Lyssnar åter på brutalt underproducerad reggae med "musikern som brände ett lass karma" - sångaren och toastern Pat Francis. Svårt att inte bli tagen av den ärlighet (och uppenbara pårökthet) som hörs från hans lågbudgetinspelningar.
Som noterat i förra inlägget levde och dog han i fattigdom men kämpade på med sin musik tills hittad död en morgon i en park i Kingston, Jamaica. Diabetes tog hans liv eftersom han i det moderat-liknande landet inte hade råd med mediciner. Enligt moderaterna var han förmodligen en som inte "ansträngde sig tillräckligt".
Från den inspelade musiken på 1970-talet, när han fortfarande hade råd att boka en timma studiotid då och då, hör man vilken begränsad tillvaro han var hänvisad till. Hans eget lilla skivmärke TEEM ("myllra") släppte inspelningar i små, små upplagor och den som tyckte de liknade varandra hörde inte fel. Francis vred och vände på de få riktiga studioinspelningar med musiker han haft råd att licensiera från andra producenter. Dessa rullband pratade eller sjöng han till om och om igen - eller fick hjälp att remixa till eko-flippade "dub-versioner"
En nykomling till gammal klassisk gräsrotsreggae skulle bli chockad av 90-talssamllingen "Final Judgment" vars första halva upprepar samma rytmspår sex gånger i följd men med olika röstpålägg eller remixar. Hittar man någon av de få ytterligare samlingar som kommit och gått med hans musik - överförda från knastriga och svajiga vinylsinglar - får man ytterligare varianter på denna "riddim" som var fundamentet i Francis första och enda mindre hit som producent: "Shame & Pride" med vokaltrion Mighty Diamonds.
Trion sajnades 1975 av brittiska Virgin Records men det är en remejk av "Shame & Pride" på debutalbumet "Right Time" - Pat Francis bakgrundsrytm hörs men det är en helt annan frasering och mix än det svajiga original som inkluderats på "Final Judgment".
Men om ekonomin tvingade Pat Francis till variationer på tema gjorde han bara vad alla andra jamaicaner också ägnade sig åt: återanvändning av redan inspelade instrumentalspår.
Bill Withers stämningsfulla soullåt "Ain't No Sunshine" (1971) blev snabbt populär på Jamaica och lokale sångaren Ken Boothe gjorde en cover i slö reggaetakt men med en mycket mer intensiv sångare - nära själsligt sammanbrott låter det, över att tjejens frånvaro ger mulna dagar.
Men den version som fick mest spridning skapades av producenten Bunny Lee, och han licensierade friskt ut den oerhört atmosfäriska tagning som hans studiomusiker fick till. Den mest kända vokala versionen är den med Horace Andy långt innan han blev medlem i brittiska Massive Attack. På YouTube kan höras hans stillastående och ändå gungande version från 1972 eller möjligen tidigt 1973.
Sen fick heta producenten Lee Perry händerna på samma rullband och lade på lite extra klaviatyr och släppte in den udda rapparen Dr. Alimantao i studion. Det var 1973 och resultatet var en av gräsrotsreggaens häftigaste klassiker. ALLA som var hippa köpte samlingsalbumet "Best Dressed Chicken in Town" (med doktorn i trashankskläder på omslaget) när det kom 1979. Skivbolaget låter tydligen hela albumet ligga ute i piratad version på YouTube men lyssna bara på på öppningen/titelspåret - det är Horace Andy-rytmen en gång till.
Vilket för oss tillbaka till den panke Pat Francis som inte ens tvåa på bollen slutligen skaffar sig en kopia på bandet att göra egna saker med. T.ex. lade han på en okänd sångare för ytterligare en (obehövlig) coverversion av "Ain't No Sunshine", ett gäng instrumentalremixar, och framför allt, "No Tribal War" sin egen "toast" på den suggestiva rytmen. (Innan alla pratsjungare började kallas "rappare" kallade jamaicanerna detta för att "rosta"/"toasta" bakgrundsrytmen.) YouTube-uppladdaren har klippt ihop singelns A- och B-sida och congo-versionen som dubblerar speltiden är rätt "vild"!
För den som inte har rytmen upp i halsen nu passar det bra att avrunda med Jah Youth, en fascinerande uppspelt DJ från Bunny Lees stall. Han rappade sin version av "Ain't No Sunshine" cirka 1976. "Step on the Dragon! Don't act this ya wagon!" Trodde aldrig att den här obskyra tagningen från en glömd LP skulle finnas på YouTube, men det gjorde den!
*****
Pat Francis strävsamma liv i fattigdom syns faktiskt som ett tema även med bara en månascendent. Mån/Saturnus-axeln har med social position att göra och Mån-Stenbocken måste sägas kombinera mindre lyckligt med Solen i Lejonet eftersom den självklare konungen tvingas in i det obskyra åttonde huset.
Förvisso ser den stora framgångens Jupiter i tionde hoppfull ut, men notera var ägaren/disponenten (Venus) hamnar. Då en månascendent indikerar psykets åtrå är det inte säkert att drömmar om karriär (10e huset) alltid slår in på den lägsta verklighetsnivån - den kroppsliga. Här drömmer psyket också om ett liv i lidande (9e) och det är Solen som förverkligade sin position. Sjätte huset har med olyckor och t.o.m. träldom att göra och härifrån drabbar olyckans Mars månascendenten.
Men man får inte glömma att välstånd eller armod beror på om landet själen föds till styrs av socialt mogna människor eller av själviska skitar (som moderaterna). Horoskopet för Jamaicas frigörelse från Storbritannien innehåller paralleller till diverse moderata horoskop bloggen tittat på och kommenterat i det förflutna.
Elementens fördelning tyder på att landet inte är något säte för högre bildning utan sitter fast i frågan om resurser och materiellt välstånd. Storbritannien hade inte lågt två strån i kors för att höja folkets välstånd under sin långa tid som kolonisatör och man kan därför se nationalhoroskopet som ett "ingångsvärde" - här är vad britterna lämnade efter sig, idel problem. Se speciellt välståndets Jupiter fången i sjätte träldomshuset (den vite mannens förslavande av den svarta rasen; Vattumannen=distinkta samhälleliga, etniska etc, grupperingar).
Samma axel mellan Kräftan/Stenbocken som hos Pat Francis, det är en streberaxel men är samhällssystemet människofientligt (som moderaternas värld) då kan man, som Pat Francis, slita häcken av sig och inte komma någostans. I den sista intervjun innan han dog, satt han i ett skjul där han bodde, ledsen över att en tropisk orkan förstört den enda hårdvaluta han ägde, några slitna rullband med hans musik och pensionsförsäkring.
Faktiskt, var det inte en skivetikett med Pat Francis som prydde även det första inlägget om Jamaicas horoskop - sådant man hinner glömma på fem år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar