Begäret i antik astrologi och kristen teologi

Med undantag av inledningens två oförenliga definitioner av latinska uttrycket in via ("på väg") i samma stycke, har SvD en intressant understreckare om en brittisk feministteolog. Rubriksätteriet söker smart sälja in texten till den sekulära medborgaren (en omedveten djävulsdyrkare) genom att nämna sex, medan själva texten differentierar sexdriften (libido) från en underliggande och mer allmän kraft:

En av de viktigaste teserna i Coakleys resonemang är att begär, eller längtan (desire), är mer grundläggande än sex. Begäret är i första hand Guds. Endast sekundärt, som ett tecken på att hon är skapad till Guds avbild, tillhör begäret männi­skan. Men hos Gud är inte begäret, som hos människan, uttryck för en brist, utan för Skaparens längtande kärlek till sin skapelse.

Det här är gammal vanlig kristen teologi, den fullständigt obegripliga tanken om att Gud, perfekt och fullkomlig i sig själv skulle kunna känna "längtan" efter sällskap. Det är en barnslig tanke och ovärdig Platons teologi som femhundra år senare romaren Plotinus vidareutvecklade. Plotinus är för övrigt skapare av den apofatiska teologi som artikeln nämner som en hörnsten i feministteologens bygge, men kristen "historieskrivning" undviker detta faktum genom att dikotomisera och ställa de "hedniska" tänkarna på den fula sidan, polariserad mot sin egen kristna och rättänkande sida. På så sätt kan man skriva sin egen "frälsningshistoria" som, sedd ur ett strikt vetenskapligt perspektiv, inte är något annat än tendentiös historieförfalskning, som bottnar i senantikens maktkamper som "människornas själar". 

Det är ingen slump att det var kristendomen, nybliven statsreligion i det sönderfallande romerska imperiet som slutgiltigt stängde dörrarna till Platons Akademi (varpå Rom störtade samman och västerlandet kastades in den mörka medeltiden)! Det är väl att förstå ur vilken förljugen tradition feministteologin verkar om man vill bedöma det djupare värdet av texten i SvD.

Ur det djupare perspektiv verkar det därför inte vara någon annan än Djävulen som feministprästen håller som sin Gud. Antikens bästa tänkare såg ingen som helst brist eller behov hos den verklige Gud, däremot en oerhörd iskall längtan (begär) hos Den Onde att utöva kontroll över sin skapelse, den fallna värld vi lever i och som förvisso både Platon och Plotinus försvarade som en blek men ändå god avbild som påminde om att Världssjälen i sig var en emanation från Den Högste (Gud, Det Ena).

Men det är här bloggen pekat på att den ursprungliga judiska grenen av kristendomen avvek och mer liknar Egyptens tidiga judiska gnostiker som läste Platon med ett mellanplatoniskt världsförakt. Det är här, ett eller två århundraden före vår tid, som världen förvandlas till den goda plats som antikens greker höll den för att vara, till en rejält fallen skapelse, designad av Platons mytiska Demiurg, som i omvärderingen av den oegentliga kedjan av flyktiga halvexistenser i tid och rum (själavandringen) förvandlas till det Jesus kallade "denna världens herre" och hans läromästare, esséerna, Belial (Den Värdelöse). 

Låt oss nu återkalla den hinduiska astrologins teser och se hur exakt resonemanget stämmer på den lägre verklighet som bloggen från första början identifierat med antikens "sublunära region" till skillnad från de gudomliga väsendenas liv över Solens nivå, den "supralunära regionen". Tudelningen återspeglas i astrologins gamla distinktion mellan en negativ och en positiv polaritet, och det är genom denna vi kan förstå varför bloggen placerat två av de fyra elementen under "Syndafallet" - Jord och Vatten (båda negativa). Eld och Luft (positiva) representerar således en existens bortom syndafallets och själavandringens realitet. Här går den gamla grekiska föreställningen igen, om att universum i sig är evigt, oförstörbart, och att det bara är Jord och Vatten som "aldrig kan ärva himmelriket" eftersom dess negativa orientering leder till principlöshet och därmed kedjan av död och återfödelse. 

SvD-artikeln anknyter diskret på flera ställen till den här tudelningen, inte minst i tanken om att Första Mosebok skulle innehåller två berättelser om människans skapelse, en första gudavarelse i himmelen och först i nästa skede den kroppsliga Adam (och Eva) i den sublunära sfären.

Om vi börjar på botten, med den fallna själ som iklätts en fysisk kropp så tecknar astrologins Måne - den "blott själiska" människa som kristendomen förr kallade folk utan andlig medvetenhet. Månen symboliserar själens absolut lägsta nivå och motsvarar här grekiskans "psuche" - vårt psyke eller sinnelag. Vissa har blödiga och empatiska sinnen - Månen i sitt enda härskarläge i Kräftan - andra har torra, sakliga och distinkt empatilösa psyken - Månen motsatt dess härskarläge, i Stenbocken!

Och detta är då den negativa polaritetens enda axel som sorterar under passionens eller lidelsens kvalitet (Rajas guna). Denna passion är synonym till begäret och det är naturligtvis ingen slump att Månen är knuten till just begäret - begäret efter näring, vilket skulle kunna betyda andlig spis då Månen som planet tecknas via medvetenhetens och den ständiga kunskapstörstens kvalitet (Sattva guna). 

Se även: Nobelprisvinnares ascendenter (2012)

Här har redan astrologin öppnat upp för ett pusselläggande som stimulerar människans inneboende gudomliga intelligens, och detta var den antika definitionen på vetenskap, techne. Ordet betydde inte fadd teknik som i vår tid utan ett levandegjort intellekts sökande efter tillvarons grundbult(ar). Filsosofi var den högsta "tekniken"!

Använder vi de kosmiska (dvs. materiella) tre gunas, öppnar alltså redan studiet av Månen - den fallna och "blott själiska" människans sinne - för många komplexa förhållanden. Indisk astrologi ser en korrekt, filosofisk orientering främst i det sinnelag som beskrivs genom Månen i Tvillingarna. Här frigörs den lägre själens sattviska disposition genom att värdtecknet Tvillingarna tillhör det supralunära Luft-elementet medan dess disponent, intellektets Merkurius, essentiellt tillhör passionens kvalitet. Ett psyke som redan besitter ett mått av medvetenhet och som känner begäret efter mer ljus och kunskap. 

(Det är inte förvånande att den här bloggaren med Månen i Tvillingarna, var den första i en släkt av enkla svenska lantisar sökte sig mot universitetsutbildning och teologiämnet. Det här var långt innan jag hittat astrologins djupare nivå, i sig en teologi i kodad form. Detta förstod antagligen tidiga kristna ledare och bannlyste stjärnkulten som varande en konkurrent om fåraskockens odelade uppmärksamhet.)

I termer av feministteologen i referat i SvD, skulle den "filosofiskt böjda" Månen-i-Tvillingarna representera en själ på "vägen upp" (Herakleitos, 500 fvt). Månen är gränsen för den syndafallet och själavandringen och samtliga sex månplaceringar i den negativa polariteten (Oxen, Kräftan, Jungfrun, Skorpionen, Stenbocken, Fiskarna) befattar sig med det felorienterade begäret, det begär som driver själen på "vägen ned" - det kristendomen kallar Syndafallet men utan att vilja deklarera sitt enorma beroendeförhållande till de tänkare som som nu avförts som "hedningar".

Månen i Tvillingarna indikerar således en själ som direkt disponeras från sin högre och mer rationella aspekt, intellektets Merkurius. "Homefree" är bara den vars födelse koinciderar med en supralunärt placerad Merkurius. Med Merkurius i Jord eller Vatten får man ett psyke eller sinnelag som simulerar en von Oben-position medan Merkurius i grund och botten lever ett sublunärt och dött liv där den frossar (passionens kvalitet!) i fakta av den typ som vi brukar kalla empiriska - sinnesvärldens information. Indisk astrologi lämnar till utövaren att själv förstå att inte Månen-i-Tvillingarna i sig är någon garanti för en korrekt orientering (se SvD-artikeln för vad som menas med själens korrekta orientering).

Men så var det frågan om Adam och Eva och sex som uttrycket för själens begär efter Gud.

Den förkroppsligade varelsen är nu offer för tid och rum (till skillnad från dem som har sitt väsen eller essens i Luft eller Eld) och astrologiskt tecknar t.ex. Månen hemma i härskarläge i Kräftan ett renodlad biologiskt begär, artens instinkt att bevara sig genom fortplantning (på något sätt). Här är den "blott själiska" människans orientering och hon vänder sig mot husbonden Saturnus i Stenbocken som hennes Fader eller trygghetsgarant. Kalla det gärna "Stockholmssyndromet" där den fallna/kidnappade själen tyr sig till den som begått det första brottet. Saturnus astrologiska essens är visserligen Luft - Saturnus har en plats bland andarna - men dess materiella kvalitet är Tamas guna, Mörkrets kvalitet. I sitt positiva härskarskap (över Vattumannen) kan man gott tala om en "fördold Gud" men i sitt negativa härskarskap över Stenbocken är detta ingen annan än "denna världens herre" eller Djävulen!

Det är när Martin Luther förbannar de fattiga bönderna för deras bondeuppror och predikar lydnad under världsliga auktoriteter han avslöjar att hans Gud är Djävulen och inte Den Högste! Här är kristendomens problem ända sedan den tågade in i Rom: den lät sig korrumperas av materialismen. Paradoxalt nog skriver feministteologen: "Det handlar om att röra sig från lusten att äga, utnyttja och kontrollera till ett aktivt deltagande i den treenige Gudens liv."

Precis! Den fallna andegnistan måste lära sig att kontrollera inte bara sin förgängliga kropp utan också sin lägsta bärvåg - det psykiska eller själiska skiktet! Man kan säga att alla horoskop med Månen i Jord-elementet röjer en individ som i detta liv har att ta ställning till "rörelsen från lusten att äga, utnyttja och kontrollera"! När man minns att hinduisk astrologi kallar de tre hus vilka korrelerar med de tre Jord-tecknen "resurshus" ser man att feministteologen faktiskt - i exakt rätt ordningsföljd - räknar upp de materialistiska Jord-tecknen Oxen (äga), Jungfrun (instrumentellt utnyttja allt och alla för att själv gynnas) samt Stenbocken (kontrollören - Husbonden eller denna världens herre)! 

Arketyperna verkar tidlöst och har naturligtvis informerat även kristendomen. Det är därför som det hela tiden glimtar till av sanning från denna religion trots korruptioner. Jag såg inte en enda nyhet hos feministteologen återgiven i SvD, och det är precis som det ska vara. Det finns inget nytt under Solen - Kristus eller Logos (det styrande förnuftet) för vårt lilla hörn av skapelsen!

Sonens/Solens förhållande till sin Fader/Luft-Saturnus, det är en berättelse för en annan dag eftersom den här bloggaren är lite osäker på sitt eget!


Se även: Guden Saturnus och planeten med samma namn (2013)