Vågens knäppare sida II (Family Guy)

Till granskningen (nytt fönster) av den självkontrollerade dårpippin Astrid Lindgren och John Cleese, den senare i mer genuint upplösningstillstånd, måste också tillfogas tv:s roligaste tecknade serie Family Guy - för den som klarar av dess råa ton. Och vem ligger minsann bakom den om inte en tredje person född i Vågens tecken!

För den som inte känner till serien har den redan lagts ner en gång, jag förmodar pga smaklöshet, men återuppstod. Humorn är knivskarp, elak och den här familjen får Simpsons att framstå som rena smartskallar.

Egentligen är det rätt enkelt att hitta nyckeln till serien, den innehåller inte lika många karaktärer som Simpsons, men själva kärnfamiljen återspeglar alla på sina olika sätt ett psyke som gått snett redan i barndomen.

Familjepappan Peter är ett stort förvuxet barn med "shit for brains" och tenderar olustigt att mobba sin dotter Meg. Ingen som helst konskevensuppfattning, och så lågintelligent att han inte kan behålla några jobb någon längre tid.

Äldste sonen Chris verkar på väg in i puberteten och har, tragiskt nog, ärvt pappans sorgliga dumhet. Hustrun och modern Lois är märklig eftersom hon gift ned sig rejält. Man kan bara ana att det var i protest mot sin familj i det lyxiga Pewterschmidtska residenset dit de åker ibland, och där fadern intensivt avskyr den klantige arbetartölp hans dotter valt att dela sitt liv med.

Peters och Lois minsta son Stewie är en mordgalen lillgammal som låter som om en snobbistisk britt reinkarnerat rakt in i ny barnkropp med hela sitt förra vuxenjag intakt, men som likväl är rena skolexemplet på Sigmund Freuds alla resonemang kring den infantila psykologin. Här finns det lilla barnets dragning till bröstet och samtidiga ambivalens/hat till modern och källan till trygghet.

Seth McFarlane klämde varje droppe ur det freudianska utvecklingspsykologiska temat under seriens tidigare säsonger, och lille Stewie har faktiskt aldrig varit riktigt lika kul som medan han vacklande agerade ut ömsom barnets upplevelse av omnipotens och ömsom oscillerade mellan polerna hat och kärlek till modersgestalten (se noga på de astrologiska motsvarigheterna härnedan till dessa komplexiteter).

Den begåvade och talande hunden Brian är en extra familjemedlem vid matbordet men dock ändå bara hund. Han är hemligt tänd på Lois och där pappa Peter bara är så pinsam att man vrider sig är vuxendialogen mellan Brian och lille Stewie seriens absoluta intellektuella höjdpunkter.

Förnedrande homosexskämt och i princip allt annat som är icke politiskt korrekt haglar, och i början tyckte jag serien var för grov. Men jag gav upp. Det är ett relationspsykologiskt geni som kommer på det här. Men det är elakt!

Seth McFarlanes horoskop ser fånigt okomplicerat ut med den indiska astrologins ynka två aspekter, men skenet är bedrägligt.

Det faktum att nymånen för Månen (psyket) för nära Solen så att den "bränns", brukar tolkas som att förmågan till reflektion hämmas, och jag finner det intressant att McFarlane själv valt att göra rösten till Peter Griffin, den absolut mest korttänkte av dem alla (givet att han är den äldste). Detsamma kan faktiskt sägas om den sexgalne och extremt korttänkte grannen Quagmire, som seriens skapare tydligen också känner så mycket för att ger (en helt annorlunda) röst till.

Så postulera nu en begränsad förmåga eller böjelse att kliva tillbaka och reflektera över sina tilltag och injicera sedan en fullständigt vurpad överdos av hetsig egoism i det sårbara balanstecknet Vågen - just som sker då McFarlane föds under en nymåne. Då har vi rejäla delar av förklaringen till de psykologiska skevheter som karaktärerna i serien uppvisar! Inte minst familjen Griffins granne, den sexgalne flygplanspiloten Quagmire!

Bristen på förmåga till självreflektion hos en nymåne är möjligen precis det, som under den vitaliserande Mars inverkan, ger McFarlane en så fullständigt otyglad råhet och timing i skämten. Serien går ofta i ett rasande tempo, och både Väduren och Vågen tillhör rajas guna, lidelsens kvalitet. Individer tydligt under Eld och Luft, brukar jag också etikettera bärare av "kreativitet" och det är uppenbart så i detta fall. Horoskopet har mer av vildhjärnan Jonas Gardell över sig än något annat jag lyft fram, tror jag.

Våg-Solens härskare Venus kan aldrig ligga länge än 48 grader från Solen, så de allra flesta Vågar föds med Venus "debil" i Jungfrun (gnäller och kritiserar som uttryck för att de hittat resonans med "den andre"), eller också Venus hemma i Vågen i dess härskartecken (idealistisk kärlek, kärlek till konsterna). Eller, som här, i Vattentecknet Skorpionen, vilket jag i förra inlägget misstänka vara en placering för Solens (intelligensens) disponent som utlöser svart humor, "crazy", och liknande.

I Seth McFarlanes fall händer det att Mars från sitt andra, mer utagerande härskarläge i Väduren attackerar sitt andra tecken Skorpionen, och jag tror detta är förklaringen till de många homosexskämten. Sagde Gardell kombinerar också den här trion, Våg, Vädur och Skorpion, och är inte McFarlane själv bög tjänar den tecknade serien troligen som utlopp för hans egen ambivalens. Så många av seriens karaktärer stämmer så väl in på hans eget horoskop att det inte är svårt att se att han använder sitt eget liv och öde som stoff.

Särskilt våldsamheten Mars i barnets Vädur är upp i dagen den lättantändlige lille Stewie, och i Mars onda öga mot dödstecknet Skorpionen får man den pusselbiten i barnets mordiska läggning, också.

Som exempel på medveten hantering av galenskap är McFarlane nästan John Cleeses överman, som jag ser det. Hans onda humor är så briljant att man nästan befarar att han kommer att gå överstyr en dag, eller bränna ut sig.


Efterord.

Det finns ytterligare intressanta ting på denna himmel. Bl.a. det faktum att de goda planeterna inte riktigt kommer till sin rätt här. Venus är inte stark i Skorpionen och Jupiter en ljummet "neutral" placering i Stenbocken. Däremot är deras disponenter båda föredömligt placerade! (Mars i positivt härskarläge och Saturnus gör ett utmärkt jobb för mental precision i Tvillingarna).

Bristen på sentimentalitet (och andra effekter av främst Månen och Venus) underlättar förstås för McFarlane att komma åt sin egen inre ondska och gestalta den på ett konstnärligt sätt. För minns, med Vågen passerar vi halvtid i zodiaken och f.o.m. detta tecken är individen inte längre helt självabsorberad utan söker balansen mellan sig själv och omvärlden. Att det kostar på när aggressiva gör punktinsatser å det egna egots vägnar - och totala destabiliserar Vågen - visar att horoskopet som helhet ligger i vågskålarna!

Man skulle kunna se Family Guy som en tecknad serie där McFarlane härjar ur sig vad som skulle kunnat tyckas vara en riktigt traumatisk barndom. Jag har nu inte läst på om hans förflutna, men jag tror ingen går helt skadelös ur de första, säg, tre åren med en Mars som attackerar Månen på detta sätt! Eftersom födelsetimma saknas (och därmed planeternas husplaceringar) är det inte lönt att spekulera värst mycket mer om den saken.


Tillägg 100217. Och så var det dags för nästa stämning mot seriens näsvisa upphovsman/män. Se SvD.