Färgen på soulsångaren Percy Sledges själ?

WHEN A MAN LOVES A WOMAN (1966)

Popjournalisten Andres Lokko inspekterar nyligen avlidne soulsångaren Percy Sledge och finner att hans själ var "avgrundsdjupt blå". I skenet av nyplatonismens tredelning av själen som bloggen häromdagen återkom till, är sannolikheten ytterst hög att man får rätt med ett så specifikt yttrande. Det enda elementet som inte inkluderas i själen i vid mening är Jord (konventionellt illustrerad med brunt).

Men Lokkos generiska observation att plågad musik (gärna framförd av de svarta slavarnas avkomma) är betryckt blå (som i blues och soul), stämmer maximalt på Percy Sledges horoskop!

Den sataniska axeln kröns av Solen som inför
öppen ridå berättar om ofriheten i Underjorden

Eftersom hans enda hit fortfarande spelades på radion då och då när den här bloggaren var liten, har den satt sig djupt och jag tycker mig förstå den någotsånär. Sångarens horoskop bekräftar helt vilken ondska som sången uttrycker, vilken deprimerande resignerad defaitism som följer när en man kärat ner ner sig i en kvinna. Percy Sledge står knappast på världens tak utan når oss från just det avgrundslika Tartaros - helveteshålet.

Att faktiskt det mest mörkblå av de tre Lufttecknen, Vattumannen, här tjänar som psykets, sinnelagets eller själens ascendent är naturligtvis oerhört träffsäkert, men det är halshuggningens södra månnod som beskriver den handlingsförlamning som sången så tydligt fångar in. 

Och sedan följer de bekräftande omina slag i slag: sångaren föddes under samma stora kors i helveteskvaliteten, den mörka Tamas guna som vi kunnat se i formen av någon slags dåraktig anfäktelse hos både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Söker man sedan förstå psykets mörkblå färg svartnar bilden till den fullständiga icke-existens som Månens disponent Saturnus - anfäktad av Djävulens stjärna - tecknar i Oxens tecken. 

Latinets Taurus (Oxen) och avgrundshålet (gr.) Tartaros har ingen etymologisk förbindelse (vad jag vet), och Tartaros ursprung är i sig är okänt (etymonline.com). Men till vår hjälp har vi ju den hellenistiska astrologin som sammanbinder Taurus med Tartaros genom benämningen på Oxens naturliga andra hus: Hades port, mynningen som leder rakt ner i dödsriket!

Jag skulle vilja föreslå att vi använder scenen med Pontius Pilatus (Michael Palins) roliga läspande talfel från "Life of Brian" som inspiration i jakten på vad som mörkar insikten. Taurus - tavros - taros. Och med taros kan vi granska engelskans tare, ett smalt ord som betecknar hur mycket av en varas angivna vikt som "slösas" bort på (efter frakten) umbärligt emballage. Minns talet om att människokroppen tappar 13 gram i dödsögonblicket och att detta skulle var själens vikt. Nå, vänd på steken och beteckna allt utom dessa 12 gram som "tare" eller umbärlig dödvikt som inte tillhör själen. Nu är vi direkt i närheten av Hades mynning, om du är med på resonemanget. Etymonline gör det lätt för oss genom att spåra ordet ända tillbaka till arabiskan, "tarah, det som förkastas". 

Så mitt förslag är Tarah --> Ta(u/w)ros. Det förkastliga köttemballaget som varje fallen själ drar på sig och som blir synligt dels när själen återvänder ur Dödsrikets port - moderns vagina - som en förkroppsligad bebis - och som de oupplysta själarna släpper som en uttjänt förpackning varje gång de ännu en gång nedstiger i Dödsriket. Den här språkliga associationen stämmer perfekt med allt bloggen redan resonerat om, varför t.ex. indisk astrologi anser Venus vara en ond planet när Oxen äger första huset. Själen var aldrig menad att blint identifiera sig eller böjas av i riktning mot det materiella.

Bara själar som arbetat på sin rationella själ når de högre planeterna eller t.o.m. himmelen vid döden, de bundna själarna är alltjämt den här planetens egendom. Med "den här planeten" menar jag det kompletta system som Jorden med Månen som gränsdragning för den sublunära sfären tillsammans tecknar. Dessa själar är fast på "fädernas väg", dvs. de följer bara genetiken, de har inte fått tillbaka vingarna och kan inte hoppa fritt mellan liv och kulturer. De är "jordens salt" och binder vatten, jfr kombinationen av Vatten och Jord, där bara Vatten tillhör själen och då det sublunära systemets Själ som föder och dödar sina organismer utan pardon, för sina egna syften. 

Jorden eller Naturen (gr: physis) är ett monster och en styggelse i den kosmiska federationen, men utan det stora perspektivet tenderar själarna att förälska sig i detta korta liv och en Natur som ytterst inte ger dem någon lön alls. Det är en annan och låg Herre som skördar själarnas slit med att leva. Överfört på rent världsliga förhållanden är det den onda kapitalisten som iklätt sig rollen av denna onda herre som lever på andras bekostnad. 

Människosjälarna var inte menade att fastna i det hjulspår som är fädernas väg - eller kanske var vissa av dem tilldelade detta öde av evighet? I så fall var Percy Sledge en kropp format av den här planetens själ och gav röst åt det Lucifer själv, fångad och bunden i helvetets lägsta krets! Det var remarkabelt att upptäcka hur tydligt budskapet med Algol och Saturnus som psykets ägare var i detta horoskop, och hur Solen i dödens Skorpion (den Vegetativa Själen, den lägsta själsnivån) strävar uppåt och basunerar ur fallenhetens predikament. (Kommunkationens Merkurius står i ett blått tecken, den med.)

När den här världen förintas, säger vissa traditioner, kommer även den själ som är Lucifer att släppas fri, då men inte förr.


PS: Den som läser Lokkos krönika och hans precisering av "avgrundsdjup blå" som den "varmast tänkbara ton av blått" efter att ha tagit in den här texten kan mycket väl undra om någon av texterna helt saknar kontakt med verkligheten. Eller är det så att bara en av dem har förstått vad den svarta melankolins Saturnus filtrerad genom blå Vattumannen egentligen signalerar? Det märkliga är att Lokko enligt egen utsago gått i terapi. Men som reggaesångaren Gregory Isaacs sjöng, "can't make blood out of stone."