Rubriken sammanfattar den inkännande rekonstruktion / hypotes som Charles Beauclerk delgav världen 2010 i sin bok Shakespeare's Lost Kingdom. När Elisabet I ännu var en tonårig prinsessa halvt våldtogs hon av den kvartsseklet äldre amiral Thomas Seymour och blev gravid. Det finns en dokumenterad längre "sjukdom" då prinsessan var frånvarande från offentligheten. Märkligt nog inga bevarade uppgifter om läkarbesök. Forskarna misstänker att någon gallrat i arkiven, raderat eller förstört valda delar av den engelska historien under Tudorepokens sista årtionden...
Via denna och kringliggande dokumenterade händelser ser Beauclerk en berättelse ta form (inte minst via skvallriga litterära texter som via symbolik och i förtäckta ordalag berättar om hovets hemligheter - den tidens societet hade sätt att hålla sig underättade). Prinsessan föder i september eller november 1548 en bastard som diskret placeras ut hos en adelsfamilj av den franskbördiga släkten Vere - den tidens sätt att lösa den här typen av olägenhet. Beauclerk konstaterar den bestickande avsaknaden av förnamnet Edward i fosterfamiljen Veres ättelängder medan samma namn finns väl representerat i Tudorsläkten. Edward de Vere borde ha varit Edward Tudor, en blivande Edward VII.
Jag lämnade Beauclerks bok djupt berörd av hur tragiskt livsödet varit för den identitetsstörda yngling som snart listade ut att han hade kungablod men inte hade en chans mot den tidens maktspelare. I det här inlägget om fd premiärminister David Cameron kan ses Edwards namnteckning med en kungakrona inflätat i namnet. (Den här utsmyckningen försvinner 1603 då drottning Elisabet dör och med den allt hopp om en ny kung med Tudorblod i ådrorna!)
När senare Elisabet, störd av våldtäkten och omgiven av jungfrumyten förför sin egen son (flitigt skildrad i den tidens anonyma texter) och föder ännu en bastard (blivande 3e greven av Southampton), då fann jag överklassens dekadens (då och nu) väl svår att smälta. Jag missade därför Beauclerks diskussion om att Edward de Veres födelsedatum säkerligen är fiktivt. Likväl passade Beauclerks skildring väl in med den dröm om en "Oxford" jag hade 2005, vilket jag noterade i ytterligare två inlägg i samband med läsningen av hans bok förra året:
"Shakespeare" offer för en verkligt mörk dam
och:
SvD framhärdar i skrönan om frontmannen William Shakspere från Stratford
Nu har jag börjat läsa en bok av en spansk översättare av poesi som är egenpublicerad och svår att reservationslöst rekommendera. Engelskan skorrar betänkligt på sina ställen och knappt en preposition (in, on) sitter rätt. Författarens logik haltar också, och stycken ligger i fel ordning för ett bra flöde, och han är hemmablind i ämnet och glömmer förklara en och annan kontext. Ett "hellre än bra" av en entusiastisk konvertit till Oxfordteorin om författarskapet "Shakespeare".
Dessutom skulle inget bokförlag acceptera en bok som innehåller fler citat från andra böcker än författarens egen text. Jag har inte kommit så långt än att jag kan avgöra om han överhuvudtaget tillför några egna tankar eller om det är klippa och klistra från början till slut. Den här uppslaget är extremt men inte alls otypiskt (färgmarkerat är citat och jag har börjat undra om han inte skriver av dessa texter illa, jag har invändningar mot prepositionerna även i dessa stycken):
Samtidigt har han fångat den översiktliga bilden av ödet Edward de Vere och bäddar snyggt in det i citat och återberättanden av det han inte citerar direkt.
Det är först när spanjoren rapar upp långa stycken från Beauclerks bok som insikten faktiskt sjunker in hos mig, att Edward, den 17e greven av Oxford enligt bastardteorin sannolikt fick ett fabricerat födelsedatum. Beauclerk har gått till källorna, letat i arkiv och i brevväxlingar. Oxfords födelsedata saknas helt! Det är först efter 25 år som drottningens ständigt närvarande högra hand, statssekreteraren och senare finansministern William Cecil (adlad Lord Burghley) noterar Oxfords födelsedatum i en privat anteckning - som för att inte glömma den officiella lögnen enligt den spanske återberättaren.
(Tillägg till den ursprungliga texten: det står 145 sidor in i boken klart att den är ett rent hopklipp av ett antal viktiga böcker i Oxfordtraditionen - ovanstående illustration är typisk för hur spanjoren själv tillför bara lakoniska bryggor för att hålla ihop sin gigantiska citatsamling - jag skulle vilja klassa boken och inlägget med taggen "plagiarism" - så lite eget bidrar den med. Behållningen ligger helt i de mycket välskrivna originaltexter som presenteras.)Cecil, denna lömska maktjonglör, finns nödtorftigt dold bakom figuren Polonius i Hamlet. Det var till Cecil på rikemansgatan The Strand i London (se mörka damen-länken) som den unge Edward flyttade tolv år gammal sedan hans adoptivfar hastigt och lustigt dött. Enligt den här hypotesen mördades John de Vere, Edwards styvfar, och då troligen på William Cecils order!
Det behändiga dödsfallet gjorde att Kronan kunde lägga beslag på ätten Veres omfattande tillgångar, vilket inte minst gynnade Cecil. Spanjoren Mena - eller någon av hans källor han så frikostigt låter skriva boken åt sig - understryker det unika med att Kronan inte auktionerade bort myndlingen Edward efter en tid, vilket var brukligt och ett sätt för staten att tjäna pengar på unga aristokrater som ännu inte nått myndighet (21 år) när deras fäder dog. Det fanns pengar att hämta för hovet för den som mot skälig ersättning ville "ta över" dessa barn och de mark- och slottsinnehav som medföljde. (Tankarna går till hur regeringen Reinfeldt generöst bjöd ut långtidsarbetslösa som gratis arbetskraft till den företagsamma medelklassen.)
Trots Kronans praxis valde drottningen att hålla Edward kvar hos sin högra hand Cecil och därmed i sin egen närhet...
Genom att återigen se långa sjok ur Beauclerks fenomenala bok (vilket också spanjoren intygar), inser jag att Oxford/Shakespeare-horoskopet högst troligt är felaktigt. Med en födelse våren 1550 är unge Edward för ung för att i december 1554 påbörja skolning under privatläraren Sir Thomas Smith (Cambridgeuniversitetets stolthet och en av sin tids mest lärda män - i Smiths dokumenterade bibliotek hittas alla de ämnen, inte minst lagen, som senare "Shakespeare" gör bruk av i sina pjäser).
Föddes Edward istället hösten 1548 är han just fyllda sex år när han börjar studierna och det passar mycket bättre. Undertecknad, född i oktober, minns svagt dagen då hans mor tog honom till ett "skolmognadstest" för att se om han var redo att haka på sin egen årgång (vilket han var), fastän ännu sex vid höstterminens start. (Alternativet var att vänta ett år och bli en av de äldsta i sin klass.)
Eftersom mängden av gamla dokument är begränsad, tycks inte Beauclerk kunna precisera prinsessan Elisabets nedkomst med Edward närmare än september eller oktober. Den sideriska zodiaken har förändrats några grader sedan 1500-talet och man måste här - om inte förr - släppa ovanan att tänka på zodiaktecknen via de perioder som startar med vårdagjämningen och därför skevar i förhållande till kalendermånaderna. Bloggaren är t.ex. född 22 oktober vilket på 1900-talet vad Solen i 6e graden Vågen. I mitten av 1500-talet passerade Solen den 6e graden redan den 7 oktober.
Utifrån tanken att Edward Tudor / de Vere VAR den kreativa och extremt bildade författaren till två dikter under pseudonymen William Shakespeare, de pjäser som under hans livstid piratades av samvetslösa publicister, de Sonetter som gavs ut postumt 1609 under pseudonymen William Shake-speare samt att "Shakespeare" blivit höjd till skyarna av eftervärlden som den första författaren med en verkligt modern insikt i människans psykologi, så bör även horoskopet vara exceptionellt, eller hur? Så mycket hoppas jag den här bloggen har visat genom att ta dagens kändisar och ökändisar och bara rita upp kartan för dygnet - det är inte sällan rätt extrema himlar med galet mycket av något och brist på något annat. Det är det udda som drar blicken till sig, inte alla dessa trevliga och normalanpassade liv vilka tecknas av horoskop som har "lite av varje" i sig.
För exceptionella prestationer måste nästan horoskopet teckna grova obalanser och därmed går månaden september bort. Ledsen, alla födda i Jungfrun, men tecknet bjuder inte på tillräcklig originalitet, åtminstone inte 1548. Återstår oktober och Vågens tecken, och här klickar det verkligen till. För under en nymåne hittar man det bästa av båda världarna: kvar i Jungfrun ligger författarpennans Merkurius i dess erkänt vassa härskarläge (och därtill "upphöjd").
Shakespeares pjäser handlar om människor och relationer och inte minst om moral och människans andlig substans som ger denna moral, och titta här vilken enorm nymåne det är, den 2 oktober 1548 (det är nu gammal juliansk tideräkning). Jag har satt London, men då Elisabets "sjukdomsperiod" mörklades vet väl ingen var i landet hon eventuellt födde sitt oäkta barn.
 |
| Hypotetiskt födelsedatum för exceptionellt artisteri. Edward de Vere som Elisabets oäkta barn |
Om den möjliga tidsramen för nedkomsten är sep-okt ligger början på oktober okontroversiellt i mitten. Men går man fram till den 15 oktober är psyket/Månen i Fiskarna med noblessens Jupiter i härskarläge i Fiskarna - notera att det är uppoffringens eller den världsliga förlustens tecken - en lika intressant tidpunkt.
Faktum är att det var den 15 oktober jag först valde på känsla och då landade vid denna fantasirika Fisk-Måne, förstärkt av godhetens och noblessens Jupiter, starkt placerad i härskarläge. Nu tappas den väldigt precisa Merkurius i Jungfrun bort men i gengäld får man en nästan gradexakt konjunktion mellan Merkurius och Venus i konstgudinnans eget himmelska tecken Vågen!
Jag hade en gång en bästa väninna med Solen, Merkurius och Venus i Vågen och Månen i just Fiskarna. Förutom karismatisk skönhet excellerade hon som ung i både konst (skulptur, akvarell) och musik (fenomenal sångröst med brett register) - musik låg Oxford varmt om hjärtat och hans tidigaste pjäser har sångnummer inarbetade. Dessutom var väninnans fantasi ostoppbar och hon levde i just en sådan mellanvärld av fantasi, mytomani och verklighet som tycks ha gjort Edward de Vere till en excentriker i hovkretsarna.
Intressant nog valde hon en gång en hyrfilm åt oss (som jag tyckte var vedervärdigt tråkig). Först årtionden senare, efter att intresset för livsödet Oxford vaknat, insåg jag att det var John Cassavetes kraftiga modernisering av Shakespeares kanske sista pjäs Stormen jag tittat på i den dramatiska och shakespeareska kvinnas hem. Hon brukade använda orden "mitt livs drama" varje gång hon inte ville diskutera en fråga närmare. Av IMDB:s fulla rolllista tycks luftanden Ariel som magikern Prospero kontrollerar borttagen ur Cassavetes bearbetning. Alla figurer har fått moderna namn och jag minns bara filmen som ett tråkigt relationsdrama i nutid på en ö, vilket det förstås också var i Shakespeares händer men då med hemliga nycklar till hans eviga kungavärdighetskäbbel instuckna... Pjäsen och luftanden Ariel kommenterades nyligen, i det här inlägget och kort därefter ännu en gång.)
Oxford tycks ha gått ner sig rejält psykiskt när drottningen förklarar att hon inte ämnar erkänna honom som sin son. När han kryat på sig, företar han sig runt tjugotvå att skamlöst hylla släkten de Vere i ungdomspjäsen Henrik V som senare omarbetades till "Shakespeare"-pjäserna Henrik IV del 1 och 2 samt Henrik V. I ungdomsverket får en tidigare greve av Oxford spela en hjälteroll i en militär drabbning trots att kungen hade hela andra aristokrater vid sin sida under den historiska drabbningen. I den mytomanin ser jag kopplingar till väninnan som skarvade både här och där, t.o.m. i frågor av ringa betydelse. (Mars i Vatten attackerar ett komplex planeter i Vågen!)
Vi har alltså två födelsetillfällen under oktober 1548, båda lika tänkbara och båda uppenbart lämpliga för en blivande konstnär av rang!
Fördelen med bastardteorin och en födelse i oktober är att bloggaren äntligen får en karta som kopplar ihop med hans egen. Jag har varit bekymrad över bristen på beröringspunkter med Oxfords officiella datum 12/4 1550, givet det sätt varpå jag blev medveten om grevens existens (sanndröm) och hur starkt det här ämnet lockat mig trots obefintligt intresse av teater i detta liv.
Förvisso gav Oxfords officiella datum en av Mars vitaliserad Måne i spatiösa Vattumannen - ett ytterst rymligt och energiskt psyke med plats för stora dramer. Men läsaren ser själv hur mycket närmare KONSTEN Vågen årgång 1548 ligger! Och detta var en tankens och det väl valda ordets man framför allt annat. Att Oxford uppfattade sig som född i Oxens i det Elisabetanska England men egentligen var Sol-Vädur tycktes tidigare stämma väl med hans förkärlek för riddarspel och höttande med svärd (Shake-Speare). Så han älskade torneringar? Ja men det krävs två ryttare för det. Frågan är om inte Vågens tecken ger en bredare och mer allsidig natur och bättre tecknar vekheten i detta livsöde.
Under nymåne är dessutom Månen "bränd" vilket ger en mer direkt solär (handlingsbenägen) natur, även om just denna nymåne kompenseras genom avvägningens Venus som representerar estetisk balans i allt. Greven var så uppenbart estet ut i fingerspetsarna och han hade köpt upp sig på Italiens alla luxuösa ting under sin 10 månader långa ungdomsresa dit, bara för att bli rånad av pirater vid återfärden över Engelska kanalen. Allt han fick med sig hem var ett par utsökta italienska handskar att presentera för drottningen! Jag har i ett tidigare inlägg spekulerat över bakgrunden till hans önskan om att införskaffa den tidens bästa kartor som stod att finna i Venedig och en angränsande småstad...
Det är äregirighetens Rahu i Vågen detta år som gör båda horoskopalternativen så attraktiva för en som höjer sig över sin omgivning i konstnärligt avseende! Minns att Rahu och Ketu visserligen klassas som onda, men så ofta finns med i horoskop för exceptionella resultat! Här förstärker Rahu både Sol och Måne och den här unionens härskare Venus. Är det ett ytterligt komplicerat incestförhållande mellan unge Oxford och hans runt fyrtioåriga mor Elisabet man ser runt den 2 oktober? Sol och Måne i totalt samgående. I den meningen är nymånekartan bättre än den med Månen/Jupiter i Fiskarna. Placera bara in nymånen i något ofördelaktigt hus, det 8e t.ex.
Att bloggaren blivit djupt gripen av den här det litterära Englands största deckargåta, är helt klart. Inläggen börjar närma sig samma mängd som den usle Fredrik Reinfeldts förärades under sina år vid makten! Jag fascinerades av att hitta amerikanen Hank Whittemores fantastiska analys av Shakespeares sonetter som en hemlig dagbok från en aristokrat till en annan. Det är pappa Oxford som under en tid i en serie sammanlänkade sonetter söker förmå sin bastardson med drottningen att gifta sig med Cecils dotter för att denne onde maktstreber skulle stiga till den absoluta toppen via dotterns äktenskap med Henry Wriothesley (3e hertigen av Southampton). (Efternamnet uttalades troligen ROTHSLY)
En lag hade märkligt nog ändrats kort innan Southampton gjorde bort sig i ett uppror mot sin mor, så att lagens ordalydelse nu uttryckligen medgav oäkta barn som tronarvingar, vilket föranledde kritik. Men lagen stod fast. Jag har inte sett någon förespråkare för denna teori söka förklara hur drottningen ämnat förklara för folket att tronarvingen - om hon åberopad den krattade manegen - var en andra generationens bastard! Mycket talar för hypotesen, inte minst min dröm från 2005 tycks anknyta genom den grekiska teaterkören som mässar "drottning" och "mor" på engelska. Men om så fanns det inget sätt för drottningen att begripliggöra detta för folket. Elisabet teg med sin skam och lät ätten Tudor dö med henne! För att rädda sitt eftermäle blockerade hon sina båda söners möjlighet till tronen.
Eftersom bloggaren har haft en förnimmelse av att ha suttit på Bayerns tron i ett liv som Albrecht IV efter att, enligt historieboken, ha utmanövrerat en bror (de delade först på makten), är den nya hypotesen om grevarna Oxford och Southampton som far/son OCH incestuösa bröder kanhända KARMA från Sydtyskland som fortsatte spela ut i England... Jag fattade tidigt misstankar om att "Shakespeares" fixering vid kungarollen och makten hade med hans tidigare liv som verklig kung (eller hertig) att göra.
Bastardhypotesen är tacksam eftersom den ger samma fixering vid "det förlorade kungariket" som är så tydligt i "Shakespeares" pjäser. Inte minst tacksam för bloggaren att kunna falla tillbaka på teorin att vi alla ärver mer eller mindre av mänsklighetens förflutna och att det i detta ögonblick kan finnas ett otal figurer som är bärare av t.ex. Napoleons karmiska "gåvor" till eftervärlden. Det var mest besvärligt att tänka sig ett tidigare liv som den berömde Shakespare! Samtidigt är det en smula kuriöst att tyske Albrecht och engelske Oxford troligen passerat samma platser i ITALIEN, just som reinkarnationen verkar fungera. Själen är "nostalgisk" och fragment av det förflutna återkommer även i senare liv - som om själen söker berätta för den tillfälliga värdkroppen att verkligheten och sanningen om existensen är så mycket större än man någonsin kunnat ana...
Spanjoren Mena ägnar sig ingående åt att klippa ihop texter som rekonstruerar de år, 1569-70 när Oxford, 21 år och nu myndig blir temporärt "sinnessjuk" (eller extremt deprimerad och identitetsstörd) efter att ha fått veta av sin mor, drottningen, att hon inte har för avsikt att erkänna honom som sin arvtagare. Det är efter detta som Oxford börjar använda en ny signatur i all korrespondens med Kronan, den som som visades på bild i nämnda länk till en text om Cameron. Som nämnt, använde Oxford signaturen till samma år drottningen dog och hörde sedan upp med den. Tudor var nu historia och Edwards enda länk till kungavärdigheten för alltid borta. Shake-Speares Sonetter berättar hela historien till just bortom drottningens död. Oxford tros ha dött 1604 men innan dess hade hans åsikt om drottningen svartnat rejält - hon är sonnetternas "mörka dam". (Spanjoren verkar längre fram i sin klippa/klistra-bok vilja koppla mörka damen till hovdamen Anne Vavasour som Oxford vänstrade med.)
Här kommer bloggarens dröm från 2005 på allvar in. Den stämmer märkligt väl med den historiska Oxfords liv (om vars existens jag var helt omedveten om vid tiden) I drömscen 2 står drömmaren i en adelspersons kläder vid drottningens grav (drottningen identifierades i drömscen 1) och kastar en ockult besvärjelse över hennes själ, att hon "aldrig mer måtte uppstå".
Oxford översatte i tonåren anonymt reinkarnationsförespråkaren Ovidius diktsvit Metamorfoserna (utgiven under en släktings namn, en strikt religiös man utan några andra bokutgåvor som ens påminner om Ovidius!), så i drömförbannelsen har ett djup man som jag först med Oxford-studierna via nät och böcker gradvis börjat förstå. Kännare av Shakespeares pjäser är för övrigt helt eniga om att Ovidius måste ha haft ett enormt inflytande på författaren, en pusselbit som blir fånigt tydlig bara man gör kopplingen till greven av Oxford.
*****
Det kan vara på sin plats att påminna om Hank Whittemores horoskop - det passar väl med en Oxford modell 1548 och inte 1550. Inte minst lägger sig amerikanens Sol i Vågens 18e grad nära Oxfords "Rahu-förstärkning" i 15e. Litteraturforskarens Venus i Skytten är det tecken där Oxford har Saturnus, "själens form" vilket är en sympatisvängning (planeterna är "vänner"). Det är f.ö. samma Saturnus-Skytt som den här bloggaren föddes under och hans Sol-Våg tycks också ange hur han kom att hamna på Oxfords "våglängd". Här dök då flera beröringspunkter mellan bloggaren och Oxford upp som tidigare saknades.)
Tyvärr har Whittemore lånat sig till ett berömmande förord till spanjorens bok men det är möjligt att den artar sig, Whittemore kanske såg en storhet i manuskriptets historiska översikt som jag inte ser (ännu) pga. irriatationen över den dåliga engelskan från huvudförfattaren och de omfattande stölderna av andras texter.
Amerikanens egen banbrytande analys av Sonetterna från 2005 är dock ett obestridligt storverk. Det kanske var just var mitt fokus på spanjorens dåliga engelska som gjorde att TYNGDEN i Beauclerks hypotes äntligen smög sig på mig, gick under radarn så att säga. Tidigare var hela incestkalabaliken så osmaklig att jag inte helt kunde ta till mig Oxfords visserligen privilegierade men ändå enormt sorgliga livsöde.
Oxford handlade om en "nollas" försök att hitta ett liv och en identitet när nu kungatronen och erkännandet av blått Tudorblod förvägrats honom. I pjäs efter pjäs skrev han av sig sitt livs drama men med ständiga koder och omskrivningar för att inte misshaga drottningen och andra! Jag har nu tagit del av tillräckligt många pjässynopser och analyser utifrån oxfordianskt perspektiv och jag är beredd att hålla med. Oxford var fixerad vid kungatiteln och om han var en förnekad Tudor-son förstår man pjäserna så mycket bättre. Och hans misstänksamhet mot kvinnor blir också mer begriplig om horoskopet är av Vågens typ, med Venus hemma i tecknet. Här är inget helt givet, avvägningar pågår ständigt.
Hans fäbless för mannamod och riddartorneringar var, som så ofta, med Vågen mest en estetisk pose! Behövs ingen äkta burdus och framåt Väduren. Världens mest ikoniska martial arts-krigare, Bruce Lee, visar detta med all tydlighet. En tydlig födelse under Vädurens motsats Vågen - kampsport som graciös koreografi. (Förvisso står organisatören Saturnus i martiala Väduren, men nyckeln här är Mars i Vågen.)
Födelsecertifikatet visar visserligen att Lee föddes exakt i soluppgången i Skorpionen, men såå mycket planeter i Vågen som påverkar honom ur det omedvetna! Samtidigt berättar detta 12e hus för världsliga förluster om hans fåfänga försök i det rasistiska USA att vinna framgångar. Han fick gå i exil (12e) och filma i Hongkong för att komma någonstans... Bruce Lee, en Shakespeare fast begränsad till det man kan göra med en kropp....
Hela hans intellektuella Luft har ju ställts av i 12e huset, men man kan säga att han har en internaliserad Våg som verkar ur det omedvetna, en naturlig känsla för balanspunkten i varje upptänklig kroppsposition... Bruce Lee måste ha varit en stor krigsstrateg i ett tidigare liv.
*****
William Cecil, Oxfords "styvfar" sedan han vid tolv blivit faderlös och Kronans myndling, har ett horoskop som passar bättre med det hypotetiska horoskopet i Vågen än Oxfords officiella!
Detta är uppenbart en förtryckares horoskop även om planeterna också står hysteriskt starkt för hans enorma makt över Elisabet som enligt Wikipedia gör det omöjligt att säga vem som egentligen härskade över England under dessa år. Till svårigheten att skilja de båda maktutövarna åt bidrar säkert att båda var födda med Solen i Jungfrun. (Se en kort text om Elisabets karta här.) Cecil manövrerar dessutom fram sin sluga men kutryggiga son som efterträdare till sig själv efter att familjen har adlats. Elisabet hade en Cecil vid sin sida under hela sin regeringstid...
Kopplingarna är påfallande mellan en hypotetisk Oxford i Vågen och William Cecils distinkta betoning på Vågen i 10e makthuset (födelsetiden känd, liksom drottningens). Likt Barack Obama hade Cecil den makthungriga men inskränkta Saturnus i negativt härskarläge i Stenbocken stigande - Saturnus svagaste position och en varning för en ond och ränksmidande ledare! För ren och skär ondska, se också Mars i fiendehuset och dess attack mot Solen/Venus.
Det är sällan en sådan här aspekt ENDAST beskriver yttre fiender, särskilt inte som Mars kastar sin långa 210-gradersvinkel och klibbar fast vid statsmannens eget kallsinniga och beräknande Stenbockspersonlighet. Det är bl.a. här man kan ana att han hade MÅNGA liv på sitt samvete, antingen torterade till döds eller förgiftade. Flera Oxfordianer påpekar hur märkligt det är att både Oxfords styvfar dör knall och fall vid dryga 40 och sedan också styvfadern till Oxfords och Elisabets barn dör vid 36 så att 3e greven av Southampton OCKSÅ blir "hovets egendom" och Southamptons tillgångar konfiskeras.
Å andra sidan är Venus, fastän "fallen" i Jungfrun, involverad i en ömsesidig reception med Merkurius i 10e huset och 9e och 10e sammanbundna är en ofattbart stark tillgång för en statsman (i ett land slitet mellan katolicism och protestantism. Venus är dessutom yoga-signifikator för Stenbocksascendenten och därmed en enorm tillgång för denna realpolitiska personlighetstyp. En "yoga karaka" blir en planet som äger dels ett världsligt hörnhus och dels ett andligt "dharmahus" ("plikten du måste leva upp till för att ta din plats i världsordningen eller åtminstone vara din andliga individualitet trogen). När sedan den vassa Merkurius står i intellektuella Vågen och är en verksam välgörare, då anas statsmannakvaliteter som inte går av för hackor. Oxfordianerna ser i mina ögon ut att ha demoniserat denne Lord Burghley en smula! Eller?
Det är möjligt att den här kartan avslöjar mer mörker än man först kan tro och då blir frågan om Satansstjärnans koppling till OND NOBLESS (Jupiter) i 11e idealhuset är en verkligt degraderande influens. Algol i 5e huset för kungar och ledar bildar en satanisk (världslig axel) som här ser ut att handla enbart om makt och viljan att komma upp sig i finare kretsar! (Se min förundrade kommentar i länken till Elisabets karta - en astrolog i det förflutna använde sig av den onda stjärnan Algol och verkar vilja koppla Korrumperaren till Elisabets karaktär på något sätt.)
Intressant också att William Cecils äregiriga Rahu ligger i Väduren och hans önskan att förminska (Ketu) befinner sig i Vågen - vilket skulle drabba Oxford som har månnoderna exakt omvända! Det här makthungriga horoskopet är källan till mycket av grevens olycka, Cecil var en man av betydligt lägre börd än den 17 greven av Oxford, men gynnad av ödet och med en kuslig iskall ambition att nå högt och stanna kvar där! Jämför detta horoskop med det patrask som styr Sverige nu och dem i föregående regering. Jag vågar lova att ingen ens är på samma bana som Cecil.
*****
Den extrema berättelsen om Elisabet som våldtäktsoffer som sedan förgriper sig sexuellt på sin egen son och föder honom en son OCH yngre bror (jag ska återkomma till broderstemat i ett senare inlägg), har pusslats ihop från en mängd märkliga "anonyma" texter (dikter, pjäser och dedikationer) som kan dateras till denna tid i Englands historia. Oxfordianerna ser - och på goda textkritiska grunder - "Shakespeares" sätt och ordbruk i ett antal texter som nödtorftigt kodar huvudpersonerna (Oxford och hans för en tid käresta, drottningen), och kretsar ofta kring incesttemat mellan "Fenix och turturduvan" - två kända kodnamn, Elisabet är fågel Fenix och Oxford själv bara en ung turturduva, en toyboy! Inte minst dyker incesten upp i de två längre (och på sin tid storsäljande) poem som publicerades på 1590-talet under författaraliaset "William Shakespeare".
Att många texter på ytan syntes utgå från antikt stoff lurade inte de skvallerlystna. Alla "som var någon" i London visste vem den verklige författaren var och vilka ämnen han i fördolda orda avhandlade - han hade redan cirkulerat sina alster i årtionden inom en sluten litterärt intresserad krets. Den unge Oxford titulerades också i mången dedikation med formuleringar som enbart användes för kungligheter.
För den som nu undrar varför jag inte följt upp rubriken i detalj och diskuterat Elisabets horoskop ur perspektivet av våldtäkt, psykisk störning den incest hon själv tycks ha utsatt sin oäkta son för, så räcker det med att hänvisa till länken till hennes horoskop. Se hur våldsutövandets Mars ligger som hos William Cecil i i 6e huset för övertryck som avreageras på "fienden"! (En projektion av den egna BESTIALISKA DRIFTEN på andra.) Se även den dåliga karmans Saturnus som brännmärker Elisabets karta i formen av "gubbslemmens" (patriarkatets) Saturnus i 8e döds- och sexualitetshuset och hur denna onda auktoritet "griper" mot såväl hennes älskogsförmågas Venus som hennes djupaste identitet.
Elisabet kan ha anammat den officiella självbilden "the Virgin Queen" för att rädda sitt förstånd inför saker som hennes mörkare sida (8e) tillät sig... Nog finns det varningstecken, alltid, för att personen kan hamna i händerna på makthungriga typer, sådana som Thomas Seymour och William Cecil och även själv agera som en personlighetskluven individ.
Att SvD alltjämt regelbundet gör reklam för turistbluffen "Shakespeare från Stratford-upon-Avon" hedrar inte tidningen givet den uppsjö av kvalificerat arbete på att säkra författarens verkliga identitet som nu finns tillgängligt - inte minst på icke-kommersiella webbplatser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar