DN-fotot på Hanna Hellquist poserande bland gula glädjeballonger är helt genial i dess konflikterade budskap - måste beses!
Att sedan läsa hennes sardoniska kommentarer om lyckans ouppnåelighet övertygade mig ännu mer. Här måste vi ha vad den ursprungliga sideriska zodiaken kallar en mycket tydlig Vattenmänniska. Minns hur Eld kopplats till livsglädje (och maskulinitet!) och Vatten till sorg eller omsorg (och därmed traditionell femininitet).
Dags söka födelsedata! .......
Jag säger bara en sak: de gamla babylonierna var skrämmande! De hade hittat nyckeln till hur kosmos knådar människor av vatten och jord och fyller dem sedan med varierande grad av livsande! (Fader Abraham kom från Ur, om någon glömt det.) Författaren Hanna Hellquist har båda Ljusen i sorgens element Vattnet!
Och den enda emfas på livsglädjens Eld som bjöds denna period bestod i en markant förorening från materieprincipens Saturnus mot själva Livsglädjens tecken Solens och gudomlighetens Lejon. Ja, i Livets tecken står detta år Liemannens Saturnus, den mest känslolösa av alla planetära gudar! Sakta men säkert bygger kosmos upp ett Öde som matchar var och en av oss och ger de verktyg som bäst ska tjäna oss på resan...
Här vill det sig inte bättre än att den kalla depressorn Saturnus ger sig på fröjdens gudinna Venus, förvisso stark hemma i den fysiska sinnlighetens Oxe, men ack så styrd bort från fenomenens levande centrum och ut mot deras ytor och konturlinjer till följd av Saturnus ensidiga arbete med Formen.
Här gjorde Gud bara halva jobbet. Han knådade leran och vattnet, men den enda livsande som blåstes in i näsborrarna består i den sarkastiska och distanserade rapportören Merkurius i hemmaläge i till intet förpliktade Tvillingarna - rådare över korta dagresor (men inga resor som fördjupar). Ja det är väl så att som man frågar får man svar.
Intressant nog befinner sig lyckans planet Jupiter bakom ryggen på den mörka Saturnus. Men då måste man vända sig inåt på de där new age-kurserna, inte näranog vara ute i Det Yttre Mörkret för att därifrån rapportera om dem. Som man frågar får man svar.
*****
För konstens skull måste alla vara glada att den här fallna Månen i Skorpionen existerar! När sinnelagen av den här kulören inte tar livet av sig i rent självhat eller vämjelse över alltings omöjlighet, utan kombinerar det mörka sentimentet med förmågan att kommunicera genom Luft, då får vi andra sådana dessa obetalbart skruvade samtidsbetraktelser. Jämför "Bitterfittan" Sveland som utkämpar sitt mörka krig i gränsen mellan Vågen (Luft) och Skorpionen (Vatten).
Jag älskar svart humor, men vet förstås att det ligger bittra erfarenheter bakom varje sublimerat och till perfektion vinklat perspektiv.
*****
Mer på temat brytningsfelet i gränslandet mellan mörka vatten och eterisk luft: en skiva att skrämma sig från vettet med är TILT av Scott Walker från 1995. Svartare och mer abstrakt blir det inte av den man som i slutet av 60-talet tjusade världen med sin varma stämma och intressant Brel-tolkningar.
Nu är till och med Hellquists tappade leende inför livets tilltal utsuddat. Scott Walkers horoskop från helvetets lägsta krets får bli en annan studie.
Not. Det finns en liten, liten möjlighet att Månen i Skorpionen hunnit in i Skytten om födelsen inträffade sent om kvällen. Inget i DN-artikeln får mig dock att tro vi har med något annat att göra än den totala förtrytelsens Skorpion och dess särskilda perspektiv på tillvaron.
Bland talanglösa blir den bara till bitterhet över att ha missat allt det roliga som utspelar sig i Lekens tecken Lejonet och som den med djup avund åser en kvarts varv längre ner på vägen.
Men som min genomgång av samtliga Nobelpristagare i litteratur var dominansen av Sol-Skorpioner markant! Vissa kan koncentrera de bittra minnena och skildra med enormt djup. Hellquists Sol i Kräftan är också en bra berättare, den som mött en bunt sideriska Kräftor inser snart att de är halvknäppa allihopa, med en underbart TILTad humor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar