Riddarromantik, dåligt påläst astronomi och kulturnissarnas rallarsvingar i det elisabetanska England

Disposed into twelue bookes,

Fashioning

XII. Morall vertues

Som rapporterat läser jag med viss frustration en bok från en spansk självpublicist om den 17e greven av Oxfords liv. Den är så illa redigerad att jag aldrig sett dess make. Efter att under hundratals sidor mött begreppet "DINS-teorin", vilken aldrig förklarats, börjar det efterhand klarna att den syftar på författarna Donne, Immerito ("han utan merit", ett uppenbart författaralias!), Nashe och Spenser. Dessa är alla namn från den elisabetanska eran då det engelska språket pånyttföddes. 

 

Enligt klarsynta forskare existerade troligen inte vissa eller var existerande personers namn som tagits i bruk av kulturnissar som valt att verka anonymt, måhända för att en och annan var en blåblodig aristokrat. En adelsman förväntades hålla sig för god för att framträda i sammanhang som stank av kommersialism och suktande efter upplagor och intäkter. Inget man kan anklaga huset Bonniers eller Schibsted för! Dagens svenska ankdamm med "anonyma näthatare" och strider över kultursidorna är för övrigt en mild västanfläkt jämfört med hur striden mellan John Donne och bröderna Harvey på 1590-talet lät!

Men det är först när jag efter 400 sidor googlar DINS-teorin som jag hittar den röriga spanska författarens egen webbsajt och den förklaring av teorin (och ytterligare långa utdrag ur gamla texter) som borde ha ingått i det illa redigerade och typografiskt bristfälliga kompendium av gamla texter avlösta av ibland flera sidor långa "lån" från andra forskares texter på utmärkt engelska. 

Det är bara spanjorens vision och ämnets fascination - Var Shakespeare en aristokrat snarare än en öl- och spannmålshandlare i Stratford-upon-Avon? -  och blick för den säkert korrekta historien som räddar honom och som fått mig att nyfiket plåga mig igenom en bok som i långa stycken är helt okommenterad gammal och svårbegriplig engelska och där vägledaren bara sticker in lakoniska kommentarer som inget förklarar alls. Dessutom är gamla och numera skannade texter i den offentliga domänen en sådan frestelse att kompendiesammanställaren inte kan begränsa sig utan försvinner ut i 10-sidiga sidospår.

På webbsajten summeras emellertid DINS-teorin på visserligen haltande engelska men ändå bättre än många utläggningar i boken. Här, från hans sajt, ett minimalt stycke från den litterära fejden mellan Donne och Nashe.

Härnäst anklagar Gabriel Harvey Thomas Nashe (som är John Donne under pseudonym) för att vara effeminerad:

Men detta är ditt svar: Det är Guds vilja att det ska vara så." Då var du aldrig född att äga ett skägg. Det är sannerligen sant. På det sättet kan du besvara alla världens argument men bristen på ett skägg gör dig kylig i ditt svaromål, skägget är ett tecken på stark naturlig hetta och vigör. Men det sanna svaret är att du söker för många sätt att häva ur dig din avföring, du är alltför effeminerad och beter sig som en kvinna, utan ett skägg.

Spanjoren noterar att inget svar från "Thomas Nashe" finns bevarat men hittar i John Donnes författarskap det vitsiga epigrammet "Manlighet":

Thou call'st me effeminate, for I love women's joys;
   I call not thee manly, though thou follow boys.

Ungefär: Du kallar mig effeminerad för att jag älskar det som fröjdar kvinnor.
Jag kallar dig inte man trots att det är pojkar du springer efter. Donne kontrar med en pedofilanklagelse!

John Donne skulle senare i sitt liv bli präst men skrev i sin ungdom bland annat genuint pornografiska dikter och rörde sig, vilket Harvey har fått syn på, bakom "många sätt att häva ur sig sin avföring", bakom många författarmasker.

Riktigt intressant för Sideriska siktet som ju bygger på bloggarens senkomna upptäckt att zodiaken sakta slirar bakåt relativt vårdagjämningen så att idag 80% av alla som i västerlandet trodde sig vara födda i Väduren i själva verket glidit tillbaka till Fiskarnas tecken. Spanjoren citerar i sin bok ett antal verser från The Faerie Queen (bok V, 1596) högst troligt skriven av John Donne under pseudonymen Edmund Spenser en författare som fabulerar om sin 18 år långa exil i Irland men som när han ska beskriva sitt nya land hittar på icke-existerande platsnamn och inte klarar fylla mer än fyra versmått ("stanzas") med irländska floder men ägnar hela 16 åt engelska. En Spenser som dessutom borta från Irland avslöjar sig ha järnkoll på händelserna i London. Hmm... 

T.o.m. spanjorens "hellre än bra" kopiera & klistra-sammanställning övertygar mig. Spenser är ett påhittat författarnamn, och när det visar sig att unge John Donne hade ett samröre med Edward de Vere, den astrologiskt skicklige 17e greven av Oxford, förvånar det inte att också Donne under sitt alias beskriver astrologin i The Faerie Queen och visar kännedom om vårdagjämningens precession MEN RÅKAR PRESENTERA LÄRAN FEL - BAKLÄNGES!

Kvinnor läser uppenbarligen mer än män, så det är typiskt att hitta en trivsam beskrivning av The Faerie Queen av en kvinnlig litteraturvetare, även om hon inte adresserar frågan om författaren Edmund Spenser någonsin existerade. Enligt henne är texten är ett försök att smickra den åldrade drottning Elisabet medan den spanske kompendieisten skulle kunnat ha lagt till: texten hyllar det majestätiskt ridderliga för för att beveka drottningen att erkänna att huset Tudor faktiskt hade en tronarvinge hon fått med greven av Oxford, hur generande det än var. Elisabet vägrade och valde att dö med den officiella myten om hennes jungfrulighet intakt.

(Bloggen har tidigare noterat misstankarna om att hon våldtogs vid 15 och blev gravid vilket skulle kunna förklara fixeringen vid oskulden - paradoxalt nog föddes drottning Elisabet dessutom med noblessens Jupiter stigande i eget tecken i öster och Solen i Jungfruns tecken i 10e makthuset! Jupiter i 1a huset (som också äger det 4e huset för det privata) gjorde henne till en mansslukerska, men 10e huset tecknade den officiella rollen. Se: Engelska astrologer och Algol från 2013.)

Jag reagerar på litteraturvetarkvinnans inledning som beskriver The Faerie Queene på ett sätt som låter extremt astrologiskt, faktiskt precis som den här bloggen i högerspalten påminner om astrologins "fixerade" figurer, "den restriktiva Saturnus" är så att säga en fast typ eller figur som kan befinna sig på rätt eller fel plats i ett horoskop:

The first thing to notice is that it’s an allegory: a work where characters are not rounded personalities as we would expect them to be in novels, but flat, and unchanging. They represent qualities, symbols, abstract concepts. This makes the multitude of characters very easy to remember: they don’t change, and they are simple black and white personifications.

I övrigt kan man också de åt att den unge John Donne (alias Spenser) låter precis som den här bloggen i sin dystopiska tanke om att "ur led är tiden" - Hamlets ord som jag redan innan jag hittade den här boken hade satt i samband med vårdagjämningens precession. Givet kopplingen Oxford/Donne lutar det nu åt att jag hade helt rätt. "Shakespeare" (Oxford) måste ha varit minst lika insatt som det så kallade ungdomsgeniet John Donne i sin tids vetenskapliga framkant. I Thomas Smiths, en av Oxfords privatlärare, för sin tid omfattande bibliotek, har forskare noterat, fanns drygt 50-talet böcker i ämnet teologi (religion). (Bloggaren som varken är rik eller ens värst allmänbildad men väl född i massupplagornas tidevarv räknar till drygt 120 religionstitlar i sin bokhylla, fler, det medges, än antalet populärvetenskapliga böcker och psykologiböcker.)

Som tidigare nämnt hyste jag några pojkår av djup kärlek till kung Arthur-sagan och nu djupnar bloggarens personliga mystik ytterligare, vilka är egentligen rötterna till hans nattliga Oxford-dröm 2005? The Faerie Queene visar sig nämligen vara en ohöljt nostalgisk text som mitt under den engelska renässansen drömmer sig tillbaka till medeltida ridderlighet, något för övrigt även Edward de Vere - Oxford - gjorde i sin dokumenterade kärlek till  riddarspel.

THE FIFTH

BOOKE OF THE

FAERIE QVEENE.

Contayning

THE LEGEND OF ARTEGALL

OR

OF IVSTICE.

Lika fascinerande, så snart efter att jag ritade ett hypotetiskt horoskop för greven av Oxford som en Våg (likt mig själv) är att hitta det astrologiska stycket i boken om "Artegall" (kung Arthur) med den alternativa undertiteln "Eller: "Om Rättvisan" - Vågens nyckelord! Hur mycket engagerade sig egentligen Oxford i Donnes författande av detta västvärdens längsta diktverk t.o.m. fast författaren (eller författarna) tappade orken på halva resan och lämnade hälften oskrivet? 

Detta påminner bloggaren om hans enda försök, vid tolv, att skriva en pjäs om monsterkongressen i greve Drakulas slott där monstren samlats i veklagan över att mänskligheten sjunkit så lågt att de inte längre trodde på monstrens existens! (Vid 9-10 byggde jag en serie då populära byggsatser som föreställde kända monster från litteratur och film och Greve Drakula var min favorit tillsammans med Mumien! Varken Frankenstein eller Monstret från Svarta Lagunen eller för den del Giljotinen fyllde mig med samma känslor.) Som höres en bloggare på väg in i puberteten och bort från barndomens monstersagor! Jag lade upp pjäsen så ambitiöst och storslaget att jag hann tappa intresset för hela idén långt innan den var klar. 

De legendariska Aurora-byggsatserna med omslag av den
realistiska illustratören James Bama som passande nog
föddes med iskalla Saturnus och Månen i skräckens
tecken Skorpionen! Saturnus förklarar Bamas dragning
till detaljerat realistiska bilder. Ren kitsch som synes.
Här historien om byggsatsernas lansering 1962. Bloggaren
älskade sina modeller med självlysande huvuden, en
lyckad relansering 1969 läser jag. Intressant att i efterhand
se hur EXAKT västerländska barn som skolades in i en
livstid av konsumtion kuggade i marknadstrenderna.

Givet att Oxford försvinner helt ur annalerna åtta år efter att den inkompletta The Faerie Queene publiceras 1596 kan man misstänka att han var involverad men dog. Var det en kollaboration där Oxford var drivande, kanske Donne aka Spenser släppte hela projektet eftersom han vid tiden för Oxfords död var i onåd inför alla efter att ha hemligen gift sig över sin rang, och lusfattig. Det finns således flera skäl till att det som likväl är det moderna västs mest ambitiösa diktverk lämnades halvfullbordat.)

Läs alla v som u och ljuda de konstigaste orden så klarnar det vilket ordet är! "Vertue" = virtue (dygd), "farre" = far, "quight" = quite och "pight" = piked (fastspikat) - efter en stund vänjer man sig. Jag fetmarkerar SENTIMENT eller LÄROPUNKTER som den här bloggen mer eller mindre oavbrutet tjatat sedan 2009:

For that which all men then did vertue call,

Is now cald vice; and that which vice was hight,

Is now hight vertue, and so vs'd of all:

Right now is wrong, and wrong that was is right,

As all things else in time are chaunged quight.

Ne [=little] wonder; for the heauens reuolution

Is wandred farre from where it first was pight,

And so doe make contrarie constitution

Of all this lower world, toward his dissolution.

For who so list into the heauens looke,

And search the courses of the rowling spheares,

Shall find that from the point, where they first tooke

Their setting forth, in these few thousand yeares

They all are wandred much; that plaine appeares.

For that same golden fleecy Ram [Väduren], which bore

Phrixus and Helle from their stepdames feares,

Hath now forgot, where he was plast [placed] of yore,

   And shouldred hath the Bull [Oxen], which fayre Europa bore.

And eke [=likewise] the Bull hath with his bow-bent horne

So hardly butted those two twinnes of Ioue,

That they haue crusht the Crab, and quite him borne

Into the great Nemoean lions groue.

So now all range, and doe at randon roue

Out of their proper places farre away,

And all this world with them amisse doe moue,

And all his creatures from their course astray,

Till they arriue at their last ruinous decay.

Ja, ur led är tiden, tecknen puffar bort varandra ur deras tidigare positioner, fast i omvänd riktning mot hur författaren beskriver det, och denna glidning i själva tiden skulle då förklara sedernas förfall (och värdet av att återvända till kung Arthur-erans ridderlighet).

Spenser/Donne (med assistans av Oxford?) inleder i citatet med samma utfall mot tidens förfall som den här bloggaren i sin motvilja mot samtidens värderelativism, där Djävulens intrång i människornas värld gör "svart till vitt" och "vitt till svart", där t.ex. homosexualitet blir det nya normala och hjärndödhet till följd av fitnessträning ett plus för anställbarheten på arbetsmarknaden. 

Författaren avviker från astrologin genom att beskriva Tvillingarna som Castor och Pollux som Joves eller Jupiters barn. Man kommer förstås direkt att tänka på att Jupiter står opposit Tvillingarna i zodiaken och den gamla traditionen att oppositionen binder partnerna till varandra, den ene saknar mening förutan den andre. Överguden Jupiter behöver Adam och Eva eller Mithuna, Paret, som mannen och kvinnan kallas i den hinduisk astrologi.

Bloggaren har bestämt hittat hem till ett tidigare, engelskt liv för 400 år sedan, hur än rollfördelningen då såg ut. Här ser jag alltjämt debatterande vänner leva genom bevarade textrader och i bloggartikeln om detta ofullbordade diktepos ser jag samma ålderdomliga illustrationer jag som tioårig pojke drömde mig bort i. 

I den här (troligen senare) upplagan av The Fairie Queene ses samma maner som amerikanske illustratören Howard Pyle (1853-1911) troget återskapade i sina ungdomsböcker om ett England för länge sedan...

Från bloggarens barndomsböcker om kung Arthur och hans riddare av runda bordet:

Illustratören Howard Pyle är ett helt annat stycke amerikansk konsthistoria än realisten James Bama. Det visuella SolÖgat ger en passande ascendent i brist på klockslag. Jag är förvissad om att läsaren ser sammanhanget med Pyle och John Donne som följer därpå...

Det perfekta horoskopet för en visuell artist - tonvikt på visuella Elden här men även mentala konceptioner (Luft-Vattumannen illuminerade av Saturnus i Eld). Månen i torrt realistiska Stenbocken är undertryckt (vilket är till nytta för förmågan att uppfatta det grandiosa i tillvaron). Se också hur KRIG och KONTROLL befinner sig i ömsesidig reception. Som barn var jag helt uppslukad av den mättade aggression som låg i hans bilder av två riddare som drabbade samman i envig! 

Sammandrabbningens ögonblick beskriver perfekt Mars och Saturnus som bildar en extrem legering här. Tajming i riddarspel (eller martial arts) är allt - hålla inne på Mars-impulsen till rätt ögonblick att släppa den fri! Saturnus är som bekant tidens herre och tillika dirigenten när det kommer till klassisk musik med dess kontroll över böljande former... 

Pyles Arthur-illustrationer ger en vink om att söka tecken på ROMANTIK i horoskopet . och horoskop. Kungastjärnan Regulus aspekterar EXAKT konstnärens Venus och Jupiter "ren" i sitt positiva härskarläge med södra månnoden Rahu indikerar "vart där, gjort det". Detta kan tyda på att Pyle romantiserar över ett eget tidigare liv i det chevalereska England - medeltid eller den elisabetanska nostalgins era. 

Hela USA verkar digna av skickliga Oxfordianer - Hank Whittemore, den mäktiga uttydaren av Shake-Speares' Sonnets som en dagbok om Oxford och hans son med Elisabet som drottningen förkastade, har en enormt viktig opposition mellan Eld och Luft, Väduren och Vågen, avkomman (Väduren) som den romantiska föreningens (Vågen) frukt... 

Det verkar som om den kollektiva reinkarnationen fört många brittiska själar till Nya världen...

*****
*****

 

John Donne, pornografen som blev präst och känd som Englands "metafysiska poet" har ett intressant horoskop. Den som tycker han liknar vår svenska författare Björn Ranelid (som också smyger in metafysik i sin diktning), har inte helt fel. Jag skulle satsa en slant på att han föddes på eftermiddagen med Månen i kontakt med Gycklaren Algol! 

Detta skulle ge en betoning på Oxens tecken som påminner om Ranelid, som har Solen ännu i kontakt med Algol. Man är aldrig riktigt säker på om "algoliserade" individer är äkta eller om de bara spelar en roll och har dolda avsikter (jfr Jimmie Åkesson). 

Minns Satan som Gud utser för att agera i rollen som Åklagare för att testa Jobs påstådda rättfärdighet. Via märklig glidning har talesättet "Djävulens advokat" kommit att användas för sådana här i sig substanslösa individer som bara för sakens skull pläderar för Djävulens perspektiv - en riktig tankevurpa! Den ursprungliga tanken om att Satan är just bara negation, enbart en ifrågasättare utan några egna konstruktiva svar, "Guds svarta sida", är en mycket mer logisk tankefigur. 

Eftersom Donne ansågs vara ett barngeni, en del kanske skulle säga lillgammal besserwisser, passar en solascendent bra då den understryker Stenbockens kärlek till att samla på sig resurser - vilket ibland kan betyda vetande och lärdom. Jfr. faktafixerade, historiskt intresserade och besserwissrande Sol-Stenbocken Jan Guillou! Han hade varit en John Donne för några hundra år sedan! Även Donne blev utmobbad på sin tid och levde i armod i mer än ett årtionde innan han revanscherade sig genom sitt skickliga skriftställeri. Det var därefter han fick ett viktigt prästämbete, samhället hade förlåtit honom hans ungdomliga liderlighet.

Betoningen på denna mäktige "metafysiska poet" påminner om den nyplatoniske arvtagaren till Plotinus 200 år senare, PROCLUS, vars horoskop med ascendent ännu väntar på sitt blogginlägg. Han var också likt Donne petig med sin teologi (= metafysik) och hade också ett horoskop som princip bara bestod av "himmel och jord" (Luft och Jord). 

Missa inte John Donnes hyperintressanta "ömsesidiga reception" mellan Vågen och Vattumannen - särdeles lyckad eftersom härskarna Venus och Saturnus är planetära vänner. Venus och Merkurius i simpla 2a huset ser förstås inte så märkvärdigt ut, men då ska man minnas hans unga lusta, här har vi Venus visserligen i gudomlig Luft men likväl (enligt solascendenten) fallen som en hora i sitt negativa jordiga läge. Men med ålder och mognad hittade den här "receptionen" ett betydligt värdigare uttryck i just det element som har med den sanna mänskligheten - gudamänniskan - att göra.

Givet Donnes flera författaralias skulle en "algoliserad" Måne - ett rollspelande psyke - passa perfekt just för att omsvängningen i livet var så radikal. I ett normalt livsöde flyttas med livets gång accenten från Månen till Solen, vilket skulle kunna förklara Donnes unga porrskriverier blandat med religiösa tankar en tvekamp mellan Djävulens kött (Oxen) och hans högre själ (Merkurius/Venus i Luft tajt kopplad till Saturnus, själens underliggande Form). Den senare (Saturnus) vinner och med  åren och mognaden blir det Saturnus ägande över Solen som tar över och han blir präst!

Donne tycks extremt influerad av den unge Oxfords översättning av romaren Ovidius Metamorfoser så man kan just undra hur han hanterade den diktarens själavandringslära som kristen präst! Något av en vildhjärna förblev han nog alltid denne Donne, med ett frankt talat URSTARKT horoskop. 

Sällan har jag sett en Sol i Stenbocken eller annat tecken uppbackad så kraftfullt av sin disponent, i en välgörande ömsesidig reception. Och missa inte att både Venus och Saturnus är verksamma välgörare för Stenbocken i första huset. Skulle det vara intelligensen vi studerade med solkartan stämmer ryktena om hans höga begåvning.