DN:s bokkritiker pissar sig på skon

Jag upptäckte den antireligiösa litteraturkritikern Thente i samband med Hatte Furuhagens antireligiösa bok och noterade kritikerns frapperande störningar från det omedvetna och attitydlåsta Vattenelementet mot de världsbildsbyggande Lufttecknen.

Här är kartan på nytt, med lite snyggare grafik och Satans huvud inritat för att visa vad saken handlar om:

Det här är första gången bloggen uppmärksammar ett fall av Jupiter - religionens och filosofins planet - i greppet på Den Hånfulle (fixstjärnan Algol). Men hur väl stämmer det inte med Thentes fadda sekulära världsbild!

Varför horoskopet tas upp till förnyad granskning beror på att Thente gjort sig lustig över populärförfattarinnan Läckströms författarkonst. Jag hade glömt att jag redan tittat på den alltigenom insignifikante Thente, och gissade att krönikan i DN kom från en Jungfru, zodiakens typiska språkpolis. Men så var det, som synes, alls inte.

Det roliga är att han pissar sig själv på skon (skjuter sig själv i foten för den kräsmagade) när han lyfter fram ett mindre lyckat stycke att göra sig lustig över.

I hans andra exempel begår han väl inte ett syftningsfel men förmår inte integrera valt citat i en tillräcklig kontext. Jag fattade noll fast jag läste om citatet tre gånger men skrattade genast till åt det exempel han därefter jämför frukten av sin kvalitetsspaning med. 

Skratt förlöser, så när jag återvänder en fjärde gång till Läckströms mening inser jag att Thente glömt att redovisa att styckets "han" är en annan person än den nämnda Oscar. Kanhända självklart för Thente, som läst boken men inte för hans läsare!

Kastar sten i glashus gör han således, men lever likväl i den inbilskes nonsensvärld. Den är just så parodisk som den bara kan bli när man är född samma år som den hybrisdrabbade ärkeateisten Christer Sturmark, och där Världssjälen ännu lite senare på året signalerar djupa själsliga trauman orsakade av den fallna krigaren Mars i Kräftan: 

"[Läckbergs] trogna  läsare är - vågar jag påstå – charterturister i litteraturens landskap, inte urinvånare som ni och jag, och bara drinkarna är billiga och solen skiner så är det fan okej." 

Det slår ut en kväljande stank från den utvalda sekt författarens vänder sig in mot - så låter de sämsta exemplaren av Mars i "slutna grupperingars" Kräftan. Och här förmedlas denna ynkedom vidare till Solen som annars gör ett så bra arbete i intellektuella Vågen. Vi har, som nämnt i förra inlägget, ett mycket svart fall av "dissociation" eller akut noll koll på vad man håller på med.

*****

Jupiter med Algol

Bloggen förtydligar sakta men säkert begreppen i takt med att fall läggs till fall. Jupiter är välvillig och Satan, gycklaren eller den hånfulle, kan förväntas förvränga allt Jupiter står för. När Thente därför rubricerar sitt hån mot Läckberg och andra populärförfattare som "välvilliga argument", då vet vi att det är falskspråk. Precis som allt som kommer ur ateisters munnar. Den som gjort människan till alltings mått saknar nämligen självdistans. Det finns ingenstans att gå bortom människan själv för att förstå människan. 

Därför denna självgodhet i recensentens slutknorr som enbart väcker löje. Thentes "välvilja" finns måhända där någonstans, Solen i ömsesidig reception med Venus är inte helt oförmögen till sociala rättvisa. Men Jupiter är den stora förmedlaren av välvilja i astrologin och här står den korrumperad av Satan, skaparen av förfalskningar och bländverk. 

Algol med Jupiter ska definitivt undersökas ytterligare här på bloggen men tills vidare vill jag påminna om att jag redan vid katolske rymdflygsingenjören Wolfgang Smith (f.n. tre egna inlägg) fick problem med religionens och filosofins signifikator Jupiter i det mest jordbundna av tecken, Oxen. 

För var det kan vara värt befinner sig vetenskapsmannens Jupiter utanför Algols räckvidd t.o.m. med antikens generösa maxavikelse om 7½ grader (förvisso för planeter). 

Och Jupiter i Oxen är nu inte fullt så identifierad med andesjälens materiella substrat som kan tyckas, för disponenten (Venus) står i nära konjunktion med Solen i LUFT. Pneuma = Ande. Människorna som verkligen rör världen. 

Dessutom har Smith en krigare som är den veke bokmalen Thentes raka motsats: Mars "upphöjd" i Stenbocken. Eftersom också Månen i Lufttecknet Vågen disponeras av Venus med Solen i Luft, ser vi här en RYMD-flygsingenjör och TÄNKARE av högsta rang. En sådan som aldrig skulle komma på tanken att spilla tid på uppsvullet småfolk som Thente.

Missa inte hur både Måne leds tillbaka till Venus med Solen och hur dessa båda kan ledas tillbaka till disponenten Saturnus. Saturnus - "själens form" - står i religionens och filosofins tecken Skytten och disponenten är förstås Jupiter, själv disponerad från Luft. Vandra vägen några gånger mentalt och förstå hur majestätisk denna himmel är.

Apropå Thentes randanmärkningar har jag läst tre böcker av Smith. Inte ett enda stav- eller syftningsfel har jag noterat - och hans texter är så svåra att man inte kan läsa dem med halv uppmärksamhet. Att rätt förmedla tankarna i det skrivna ordet är inget man ens behöver fundera över i den högsta divisionen där rymdfarkoster designas och anden svävar över de stora frågorna, som dem om vad kvantfysiken signifierar för mänskligheten.

Smiths horoskop saknar helt planeter i det korrumperande Vattenelementet. Han är troligen ingen människa man ska vända sig till om det är empati man söker, men definitivt en resurs för den som söker förälda sitt tankeliv bortom den ateismens fähundskhet.

*****

Jupiter med Algol är i sig inte helt ovanlig, jag hittar 240 personer bland mina sparade 5.300 horoskop med ±7½ graders accepterad avvikelse från exakt konjunktion. Jag är säker på att det bland dessa finns åtskilliga religiösa. 

Det är den "multipla attesteringen" av vrånghet i Thentes horoskop som ger en "dålig läsart" av hans Jupiter. För den fallna Mars i attack mot Solen är en definitivt sekulär/ateistisk indikation. Vågar tenderar faktiskt åt sekulär förfallenhet och det beror på att Venus är zodiakens hora, glädjeflickan som säljer sig för att nå komfort i livet.

Primärt lästips: Wolfgang Smiths The Quantum Enigma.