Vad räknas som vetenskapligt belägg?

Vid robusta undersökningar brukar man vilja ha 1.000 mätpunkter för att uttala sig om statistisk signifikans. Bloggen började mycket anspråkslöst att undersöka några lovande fenomen som står ut från vardagslunken och där astrologin - om den "stämde" - borde ge utslag. Horoskop för brottsdömda personer var en sådan speciell grupp. 

Genom första, andra och tredje studien (se Temastudier) visade sig konsekvent zodiakens inledande två tecken - som soltecken - vara mer involverade i olagligheter (av vilket som helst slag) än de övriga. De som kan sin zodiak och dess berättelse kan nicka instämmande i det här rönet.

"Stumbling at the Start" - zodiaken som helhet kan sägas rekapitulera en individs mognad och de första två stegen innan det merkuriala tredje sker så att säga i psykologiskt mörker. För Väduren och Oxen gäller verkligen talesättet "learning by doing", först med Luftelementets ankomst i tredje steget övergår människan till att i huvudsak beräkna saker på ritbordet innan man sjösätter. 

Att den första glimten av Luftens dimension ser ut att vara en tjuvstart - tecknet följs ju av Kräftans primära Vatten (syndafallet) - låter sig inte förklaras genom att enbart se zodiaken som en linjär (låt vara cirkelformad linje) progression. De fyra elementen och de tre kvaliteterna låter antyda att den platta, tvådimensionella zodiaken i själva verket beskriver en mycket mer dynamisk och svårfångad helhet! Zodiaken lever, precis som Platon kallade den andliga världen bakom vår synliga och bleka materiella kopia för "ett levande väsen"!

Den djupare innebörden av det första Vattentecknet Kräftan är förstås "reflektion", konsten att förinnerliga eller internalisera ett intryck, något så enkelt som att känna empati. Tyvärr är Kräftan också en symbol för den fallna reflektionen av andevärlden och därmed ett riskmoment. Den tar inte enbart emot idévärldens signaler utan lyssnar också - ibland enbart - på den fallna själshalvans biologiska signaler.

I det första Vattentecknet involverar sig människan i synd och instinktiva begär och de Kräftor som kan praktisera reflektion tillhör uppenbarligen gruppen äldre själar. Äldre själar i Kräftans tecken bör dyka upp som helare, läkare, sköterskor och liknande. Biologin eller den vegetativa själen står alltjämt i fokus men man är inte längre själv ett offer för den utan arbetar på den som intelligent varelse. I den meningen är ändå Kräftan ytterligare ett steg utöver Tvillingarna som ofta lever enbart i sina tankar.

Min misstanke är - fast historien suddat ut alla spår därav - att zodiaken är designad som en multidimensionell, abstrakt modell av den andliga världen. Skillnaden är att den andliga världen inte är rumslig och att t.ex. Eldelementets inkrement, Rajas, Tamas, Sattva, inte är tre åtskilda faser i den andliga världen: Väduren, Lejonet och Skytten är i själva verket Guds Trenighet, Sonen, Fadern och Anden.

Den romerske 200-talsfilosofen Plotinus medger att Materia även finns i himmelen och motsvarar Jordelementet som idé - fast den skiljer sig från den Absoluta Ondska som vår världs materia är och som ateister och materialister dagligen tjänar med marknadens höga chefer som översteprästerna.

Men dessa ting är djupa och det här inlägget är inte metafysiskt utan tvärtom ett nytt nappatag med frågan om astrologins empiriska sanningshalt - om den låter sig "bevisas" genom just Djävulens egna verktyg: mätstickor och miniräknare. (Fullständigt meningslösa redskap i den andliga världen eftersom tid och rummets utsträckning där bara är skugglika fantasmer i den mån andeväsendena alls är medvetna om sina själsvänner som fallit ner i Helvetet.)

Jag har med drygt 30% fler insamlade horoskop för brottsdömda på nytt provat om Solen i Väduren och Oxen alltjämt ligger i topp och därtill så tydligt att man kan tala om statistiskt signifikant avvikelse från slumpen eller snittvärdet. 

Det gjorde de, men resultat fick mig att på nytt tänka på den Alexandinske vetenskapsmannen Claudius Ptolemaios flyktiga kommentar i Tetrabiblos (astrologernas bibel ända in i medeltiden) att de effekter "stjärnorna" avger visserligen är noterbara men svaga. Hur svaga? Naturvetaren ger inget svar. Man kan betvivla att antikens och senantikens stjärntydare överhuvudtaget brydde sig om vetenskaplig evidens, de var fullt sysselsatta med att ge samma råd och kärlek och ekonomi då som nu. 

Men det finns inget material bevarat som tyder på att denna svaga men omistliga astrologiska effekt säkerställdes kvantitativt på det sätt västastrologer i modern tid försökt göra och grovt misslyckats med. Plotinus t.ex. stannar vid svepande ordalag:

Allt följer sitt slag (sin art)... Medge den kosmiska kretsen dess del (i det hela), en mycket kraftfull influens på människans kroppsliga del, som producerar hetta och köld och deras naturliga resultat i den fysiska konstitutionen. Men kan sådan påverkan förklara karaktär, yrkesval...? (Enneaderna, III.1.6, Om Ödet)

Plotinus hade ett extremt komplext förhållande till astrologin eftersom hans mission var att säkra den fria mänskliga viljan (samtidigt som han uppvisar en viss förkärlek till den stoiska determinismen). Fast han i en annan text förnekar stjärnornas kausativa inverkan (ett uttalande som delvis står i konflikt med ovanstående citat), medger han att stjärnorna kan användas för att tyda framtiden! Plotinus illustrerar perfekt de bildade människornas ambivalens i frågan vid den här tiden.

Den här svenska bloggen är troligen världsunik som faktiskt hittat tydliga trender som stämmer in på zodiaktecknens klassiska beskrivningar. Och förklaringen är förstås enkel: det är den sideriska zodiaken som fungerar. När västerlandet "frös" zodiakens rörelse och bestämde att vårdagjämningen alltid motsvarar "Väduren" tappade de totalt greppet om astrologins innersta väsen, det Platon uttryckte som skillnaden mellan de flyktiga åsikternas värld och den eviga och oföränderliga idévärlden. 

Astrologin diskuterar utifrån om de eviga idéerna (kalla dem gärna arketyper), och då stjärnhimlen ansågs illustrera dessa idéer är det ett intellektuellt haveri som saknar ord, att binda fast zodiaken vid jordens årstider! Genast blev västastrologin del av den overkliga lägre verklighet som människor på jorden lever i, en relativistisk verklighet där dagens sanning är morgondagens lögn.

Men den hybrisdrabbade, jordbundna människans felsteg märktes förstås inte på många hundra år. Nu har en "platonsk månad" nästan gått och de västerländska zodiaktecknen ligger snart ett helt tecken snett. Det är nu hög tid för västerlandet att helt skriva om sin zodiak och förklara att Skytten hastigt och lustigt blivit en hatisk mördare, trots att den i antiken hade välvilliga Jupiter knuten till sig och representerade en frimodig och öppensinnad natur! Ja, även Jupiter måste nu anses vara en ond planet! Ni hör själva hur galet det är! 

Från det att varenda västerländsk astrologibok fullständigt reviderat karaktären hos de tolv tecknen och planeterna börjar genast den nya berättelsen dra snett igen på grund av jordklotets ständigt wobblande rörelse. Varför inte hellre inse att den första zodiaken, från Babylon och alltjämt i bruk i Indien, är den korrekta? Här bettraktas alltjämt den åttonde kretsen (stjärnhimlen med zodiaktecknen) som stillastående och evig och det är inom detta system (Världssjälen) astrologin har en chans att visa om den stämmer eller inte. 

Det är ett tragiskt vittnesbörd om västerlandets intellektuella förfall att ingen verkar bry sig att de sitter fångade i en lägre fantasivärld som inbillar sig att deras astrologi fungerar! Och det gör den i viss mån också, om västastrologerna noga undviker att använda sig av zodiaktecknen i sina analyser och enbart talar om planeters aspekter till varandra. Det vill säga, enbart begagnar metoder som inte direkt har med den åttonde sfären att göra. Men är det ens astrologi? Att varken kunna använda zodiaktecknen, de fyra elementen eller utsagor baserade på de tre kvaliteterna?

Vid mitt fjärde kvantitativa test av nu 402 brottsdömda horoskop kvarstod soltecknen Väduren och Oxen som de mest kriminella. Men nu föll värdena under bloggens gamla gräns för vad som räknas som statistiskt signifikant. Detta föranledde frågan vad Ptolemaois kan ha menat med att astrologins effekt är svag men märkbar? Var antikens tänkare mer klarsynta än vi är? Såg de mindre fluktuationer än oss brusiga förstörda och sinnesmissbrukande underhållningsjunkies? Är vår "brusnivå" för hög, så att vi måste ha övertydliga utslag för att tala om signifikans?

Det finns ett lätt sätt att avgöra saken. Inledningsvis övertog jag bara värdet "±50% från medelvärdet" från en intressant studie på nätet (se Temastudier, "externa studier"). Den astrologen använde västzodiaken men tycktes inte reagera på att hans tydligt framhävda mördar-Måne i tropiska Skytten bland 120 mördarhoroskop naturligtvis måste vara den sideriska Skorpionen, det lömska dödstecknet! Det är precis samma resultat som jag fick med ett till stor del avvikande dataunderlag (161 mätpunkter, många svenska mördare) och som fick bloggen att utropa "Skorpionens mörka rykte validerat". (Tillägg: Senare utökades underlaget till 205 mätpunkter, med samma resultat.)

Men jag har börjat inse att kravet på hela 50% avvikelse, uppåt eller neråt, är alltför fordrande. Den konsekventa betoningen på Oxe och Vädur visar att här finns en stadig indikation, fastän svagare, närmare "slumpbruset". När jag kontrollerade referensgruppen av 1.000 slumpgenererade datum visar sig detta stämma. Inte ens med ett måttligare intervall om ±40% når något av de tolv zodiaktecken "falsk" signifikans. En kontroll även av Månens position vid midnatt bekräftar (naturligtvis) detta.

Tecken	1000 slumpdatum
	☉	☽
♈	77	76
♉	96	82
♊	97	84
♋	86	81
♌	88	87
♍	91	65
♎	72	91
♏	76	88
♐	78	81
♑	93	92
♒	71	81
♓	75	92
Snitt	83,33	83,33
Sign. rel. snitt vid ±50%:  <=42 eller >=125; vid ±40%: <=50 eller >=116

Tusen slumpmässiga datum ger ingen signifikant överbetoning av något tecken  med valt intervall ±40% avvikelse från medelvärdet.

 

Små studier kan oavsett intervallet inte sägas vara robusta. Man får felsignaler och alltför många tecken lyser fram som signifikanta. Men med lite förnuft går det att gallra bort villospåren. I ett kommande inlägg, med 402 brottshoroskop, ska jag försöka illustrera ett "rimligt resonerande" om resultat som ligger och svävar precis vid gränsen för vad som kan anses signifikant.


Tillägg, 26 september 2014

Flera år av frenetiskt datainsamlande avslutades under våren 2014 och bara strödda horoskop har adderats sedan dess. Den största enskilda gruppen som möjligtvis skulle kunna undersökas efter t.ex. astrologiska tecken på hög intelligens är drygt 500 Nobelpristagare (i alla ämnen utom ekonomi, ett falskt pris som smugglades in av Djävulen själv, och som troligen aldrig Alfred Nobel, så företagare han själv var, skulle ha accepterat som ett ämne som gynnar mänskligheten).

Vid en återblick på det här inlägget inser jag att de 1000 slumpdatumen faktiskt inte börjar ge falsklarm om signifikant över- och underrepresentation förrän fönstret minskas till ±20%. Då halkar en av 24 placeringar (Månen i Jungfrun) ner två punkter och ger ett falsklarm om underrepresentation. 

 

Således skulle ±21% relativt medelvärdet kunna vara en hållpunkt i jakten på signifikans med det "statistiskt stabila" underlaget 1.000 datapunkter. Man kanske man försiktigt borde stanna vid att signifikans uppstår vid slumpintervallet ±30%.

Bloggaren har alltid somnat vid blotta omnämnandet av matematik så det är verkligen en vuxen människas logik i kombination med rudimentär mattekunskap som hörs tänka högt här! Det här är troligen grundläggande resonemang mänskligheten förde för flera tusen år sedan om som numera är osynligt inmurad i den matematiska gren som ägnar sig åt statistik.

För att kunna applicera insikten om att ±30% är ett korrekt mått för en stabil grupp om tusen, krävs för mindre grupper troligen en formel för ett allt vidare slumpfönster till en punkt där det inte går att se något meningsfullt alls eftersom dataunderlaget är för magert (kaos har tagit över).

Man skulle även utan en sådan formel kunna utföra primitiva mätningar av olika slumpalstrade dataunderlag och bilda sig en uppfattning om hur stora avvikelser från snittet som likväl är en följd av slumpen med små underlag om 200, 300 deltagare, etc - just sådana bloggen utgått från.


Tillägg, december 2016

Slutligen skärpte bloggaren till sig och snabbsökte nätet efter konkreta tips på tillvägagångssättet för att falsifiera den s.k. null-hypotesen. Jag fann enkla regler för att ta reda på vad som är en signifikant avvikelse och vad som bara är naturlig variation. I den avslutande delen av Nobelpristagarna och synergin mellan sol och måne (del 2) förekommer denna metod som kräver beräkning av den s.k. standardavvikelsen.