Efter föregående inlägg om Taylor Swift var jag inne på dubbelgångarlinjen och upptäckte direkt ett annat och nu närmast perfekt par: Aftonbladets sportjournalist Johanna Frändén, även känd för starkt antirasistiskt engagemang ("när man är stor måste man...") och Peggy Lipton - hon som spelade ägare av en lunchrestaurang i 90-talsserien Twin Peaks. På det här fotot yngre, gissningsvis tidigt 1970-tal.
 |
| Liptons Sol 13.50 vid födelsen, Fränden skulle ha en gradexakt överensstämmelse om född senast strax före halvfem på morgonen... |
Är Solen i sitt härskarläge i Lejonet en så enskilt stark placering att den ger den här människotypen? Jag har en kusin, Lejon, som också lite löst anknyter till samma typ, varm, trygg och robust i sin själ och med samma "sängkammarögon" vilka kanske är tydligare på Lipton än hennes svenska version...
Jag tror inte det finns någon teori för look-alike-fenomenet, det kan ju vara så simpelt som att man silar bort alla 99 Lejon som inte påminner om jämförelseobjektet och bara väljer att minnas det hundrade, som matchar. Problemet är att detta är skeptikerns förklaring och den haltar när man FÖRST ser någon man vet är ett Lejon och bestämmer sig för att kontrollera om den andra också är det, och finner att så är fallet.
Jag har avstått från ett look-alike-inlägg bara två-tre gånger när jag inte hittat någon koppling mellan kartorna. Ascendenten hos den ena eller båda skulle kunna ha givit den eftersökta kopplingen men när den uppgiften saknades, fanns inte mycket att säga.
I övrigt har bloggens f.n. 175 inlägg taggade "look-alike" många exempel där jag publicerat paret trots att jag inte var helt nöjd med det astrologiska bifallet. Jag har också hittat ansiktslikheter när soltecknet varit gradexakt det opposita och ett antal gäckande fall där det tycks som om en hel serie av placeringar TOTALT SETT leder till en upplevelse av snarlikhet. Men återigen: allt detta ligger i betraktarens blick (eller snarare inre sinne - Månen).
 |
| Jackie DeShannons Venus och Jupiter (de goda) bildar en konjunktion över det område i Lejonet där Lipton/Fränden möts... |
Faktum är att jag knappt hunnit klippa ihop bilderna på Fränden och Lipton förrän jag insåg att den här typen av Lejon går igen i en gammal popfavorit. Som grabb lystrade jag den janglepoppiga When You Walk In The Room med britterna The Searchers (som fortfarande på 70-talet spelades på svensk radio). Det tog visserligen många år innan jag fattade att världshitten från 1964 författats av Sol-Lejonet Jackie DeShannon (kommenterad i två äldre inlägg så här långt), men från den stunden var jag ett fan av amerikanskan.
60-talsalbumen varierar tyvärr från det mediokra till det acceptabla och avslöjar hur hon trots "lejonstyrka" styrdes av bolagsdirektörer som i blindo försökte göra om henne för att hitta en publik...
Intressant nog verkar hon ha stått för samma antirasism som Johanna Fränden och på baksidan av ett skivomslag från 1968-talet (året för raskravaller och vita rasisters mord på medborgarrättskämpen Martin Luther King) ses hon kontroversiellt posera med två barn, en vit unge och en färgad. Även om bilden är någon annans idé är DeShannon med på noterna.
Låten What The World Needs Now Is Love var en hit redan 1965 så man anar nog ändå att skivbolaget slängde ihop ett album med nytt och gammalt för att casha in på den politiska oron. Baksidebilden bytte bolaget när det var dags att tillverka andra upplagan. Så mycket för kapitalisternas engagemang för en bättre värld...
Jackie DeShannon tillhörde definitivt den goda sortens Lejon som fattat den där svenska reklamen om den stora snälla hunden som skyddar den lilla från regnet - långt innan den var påtänkt. Jag har hört tillräckligt många av hennes rätt generiska texter om kärlek för att vara övertygad om att hon menar vad hon sjunger... Ibland gjorde hon coverversioner och valde ibland märkligt djupa och mystiska låtar, som The Carnival Is Over, en dubbeltydig betraktelse över det ytliga/flyktiga livet...
Astrologiskt är förstås Solen i Lejonet symbol för kungen eller den generösa och givande ledaren. Som direkt kontrast får Saturnus den otacksamma rollen (good cop/bad cop). Saturnus blir den snåla och fordrande ledartypen som man sällan eller aldrig hör ett uppmuntrande ord från.
Det goda och inspirerande Lejonet var värd en kommentar efter att dess svaga sida noterats i nyliga inlägg om Stockholms kulturborgarråd, som bara är ute efter stora pengar, så socialdemokrat (eller kanske just därför) han är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar