Ingmar Bergmans prästfar, en horkarl?

Det är häpnadsväckande att Sverige alltjämt är ett fattigdomens land i så många avseenden. Man kunde tro att svenskarna mer än 15 år in på internets historia skulle kunna ha fyllt sin lokala anslagstavla med spännande material. 

Istället förtvinar den svenska delen av uppslagsverket Wikipedia - kanske begripligt eftersom 9 miljoner svenskar ingenting är mot den tallösa mängd engelskspråkiga människor i världen som besitter hög bildning. De engelska artiklarna är och kommer alltid att vara bättre skrivna.

Men när det gäller unikt svenskt material, t.o.m. så enkla saker som foton på celebra landsmän, häpnar man. Ingmar Bergmans far, den stränge lutherske prästen är av stort allmänt intresse med tanke på hur världsberömd hans son var. En enda bild på honom lyckades jag hitta, i gengäld kopierad till desto fler platser. Det vi sett Reinfeldt genomföra i landet - en snålhetens och själviskhetens politik, "se inte på mig, jag har inget med min broder och syster att göra", är en nationell tendens. 

Där jag på internationella internet hittar generösa artiklar med viktiga tips och praktiskt vetande (t.ex. i skattefrågor), där hittar man på svenska internet några skrala sidor som genast leder över till boken ekonomen skrivit och nu tjäna pengar på. Begripligt, men så fattigt i anden!

Inte konstigt att svenskarna förblir ett obildat folk med den här gemena synen på kunskapsutbyte. I ett sekulärt samhälle har man glömt vissa naturlagar som inbegriper människans tanke och sinnelag: man måste först ge för att få något igen!

Beträffande diskussionsämnet i tiden, om Ingmar Bergmans prästfar var en horkarl som lämnade bort ett klent nyfött barn och smusslade in en egen son med en älskarinna - barnet som blev känt som Ingmar Bergman - fascineras jag av hans födelse den 22 oktober, min egen dag. I ungdomen var det med viss kluvenhet jag läste berättelsen om vad den synske amerikanen Edgar Cayce under trance sagt till ett par som just fått sin första son. 

Mediet hävdade att det var europeiska kompositören Franz Liszt, född 22 oktober 1811, som av okänd anledning valt att återfödas i den amerikanska familjen. Cayce gav i djup hypnos de nyblivna föräldrarna allvarliga förmaningar om att barnet måste fostras strikt eftersom Liszt skulle ha varit något av en horkarl själv. 

Jag vet inte vilka historier - om några alls - som cirkulerade om Liszt när 1900-talet var ungt, men Cayce beskrev kompositören som en tämligen karaktärslös och insmickrande typ av det slag som för mycket ytligt prat i societetens salonger skapar. Föräldrarna kunde nu hjälpa den här själen rota upp dåliga sidor genom en ovanligt fast uppfostran! (Den sideriska zodiaken visar intressant nog att Liszt var en Våg med den "ruttna" Månen i Skorpionen!)

Förstorar man det enda fotot av Erik Bergman i predikstol tycker man sig kunna se en mustaschprydd (?) man som liknar Adolf Hitler en smula! Det kan stämma eftersom Hitler föddes med Vågens tecken stigande som en match till prästens soltecken. Men bildkvaliteten var alltför dålig för att säga något säkert. Jag hade hoppats kunna se särdrag i ögonen som avgjorde huruvida det var en morgonfödelse med Månen i Kräftan eller en födelse fram mot lunch eller senare, då Månen gått in i Lejonet.

Det finns skäl för båda placeringarna, men var Erik Bergman en frivol kvinnotjusare och stram luthersk präst i samma andetag - se Newsmill-artikeln om Erik Bergman av Ann Helena Rudberg om folks behov att dölja familjeskandaler vid den här tiden - måste det ha handlat om en dubbelnatur. 

Och ett horoskop med just Månen i levnadsglada Lejonet bestyrker en sådan sida bättre än en Måne med tungsinta Saturnus i Kräftan.

Den lutherskt puritanska karaktärssidan med dess hårda tudelning av syndig orenhet och helgad renhet är påfallande tydlig: Solen, fallen i Vågen och därmed benägen att ständigt överväga och avväga precis allt, tenderar här mot den negativa eller kritiska typen eftersom disponenten Venus likaledes är fallen i merkurisk-kritiska Jungfrun! Jungfrun som via flera blogginlägg  har ett och annat att göra just med den främlingsfientliga människans fruktan för att få in smuts på sina nytvättade golv! 

Det här tecknet (som princip eller idé betraktat) ser inte till människan själv utan går efter bokens omslag, förlitar sig på "empiriska" sinnesdata i ett märkligt insnävande jämfört med föregående tecken (Lejonet) som ser helheten, Gestalten, men kanske missar de små detaljerna. 

Att Jungfrun är ett antiklimax efter Lejonet vet filosofin. Det går aldrig att ur den brasved Jungfruns merkuriska intellekt åstadkommer, återskapa trädets ursprungliga form. Helheten är något annat, ligger på en annan verklighetsnivå än de delar som Jungfrun älskar att förlora sig i definitionen av. 

Det är därför Humanisternas ordförande Christer Sturmark (Månen i Jungfrun) låter som en tolvårig skolelev i alla sina debattartiklar, hans Sol i Lejonet borde ha kunnat se helheten, men tycks inte göra det pga. det sublunära psyke han utrustats med och som bygger från fel håll: tar detaljer och söker addera dem till en helhet. Det fungerar inte. Saknar man vision (kontakt med sin ande/Solen) så förblir man en medioker lobbyist.

*****

När nu predikanten Erik Bergman har religionens Jupiter invid Venus, kopplas emellertid Jupiter direkt till Solen eller livsgärningen. Problemet är bara att filosofins och religionens Jupiter också är skadad eller åtminstone försvagad ("detriment") i Jungfruns tecken. Det logisk-kritiska intellekt jag just beskrivit är sannerligen en alltför trång kostym för den högre medvetenhet Jupiter representerar!

Med lätthet urartar här Jupiter och blir till en drift att expandera mer och mer i termer av just Jungfruns kritiska urskillning - en hyperkritisk natur uppstår (ständigt klagande och ifrågasättande brister i sina omgivningar). 

Kombinera detta med Venus som också hittar sin harmoni genom kritik och vi har en Sol-Våg som sannerligen ger pusselbitar till Ingmar Bergmans livslånga problem med kristendomen! Samtidigt tecknar astrologin en ganska god bild av den kristendom som urartat till en negativ och andefattig pliktuppfyllelse. Jungfrun kan städa och skrubba sig förbannat och det finns ändå smutsfläckar kvar. 

Delar av kristendomen genom historien har överhuvudtaget inte fattat sina egna texter där Jesus tydligt beskrivs som en man som högaktningsfullt sket i att putsa de rituella kärlens utsida skinande, som bröt mot reglerna för vilodagen och överhuvudtaget betedde sig exakt som otadlighetens princip Jungfrun aldrig skulle bete sig, Bara det att religionsstiftaren minglade med horor (Fiskarnas tecken, motsatt Jungfruns princip)!

Likväl verkar Jordelementet vara en faktor hos de som attraheras av kristendomen av idag. Ett litet test av 32 kristna teologer, för litet för att äga någon större tyngd, avslöjade ändå en liten trend som stämmer med Erik Bergmans horoskop. Samtliga tre Jordtecken var kraftfullt representerade via sinnelaget/Månen, och överbetoning på Jordtecknet Oxen som soltecken (stiltje, rofylldhet, homeostasis, business as usual) påminde distinkt om det själsliga lugn som svensk kristendom tycks ha nöjt sig med att söka projicera. Tänk det oroliga psykets Måne "upphöjd" och lullad till sömns i Oxens tecken! 

Jordiskhet dominerar alltså kristet prästerskap där man skulle kunna ha trott att sinnet (Månen) skulle vara draget "uppåt", mot himmelen (Luft och Eld - de verkligt glesa elementen, de som knappast alls skyler det andliga medvetandet från att lysa in i livet). 

Det förvånar allt mindre att prästerskapet också gör sig skyldigt till hor- och pedofili om de inte satt sig något högre mål än att identifiera sig med det världsliga men likväl predika andra värden i livet! Sedan kristendomen bliv statsreligion i det materialistiska Rom på 300-talet har inte mycket fungerat med den läran! De fyra evangelierna och Paulus brev antyder att den rörelse som började växa var extremt primitiv, ett underklassfenomen. 

Bildat folk, som kunde sina grekiska filosofer, tog aldrig kristendomens budskap på allvar. Men då ska man minnas att det som spreds runt Medelhavet och bortom inte ens liknade det budskap Jesus själv lärt ut. Den här vishetsläraren blev ett fenomen, blev större än livet i berättelserna där hans egen filosofi syftat till att göra åhörarna större än (det biologiska) livet! Så tokigt det kan gå!

Så långt Erik Bergmans konflikterade förhållningssätt till det jordiska och kroppens dova strömningar. Men antar vi en födelse sedan Månen nått Lejonet har vi genast ett sinne vidöppet och redo att svara på livsglädjens våglängd och jag tror den placeringen behövs för att förklara hans amorösa eskapader vid sidan av sin spelade roll som höghelig sanningssägare.

Det här året är Månen i Lejonet inte av det normala slaget utan förstärkt av det onaturliga begärets Rahu eller Drakhuvudet. Det verkar som om den norra månnoden, där Månen påbörjar en bana som "förhäver" sig mot Solens normerande ekliptika, faktiskt indikerar att begäret överflyglar Solens norm om korrekt framfart. Eftersom Månen i Lejonet dessutom tar instruktion från samma Sol den via Rahu nu söker förhäva sig gentemot, och Solen är fallen i Vågen, uppstår definitiva frågetecken om prästens karaktär!

Ponerar man Månen i Lejonet har vi dessutom den typiska oppositionen till Vattumannen, dvs. central ledargestalt riktad mot en åhörarmassa, eller förhållandet mellan en central gestalt (Gud eller Jesus Kristus) och den ideologi (Vattumannen) som byggs upp runt en levandegörande kärna.

Även det här idékomplexet har dock problem: den mörka driftens Mars-Skorpion attackerar Vattumannen eller församlingen! Som "dissociationssyndrom" kan man tänka sig att driftplaneten i mörka och diskreta Skorpionen begagnar Draksvansens princip ("hugga av"/"avhuggen") i relation till den kristliga Lejon/Vattuman-ideologin. 

Skorpiondödens sexuella princip gömmer sina förehavanden inför församlingen, medan församlingen (Vattumannen) å andra sidan lever med ideologin att de nu, med Kristus, trampat sönder skorpionen, dissocierat sig från den. Paulus i 1a Korintierbrevet: "O död, var är nu ditt sting?" - en omistlig allusion till zodiaktecknet Skorpionen som naturligtvis redan kopplats till döden i det första århundradet.

En bidragande sida till den dubbelnatur man måste misstänka hos Erik Bergman är förstås den färgade zonen i horoskopet: Solen i luftslottsbyggande - "text" skulle vi säga i dag - Vågen, men Venus inte med på samma högtflygande nivå utan i Jungfrun naturligt disponerad för det konkreta livets förnimbarheter. Det här ger "rationalism" i en viss mening. Luftens inherenta tendens att skapa meningsbyggnader rotas i Jordelementets sakfakta såsom Jungfrun ser dem efter att ha splittrat upp sina intryck i precisa detaljer och satt etikett på var och en av dem. 

Man tycker sig här tydligt känna igen Erik Bergmans predikostil - densamma som lutherdomen alltid använt: små vardagsiakttagelser lyfts högstämt upp i Luftelementet och ställs mot de kristna rättesnörena.

*****

Småfilosofiskt efterord.

Jag medger gärna en viss terminologisk luddighet på bloggen. Dels var rationalitet i antiken inte detsamma som att vara bunden till "empiriska" sinnesdata om yttervärlden utan tvärtom att kunna tänka rationellt utifrån rent logiska principer. 

Men med rationell menas idag just detta egentligen helt  antiintellektuella beroendeförhållande av yttre, "objektiv" data. Människor har tappat kontakten till sina högre själsgåvor och skulle någon säga något hämtat helt och hållet ur det sjätte sinnets (Månen) inre observationer så möts han/hon som bäst med medlidsam skepsis. 

Sverige är kanske världens mest analfabetiska land när det gäller att förstå "the dark side of the Moon", det egna psykets insida, det som vetter bort från den yttre fenomenvärld som svenskarna dessutom har en närmast sjuklig tendens att uppfatta bokstavligt, som faktisk verklighet. Det är priset för århundraden av luthersk påverkan, en form av kristendomen som helt tappat kontakten med Jesus mer sofistikerade och "österländska" syn på livet, himmel och helvete som tillstånd i medvetandet. 

Denna mentaliseringens kollaps som gjorde Jorden verklig kom med 1600- och 1700-talets Upplysning då "förnuftet" plötsligt inte längre erkändes på det antika sättet. Man kan säga att västerlänningarna bröt sönder zodiakens system och hävdade att Saturnus i härskarläge i Vattumannen (Luft) inte existerar och att enbart Saturnus i härskarläge i Stenbocken (Jord) existerar eftersom vi bara kan förnimma tingens former eller idéer genom fysiska ting som går att registrera genom våra yttre sinnen. 

Redan under medeltiden hade förvisso diskussionens vågor gått höga över huruvida allmänbegreppen (språkliga koncept) hade någon egen, tidlös existens som Platon menat, eller bara tillhörde människans egen tankeproduktion.

Ta zodiaktecknen. Enligt nominalisterna är dessa tolv tecken skapade av människor som ett symbolsysten. Enligt begreppsrealisterna fanns redan de tolv zodiaktecknen när den första människan formulerade deras existens, precis som matematiker upplever att de bara avtäcker en osynlig "luftstruktur" av oändlig skönhet som redan finns där, aldrig tillgänglig för en vulgärempirist utan bara för den som kan leva på Luftnivån.

Och för säkerhets skull ska sägas att ALLA har Luft i sig, t.o.m. när inte en enda planet betonar ett Lufttecken. Saturnus är t.ex. till sin essens Luft - som vi just sade: allmänbegreppen eller de former och strukturer som Saturnus råder över är inte fysiska, de tillhör "ritbordet" som hittas i en högre verklighet än den fysiska (Jord) där bara resultaten av föregående processer redovisas i förtingligad form.

Däremot kommer en människa med avsaknad av Luft troligen inte att ha något naturligt intresse av att utforska tankens världar som sådana.

*****

Se även horoskop för hustrun:

Karin Bergman

 

Jämförelse Ingmar Bergman och påstådd halvbror