[Varning. Det här är ett aningen trassligt inlägg, nedtecknat medan jag funderade över ett fall av ond bråd död. Men inte tillräckligt grötigt för att renskriva.]
En våghals dör inte sällan våldsamt. Som Jackass-stjärnan Ryan Dunn häromdagen. Här är en bra påminnelse om att den röda krigs- och olycksplaneten Mars i vissa kulturkretsar skapar rödbrusiga typer eller rödlätt hår. Åtminstone på de här fotona, 5-6 år gamla, visar den språkliga våghalsen Fredrik Lindström och Dunn tecken på andlig släktskap.
Lindström dock smartare som valde att vicka tungan istället för bilratten!
Båda männen har motsvarigheten till det jag tidigare skämtat om som "aggressiva feminister", dvs. psyket satt i brand av olycksplaneten Mars. Eftersom kombinationen utspelar sig i det extremt extroverta Eldelementet hos båda männen får vi rufsiga friskusar, bullriga och direkta - som hämtade ur någon gammal svensk pilsnerfilm eller en brittisk Kung Arthur-saga. (Väduren för Dunn och det mognare och lite mer dignifierade Lejonet för Lindström - stämmer perfekt!)
Krigarplaneten Mars är numera kopplad till underklassens kroppsarbetare, de enkla själarna som ännu inte hunnit fram till att börja forma sina intellekt. De är människor som lever livet och passar bäst som bergsklättrare eller på någon gladiatorarena. Eller - som kvinnor - skräna och debattera kvinnans rätt på männens arenor.
Eftersom så träffsäkra planeter låg på himlen då den svenska musikern dog i sömnen bara 31 år gammal, ville jag kolla även Jackass-stjärnans död i bilkrasch (alkohol?).
Jag reagerar direkt på den medfödda Saturnus, gränsdragare och kanske mer än någon annan det ofrånkomliga ödets indikator. Den kan sägas vara symbolen för en modern, helt materialistisk vetenskapsman - de som lutar sig mot filosofisk naturalism - det godtyckliga grundantagandet att inget existerar utanför den observerbara materiella världen.
Den här typen av Saturnus motsvar dess härskarskap över Jordtecknet Stenbocken och skiljer sig på ett subtilt sätt från Saturnus i sitt sanna läge, som essentiell Luftplanet och härskare över Vattumannen. Saturnus i Vattumannen kan liknas vid Platons filosofi: själen och formerna befinner sig i en dimension utanför tid och rum.
Saturnus i Stenbocken kan sägas likna Aristoteles naturfilosofi vilken förnekade att själen eller människans form kunde existera utan ett materiellt substrat. Det är bara i mötet mellan form och substans (de fyra elementen i olika sammansättningar) som själen kan sägas existera existens.
Aristoteles förnekade med andra ord sin läromästare Platons reinkarnationsteori, åtminstone i den meningen att "en form" kan existera oavhängigt av dess förkroppsligande. Och mänskligheten står fortfarande och stampar på samma fläck, biologer pekar på kroppen och frågar "ser du någon själ?" medan matematiker bättre förstår vad Platon tänkte sig.
Det kanske mest parodiska jag sett på tv var när ateisten Christer Sturmark satt och pratade litteratur med astronauten Christer Fuglesang och de båda var oerhört imponerade av en populärvetenskaplig bok med matematikern Gödels namn i boktiteln, Gödel, Escher, Bach. Båda tydligen lyckligt omedvetna om att supergeniet Gödel både var platonist i sitt filosofiska tänkande och dessutom teist (tron på en Gud bortom universum)!
Mot Aristoteles kunde man invända att själen på "luftnivå" också har en kropp - en andekropp! Bloggen har delat de fyra elementen vilka naturligtvis kan beskådas i vår värld och låter Eld och Luft påminna om den supralunära sfären som i antiken ansågs tillhöra evigheten. De tänkta tankarna (och tänkarna) försvinner inte, de finns "i det blå" i evigheten, fysiska kroppar däremot, ruttnar bort i den sublunära sfären efter fullbordad biologisk resa.
Den materialistiska vetenskapen och astronomins studier av kemin ute i rymden ger "det fallna" materialistiska perspektivet. Men alltet ovanför Månen och vår sublunära sfär är en sinnebild för evigheten. Stjärnorna påminner om att det finns gudomliga centra där ute, ofattbara intelligenser som likt vår egen Sol skapar världar.
Enligt den italienske filosofen Plotinus (200-talet) har vår gud, Solen, designat sitt eget solsystem och mindre "gudar" som Saturnus och Mars är bara handräckare i det stora jobb som ingår i Solens konceptioner. Vem vet vilka realiteter man kan uppleva i andra planetära system ute i universum? Med Helios kan vi uppleva liv och död i den "fallna" sublunära sfären.
Ryan Dunn föddes under en Saturnus som var skadad och tecknade motbilden till "Saturnus som materieprincip". Saturnus i Kräftan indikerar med andra ord att vissa spärrar var satta i den sublunära sfären (Kräftan/Månen), vissa gränser dragna. Eftersom Saturnus är en självbevarande planet (skapar kontinuitet och bildar med tiden traditioner) kan man ställa sig från om Dunns våghalsighet berodde på att förståelsen för kontinuitet var skadad, precis som Saturnus anses skadad?
Saturnus introducerar ofta en slags känslomässig sterilitet och i känslodjupets tecken verkar den ha förstört mannens naturliga självbevarelsedrift (Kräftan)! Att Saturnus 2½ år i Kräftan inte skapar enbart våghalsar är uppenbart så det saknas något i berättelsen. Men här tror jag Saturnus som kontrollören kommer in. Genom sina långa 270-gradersaspekt söker den kontrollera Väduren - och här är våghalsen! - och bevisa att gammal är äldst (Saturnus är "åldermannen").
Det är som om Dunn ville visa att han minsann hade kontroll t.o.m. i Vädurens ystraste krumsprång. Men Saturnus är som sagt känslomässigt steril och det är inte smart att söka strypa sin egen disponent - i det här fallet Månen.
Och nu har vi gått full cirkel. Dunn var helt tydligt född med Månen inne i Väduren så att psyket var impulsivt och äventyrslystet, och extremt så på grund av krigarplaneten Mars hemmaläge i Väduren!
Det här sammansatta budskapet kan alltså läsas som att "dina år på jorden är Kronos-räknade (Saturnus) och vi drar gränsen där ditt sinne brinner av Eld och alltså är otillräkneligt och omdömeslöst." Jämför Ulf Lundells horoskop och hans många år i djup alkoholism och hur Saturnus där står i Eld-Lejonet men i ett Vattenhus för en ständig törst efter Eldvatten, sensationer av smaskigaste slaget.
Den 31-årige svenske musikern somnade stilla in i sömnen, den 34-åriga våghalsen dog våldsamt men hade en "lätt" och omedelbar död, i linje med tanken om Jupiter som den store lindraren ("lätt framgång", "lätta pengar" osv). Likväl har Jupiter ingen direkt aspekt till sitt natala (födelse-) läge. Våghalsen föddes med Jupiter i Oxen medan planeten transiterade Väduren.
Emellertid råder en ömsesidig reception mellan det natala horoskopet och dess transiter eftersom olycksplaneten Mars natalt låg i Väduren, strax bortom Jupiters nuvarande position medan den transiterande Mars rörde sig genom Oxen!
Jag har ingen stor erfarenhet av transitstudier och vet inte om ömsesidiga receptioner traditionellt "gäller" mellan natala horoskop och deras dubbelexponering på himlens transiter. Men accepterar man konfigurationen inser man direkt att Ryan Dunne var inne i en period i livet då Eld tvingades samman med Jord, en kombination som ger djupgående friktion då "vision" går rakt in i bergväggen - det materiella säger nej till det lättare Eldelementet. Det är en konfrontativ kombination av element som talar för strid och t.o.m brutalitet.
På transitsidan pågår också en månad då Solen (livskraften) passerar Tvillingarna och här står under uppsikt från gränsdragaren Saturnus i Jungfrun (270 grader). Det kan kanske svagt sägas återverka på födelsehoroskopet eftersom Solen i Oxen disponeras av en natal Venus under attack från natala Mars och natala Saturnus. Det finns således en hel del hot mot livet/Solen via dess illa konfigurerade disponent i våghalsiga Väduren!
Och lätt därtill att transiterande Mars återigen kombinerats med Venus, fast i Oxen. Den hypotetiska ömsesidiga receptionen mellan födelsehoroskop och transithimmel gäller alltså både Mars och Venus! Detta var en tid för förhöjda livsandar men också för maximal kontrast mellan visuella Elden och "faktiska" Jorden!
Vid 31-åringens insomnande verkade inte transithoroskopets "sekundvisare" Månen spela någon roll, det var olycksplaneten Mars som var "trigger" - och en exakt sådan. För Ryan Dunn tycks Månen åter vara inkopplad i uppgiften att sätta pricken över i. Födelsehoroskopet visar en Saturnus som söker kontrollera livets in- och utgång (Månen), och natten han körde ihjäl sig triggade den transiterande Månen i Stenbocken våghalsens medfödda skadade Saturnus via opposition.
Man kan också säga att Månens passage genom Stenbocken öppnar för reflektioner över vad Saturnus gör i hans födelsehoroskop och då är vi tillbaka vid tankarna på ett övermodigt försök att kontrollera faran (Mars). Eftersom Månen är "skadad" på samma sätt som Saturnus i Kräftan måste dessa dygn - som inträffar varje månad - ha varit en några dagar av avtrubbning i Ryan Dunns hela liv. Om man lever "on the edge" säger det sig själv att en sådan här lättviktig transit likväl kan få konsekvenser.
Men trots alla ord över olyckan har jag inte blivit helt klok. Hur fantastiskt vore det inte om alla öden förflöt enligt enkla spelregler... Genom att använda alla sina pusselbitar - konflikten mellan elementen, den ömsesidiga receptionen som en tillfällig brygga mellan födelsehoroskop och nuet, och diverse andra pusselbitar, uppstår verkligen en känsla av att det här var en enormt riskabel tid.
Särskilt som födelsehoroskopet är enormt kritiskt och Saturnus kontakt med Månen (livets in- och utgång) i kombination med ett överdrivna bravadots Mars-Venus i barnsliga Väduren bara skriker ut ett budskap om en omogen människas vilja att visa sig på styva linan.
Men det är långt från ens en preliminär "regel" och detta för att varje horoskop har sin unika samling styrkor och svagheter. Bra astrologer måste gå på intuition, det här är inte materialistisk vetenskap (den håller sig så att säga till bara en fjärdedel av zodiaken - Jordelementet). Astrologi kunde kanske bättre beskrivas som "andevetenskap", eller konstkritik (se horoskopen som oljemålningar, var och en med sina skönhetsfläckar och välmålade partier).
Hela Ryan Dunns födelsehoroskop såg ut som en olycka som bara väntade på att hända, och naturligtvis hade våghalsen varit med om mängder av tillbud tidigare. Vissa horoskop är högintensiva och exponerar sig därför mer för faror. Den här avtrubbade (Saturnus) förmågan att höra kroppens varningssignaler (Kräftan) i kombination med det "förhöjda libido" som invaderar det eldfängda psyket (Månen) ger närmast en bild av ett pucko.
Men, som jag tycker se av fotot ovan, en hjärtlig, rå och direkt typ. Ett harmlöst pucko som snöat in på en trivial livsuppgift: zodiakens första, att bevisa att man är nån!
Som sista kommentar, noterar jag att svenske 31-åringen och våghalsen på 34, båda hade en kraftfull Måne i Eld, men problematiskt konfigurerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar