En väldigt intressant artikel av Harry Amster i SvD om åsiktsstormarna kring Beatles-trummisen Ringo Starrs spelstil - förutsatt att man är mer intresserad av musik än att bara nynna med i refränger.
Jag känner också igen förtalet mot hans slappa och otajta spelstil från ungdomen och det här är ögonblicket när den ålderdomliga sideriska zodiaken verkligen triumferar.
Men först, vad är det människor glorifierar när de hävdar att Ringo är dålig? Jo, schematiska, organiserade och timliga Saturnus/Kronos förstås! Amerikanska stråkkvartetten Kronos Quartet påminner om hur oändligt viktig hyperexakt timing är i vissa sammanhang.
Och vilken är då motsatsen till den torra och precisa Saturnus? Zodiakens arrangemang visar att det är Månen, härskare över den saturniska Stenbockens motpol Kräftan.
Platon och de antika grekerna betraktade hela den sublunära verkligheten (vår fenomenvärld) som ett enda stort misstag, som den erratiska sfären. En indikation på detta var att Månen vinglade runt Jorden på en underlig bana där Månen ibland sjönk under den fasta kurs som den normerande solekliptikan indikerade och ibland "förhävde" sig gentemot solkungen och sken på himmelen från högre höjd än Solen själv!
Den som vill kan här se fördomar mot "opålitliga fruntimmer" i den här iakttagelsen som redan de allra första urmänniskorna måste ha gjort. Jag menar, den tidiga människan började lägga ihop två och två och insåg att kvinnors perioder likt tidvattnen korrelerade med Månens rörelser och så kom Solen att bli mannen och Månen kvinnan.
Ringo Starr är, avslöjar den sideriska zodiaken, i allt väsentligt "en kvinna", variabel och inte konstant!
Bara den sideriska zodiaken "ser" att hans psyke, Månen, står hemma i härskarläge i Kräftan - och därtill i det eldiga kreativitetshuset! I den feltänkta västzodiaken placeras Månen i Lejonet som tillhör den stabila kvaliteten Tamas. Kräftan tillhör inte bara det svajiga Vattenelementet utan dessutom Vatten i dess passionerade eller lidande tillstånd.
Amster citerar Ringo i en sällsynt intervju om sin teknik:
För mig är trummisen en artist som blir sig själv i fillsen (trumvirvlar och utbroderande mellanslag). Jag tycker alltid det är mycket svårt och vanligtvis kan jag inte upprepa ett fill för det kommer just när det kommer och det är enda tillfället du får till det.
Ringo blir sig själv under de sekunder han tappar all självkontroll och rytmik och flipprar iväg i en hyperförtätad kaskad av trumslag, en kvinnas lilla brodyr i luftrummet. Kvinnan är som mest sig själv när hon saknar självkontroll och direktiv - känn igen den klassiska definitionen på den biologiska kvinnan!
Moder Natur utmärks inte av någon tydlig rätlinjighet eller symmetri (som Kronos/Saturnus) utan är komplex och snårig. Redan de gamla kineserna gjorde den distinktionen mellan Himmelen och Jorden. Och Månen/Kräftan i västlig tradition är alltså emblem för den "irrationella" eller snåriga tillvaron.
Ringo har en knäpp och harmlös humor, och det är också ett av Kräftans adelsmärken. Lite av en gycklartyp. Men den sidan kan också tillhöra hans soltecken, som sideriskt är Tvillingarna, en trickster. Det faktum att Solen disponeras av Merkurius i Vatten ger oss ännu ett exempel av det flitigt förekommande "dissociationssyndromet" där den (irrationella) känslan tycks kunna leva sitt eget liv från den medvetna sidan av personligheten.
Bloggen noterar detta oftast i samband med förljugna ateister och vetenskapshysteriker - för övrigt också exempel på kvinnohat eller hat mot Moder Naturs "komplexitet". Vissa vill bara ha en enkel, "rätlinjig" ingenjörsförklaring till allt, och att då beskriva Gud - eller Naturen - som en komplexitet motsvarande "oändligheten upphöjd till oändligheten" får ingenjören att se i kors - filosofins och religionens högre avenyer är inte platåer där enkla och praktiska intellekt är vana att vistas.
Jag har varit inne på förr att just artister verkar vara de som har kontroll över osynken mellan Vattnets emotionella virvlar (trumvirvlar?) och Luftens logiska eller rätlinjiga mönster.
Så är Ringo bra eller dålig i det han gör? Svaret finns i lyssnarens eget psyke! De som resonerar med kvinnohatets mångtusenåriga motiv ogillar honom, de som uppskattar empatins effekter hör, förstår och gillar det som pågår.
*****
 |
| Sly Dunbar 1982 |
Jag älskade reggaemusik i tonåren, inte minst för att musiken i princip bygger på bas och trumma och för att låtarna alltid inleddes med en explosiv "brodyr" eller trumvirvel under de gyllene årens reggae (före 80-talets dancehall och sedan ragga).
Bob Marleys trummis Carlton Barrett ansågs vida vara en av världens bästa trummisar (enligt någon jazztidskrift vars namn jag sedan länge glömt), men studiotrummisen Sly Dunbar från sättningar som Agrovators [sic] och Revolutionaries och som kan höras på ofantliga mängder reggaeskivor från 70-talet, gjorde sig senare ett namn som stor trummis.
Bob Marleys trummis Carlton Barrett ansågs vida vara en av världens bästa trummisar (enligt någon jazztidskrift vars namn jag sedan länge glömt), men studiotrummisen Sly Dunbar från sättningar som Agrovators [sic] och Revolutionaries och som kan höras på ofantliga mängder reggaeskivor från 70-talet, gjorde sig senare ett namn som stor trummis.
Här är en osystematisk bildkavalkad på gamla LP-skivor av eller med Sly som troligen få svenska ögon skådat (en droppe i havet av allt han spelat på). Sly kom och gick i det breda västmedvetandet genom två LP på kända bolaget Virgin i slutet av 1970-talet och hade nån enstaka hit i början av MTV-eran.
Carlton Barrett förenade Ringos värld med den exakta metronomen, fantasifulla fills och en mördande exakt rytmhållning. Sly Dunbar är i mina öron överskattad, han betedde sig mer som en matematiker bakom trummorna - redan innan de programmerbara trummaskinerna dödade musiken.
Sly Dunbars trumstil upplever jag av någon anledning som totalt självmedveten, han "flippar" aldrig som Ringo. Man hör hans fill komma tio sekunder i förväg, men det kan bero på att han stiliserade trumspelet, trummar fram ett stort mönster som han upprepar låten igenom.
Att trumma efter ett uttänkt mönster, inbillar jag mig, är redan så artificiellt att det inte finns någon plats för alltför vilda och "organiska" fills. Där Ringo är helt och hållet Vattenelementets själ och ögonblickets ingivelse, där är Sly bara teknik och den kontrollören som sitter och håller ett stramt grepp om "the big picture". Inte oväntat blev Sly trummaskinsprogrammerare på när populärmusiken i väst i mycket tappade sin själ på 80-talet...
Fram till nu har jag skrivit och hoppats att Sly Dunbars horoskop ska kontrastera snyggt mot Ringos men jag har inte räknat ut det än...
*****
Jag hade hoppats på mycket Stenbock eller Saturnus för en riktigt pedagogisk motbild till Ringo Starrs Fiskascendent och tunga betoning på Kräftan. Det hände inte, men här finns intressanta saker!
Den här trummisen, som man kan kalibrera världens atomur efter, har också psyket i själens Vattenelement och även här den märkliga "dissociationen" där disponenten till den irrationella själen verkar från Luftnivå!
Nu är det är Mars i Vågen som är Månens disponent, en Måne som anses fallen i Skorpionen och där även Mars i Vågen är en svag placering - mest för att Mars vilja till explosiv attityd, revolution och gränsövertramp kanaliseras mot Vågens vilja till harmoni. Mars-Vågen är social och välanpassad snarare än vild värsting, och detta räknas alltså som en svaghet. Mars i Vågen hävdar sig sämre än Mars i motsatt härskarläge i Väduren.
Är det därför undertecknad, själv med Mars i Vågen, visserligen finner Slys trumspel "smart" men kanske lite ospännande. Varje låt har sitt trummönster och efter tjugo sekunder vet man hur resten kommer att låta. Och vad jag just sa om att Sly bara tycks sitta och övervaka sin egen repetitiva slinga så stämmer det med observerande Solen i Väduren mittemot det som återstår av krutdurken Mars.
Den ömsesidiga receptionen mellan "emotionella" Mars och Venus kanske upphäver det faktum att båda tekniskt står i "skadat" läge, dvs. opposit sina härskarlägen, och skivorna med Sly var verkligen kreativitet (Eld/Luft) om man betraktar dem på distans.
Hela tiden tänkte han ut nya mönster att trumma fram och det var närmast en besvikelse när ett album med någon artist plötsligt visade en Sly på tomgång - en hel låt i rakt trumspel utan några utbroderingar alls. Men mot det ibland häpnadsväckande konstruktioner, som där han bygger en hel rytm av enbart fills - likt en snökristall består hela trummandet av en cykel intrikata trumvirvlar, sådana man brukar höra i marschorkestrar.
Där Ringo inte riktigt visste vad han just gjorde i sin trumvirvel ("medvetslöshet") och inte kunde upprepa den en andra gång, där har Sly medvetet mejslat fram sina former och arbetar med dem!
Det finns en intressant kontrast i Slys Vatten-Måne/psyke jämfört med Ringos Vatten-dito. Ringo verkade i Vatten drivet av passion! Månen var som sagt i sitt hemmatecken vilket återkallar tankarna om dess "erratiska" bana, ömsom under Solens "norm" (solekliptikan), ömsom "hyper" och ovanför Solen.
Sly Dunbars Måne i Stenbocken anses i det antika schemat vara "fallen" eftersom Vattnet här inte tillåts variera på detta sätt - dess irrationella grundtillstånd. Skorpionens Vatten är istället av den fixerade eller tamasiska kvaliteten och här är förklaringen som säger mig mest. Det är därför jag inte tycker Sly låter spännande trots alla sina krumbukter.
Skorpionen är för krampaktigt låst i sin kamp mot döden och mörkret, tecknet ger sig, i likhet med Stenbocken/Saturnus inte hän. Det är ett av tecknen som propsar på kontroll och är ytterst vanlig bland just datatekniker.
Det är i Skorpionen den irrationella Själen inser att den representerar bara en säsong i Naturens cykliska och obeständiga förlopp och Skorpionen HATAR sin dödlighet. Den låser sig i missriktade drömmar om att hålla den perfekta takten, skapa perfekta kopior på det beständiga. Vissa håller Skorpionen för att vara Djävulen som tillverkat en egen fysisk värld som en kopia av den verkliga, eviga gudomliga världen!
Att ställa Sly Dunbars spelstil mot den antika filosofin och dess praktiska gren, astrologin, är lite av en uppenbarelse. Plötsligt hör jag krampen i den är trumstilen. Ringo är bara ett naturbarn - men han är helt i dess våld och därför charmerande och betagande.
Sly ljudsätter en Natur som blivit självmedveten och nu söker implementera Permanens (Tamas = rigiditet) i ett element vars natur inte är tamasisk (Mörker) eller sattvisk (Ljus) utan just lidande (Rajas). Ring är i så måtto verkligen den perfekta trummisen, som Harry Amster menade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar