag får beklaga kulturvänstern som investerat sina liv i gudlösa ideologier som genererats av uppenbart halvpsykotiska tänkare, ideologier som kunnat få passersedel av den enda anledningen att de uppträdde i den mörkaste av tänkbara tidsåldrar. Se horoskopet för stormningen av Bastiljen för ett "snapshot" på nästintill samma sjuka soli-lunära problematik som Stirner led av. Återigen en Måne i identitetslösa Fiskarna, men istället för att söka identiteten ligger denna dag, då den gamla regimen störstas, den ytligaste av planeter, Saturnus, bredvid Månen och fyller själen med en förfalskning av det sanna andliga jaget (Solen)!

Och på den vägen blev det. Västerlänningen svalde den materiella världen (Saturnus) med hull och hår och blev "bara yta", fullständigt platt och omedveten om sin inre rikedom. Själens djup ignorerades och sinnenas mättande började nu tjäna som substitutsyssla för att nära sin själ. Sjukare och sjukare blev individerna i under den nya regimen. Jag tror inte ens man kan tala om att det finns någon rikedom om den inre verkligheten bara är en återspegling av den objektiva omvärldens ordning (Saturnus) och prylar. Därav västerlandets fortskridande urspårning fram till nu.

Dags att göra upp med plattmarkstänkandet och återupprätta den fallna himlastegen, den vertikala, hierarkiska axeln som lär ut att inte alla sanningar och åsikter är lika mycket värda, inte lika sanna. När den axeln återupprättas, då kommer ingen att vilja läsa sådana som Max Stirner längre.