Mycket annat men inte metafysiker

Jenny Maria Nilsson må vara duktig på mycket inom den vidsträckta mänskliga kulturen, men metafysiska texter ska hon nog vara försiktig med. Jag upptäckter namnet via en bedrövlig anmälan av två samtida filosofer i den snart robotiserade snuttnyhetstidningen SvD. Jag kommenterar här bara textens första halva eftersom hon är väldigt nöjd med den andra tänkaren som "håller sig på jorden". 

Men vad gäller äkta metafysik tar sig Nilsson avgjort vatten över huvudet. Hon anklagar den italienska filosofen Markus Gabriel för hans svepande uttalanden bara för att strax röja nivån hos sin egen analys med en formulering som ”jag tror” i en påstående som kräver ett utvecklande av tanken. Eller det nog så svepande och otillfredsställande: ”Gabriels meningsfältsontologi kommer knappast att konkurrera ut de teorier om varandet som vi samlat på oss under några tusen år.” Det är plågsamt tydligt att Nilsson inte tycks ha en susning om vilka dessa metafysiker är eftersom hon då, för att leva upp till den standard hon anklagar Gabriel för att inte nå, borde ha givit ett eller ett par exempel. 

Nilsson anser att Gabriel luktar populism med sina populärkulturella referenser men klarar inte att stringent hålla sin egen text på en snobbigare nivå utan grötar in svengelska i sin text (”Duchamp dubbade en pissoar till konstverket Fountain”) eller billiga putslustigheter som ett förtrytsamt, ” Jaha? Tack för inget.” Nilsson tar uppenbarligen väldigt lätt på den filosofiska diskursen och tror aningslöst att hennes läsare är en korkad borgare av samma skrot och korn som helst – den där nya typen som inte alls är särskilt djup bara för att den läser en hajpad ”tung” bok någon gång då och då.

Den bristande grundningen märks särskilt i den vaga ”tro” med vilken Nilsson söker smita undan det behövliga resonemanget. Frågan här rör Nilssons möjligen väl reduktionistiska sammanfattning av italienarens teori: ” Existens = framträdande i ett meningsfält = Gabriels meningsfältsontologi”. 

Turligt nog kan jag hänvisa henne (och andra) till exakt det parti i den västerländska metafysiken som kan hjälpa henne förstå att Gabriel tänker kristallklart och hon presenterar sig rent okunnig. När den romerske metafysikern Plotinus på 200-talet expanderar intimationer hos Platon, gör han det utifrån en påfallande insikt i den indiska Samkhya-filosofin, en filosofisk idealism (världen är en tankekonstruktion).

Problemet med Plotinus samlade verk Enneaderna är att de inte presenterats kronologiskt och att de styckats upp, så att t.ex. fjärde bokens tredje och fjärde traktat (Själens problem I och Själens problem II) utgör en fortlöpande diskurs. Det är förenat med risker att peka ut ett ställe mitt i en text som lämplig ingångspunkt, särskilt om man likt Nilsson aldrig tycks ha funderat över Platons arketyper tidigare. Av den nödtorftiga informationen i hennes artikel förefaller Gabriel bara ha bytt namn på Platons former, arketyper eller idéer och kallar dem ”meningsfält”, ungefär som biologen Rupert Sheldrake en gång gav dem det rätt genomskinliga namnet ”morfiska fält” eller på svenska, formbildande fält. 

Den osynliga formen föregår den synliga, kroppsliga, som dess skapares, själens, intentionalitet eller ”blåkarta”. Själen är själv en form och rör sig i himmelen bland former. Risken är voltan, själens helomvändning där den börjar projicera sina kombinationer av formerna mot det yttre mörkret och blir en fånge i sin egen föreställning. Själen rasar i flera distinkta steg och kan i värsta fall, sluta i den avgjorda fiktion som kallas världen. Intet nytt hos Gabriel jämfört med Plotinus med andra ord.

Men där Nilsson, brödfödeskribenten med anspråk på att avhandla kultur, ”tror” att Gabriels ”supertanke” visst kan reduceras till ett intellektuellt objekt (meningsfält) bland andra, trots systembyggarens förnekande därav, där argumenterade Plotinus stringent för varför detta inte är möjligt. Stycket följer på en förstummande petnoga analys av minnet hos människan och i tillvaron (som är besjälad) och fortlöper över eleven Porfyrius artificiella uppbrytning av texten in i Enneaderna IV.4.

Gud eller ”supertanken” (se Nilssons val av gemen begynnelsebokstav) kan inte kontemplera sig själv som ett intellektuellt objekt bland andra, just eftersom den är unifierad. Bara en sönderbruten entitet (eller en med en begynnande rämna) uppvisar självmedvetenhet som efter själens syndafall antar intensifierad och tragisk som det mänskliga egot, vilket nu bildar en så tjock bark runt själen att dess förnimmelse av sin formala essens helt förmörkas. Med detta förtvinar också människans förmåga till intelligent tänkande.

Det är själarna som i olika grader av rebelliskt avfall från Himmelen kan kontemplera formerna. Men när själarna är sig själva mest trogna antar de istället karaktären av noetiska väsen, andeväsen eller intellektuella principer. Dessa bara ”är” och har den mest potenta skapandekraften. I Himmelen försiggår emellertid Guds lek för lekens skull, inte med människors fula sneglande mot frukterna av sitt arbete (vinsttänkande) eller instrumenterandet – prostitutionen – av sina egna skapande själar.

”Enheten i Själens (intuitiva) fakultet är inte oförenlig med multiplicitet i objektet; Själen besitter inte objektets (Nous, Gud, supertanken) fulla innehåll i en enda tankeakt; varje akt är ofullständig i sig själv, men alla exerceras oavlåtligt.” (Enn. IV.4.1 – sista stycket)

Plotinus talar här om Världssjälens patologi, dess cirkulera rörelse i tallösa dimensioner – se astrologins lilla planetära kosmos som en sinnebild för ett ofattbart mycket större skeende).

Tyvärr för Nilsson och andra med påfallande ego-problemematik, klargör Plotinus hur konceptualiseringen avtar med tilltagande grad av trohet mot sig själv. I synnerhet paragrafen vi just provsmakade kan förklara för Nilsson varför Gud inte är nåbar som en tanke bland andra tankar. Gudars skymning! så lite Nilsson tycks ha uppfattat av ämnet – talar hon bara om ordetiketter (likt en postmodernist) vet hon uppenbarligen inte ens vad metafysik är och är illa lämpad att uttala sig om nyrealism!

Har Nilsson ens uppfattat att realism i detta fall inte syftar på ”vår” värld utan på det Plotinus – i engelsk översättning – kallade ”the intelligible world”? (Den begreppsliga och begripliga verkligheten.) Det är våra mänskliga tankar som bäst illustrerar vår sanna natur som noetiska, intellektuella andeväsen som i sant intellektuell verksamhet – snarare än människans mentalisering – skapar sig chimärer, t.ex. den fysiska världen? Den ande som skapade världsalltet gjorde ett sjujäkla jobb så många själar som irrat sig in i detta system, förförda av sirenernas sång!

En bit av paragraf två förtjänar en snabböversättning, hur deprimerande den än är för en ego-baserad mentalitet:

”...Vi kommer nu till frågan om minnet av personligheten (after att själen lämnat jordelivet). Det kommer inte ens att kvarstå minne av personligheten, ingen tanke att Den Kontemplerade skulle vara självet – Sokrates till exempel – eller att Intellektet eller Själen skulle vara självet. I det här sammanhanget ska det hållas i åtanke att, i kontemplativ vision av särskilt det levande slaget, är vi vid tiden (för andeskådandet) inte medvetna om vår egen personlighet; vi besitter visserligen oss själva men aktiviteten (intentionaliteten) är riktad mot det visionens objekt med vilket tänkaren blir identifierad. Han har gått över och blivit till materia som låter sig formas; han tar ideal form inom visionens skeende alltmedan han – som potential – förblir sig själv. Detta innebär att han aktivt är sig själv när hans tankeverksamhet inte är riktad mot något alls.”

Den kinesiska wu wei-doktrinen anmäler sig när man läser Plotinus analys av det visionära tillstånd han själv inte var någon främling för.

*****

Nilssons horoskop var inte det lättaste att säkra! [Tillägg: Och jag lyckades inte heller. En läsare lade ner mer ansträngning och lyckades bättre. Den som vill kan hoppa ner till det korrekta horoskopet och studera det, för att sedan återvända till det felaktiga jag med viss tvekan valde att kommentera. Det är förunderligt hur båda himlarna ändå möts i samma grundläggande avseenden. Eld, obalansen, mörkret! Det enda som felar i min beskrivning är utvikningen om Jungfruns tecken, som knappt alls figurerar i den korrekta kartan.] 

Ingen artikel i svenska Wikipedia men en googling gav i vilket fall en rätt aktuell riktningsangivelse (länken inte klickbar då man möts av ett inloggningsformulär):

Med kärlek till mor och magister | Hbl.fi

hbl.fi/kultur/2013.../med-karlek-till-mor-och-magister

Translate this page

Nov 7, 2013 - Jenny Maria Nilsson är kulturjournalist och bosatt utanför Lund i Skåne. I december debuterar hon som författare med boken Varken offer eller ...

Om man återställer Kvällspostens förskönade bild på kulturvetaren genom att lägga på de gråtoner som bannlysts (se ovan), framtonar cirka 40 år gammal individ. Intrycket bekräftas av fotot i en annan artikel i vilken Nilsson bekänner sin fluktande läggning. Vi kan förbereda oss på ett horoskop där ELD spelar en viktig roll och möjligen VATTEN i vilken avbilden mer eller mindre korrekta återspeglas. På sin blogg nämner kulturvetaren sin dåliga syn och man kan därför kanske misstänka störningar i något av dessa element.

För Skåne ger Birthday.se två möjliga namn så nära Lund att ingen annan större ort borde ha tjänat som referenspunkt. Tyvärr ligger båda adresserna i Lund, om än i utkanten av staden. Möjligheten av en flytt sedan nov 2014 kan inte uteslutas eller också har individen lyckats göra sig rejält osynlig på nätet!

Jenny Maria Nilson LUND 16/10 1970
Jenny Maria Nilson LUND 11/4 1981

Den andra, av årgång 1970, nu 45, lockar mig spontant eftersom detta är en Jungfru och alla Jungfrur detta år jag har mött har varit vackra! Detta har jag antagit beror på att Jungfrun redan från början brukar ha en fint tecknad benstomme och ett år i estetikens tecken tycks vässa den här tillverkningsomgången ytterligare. Titta på ett narcissistiskt ungdomsporträtt på kulturvetarens Flickr och se hur lik kulturellt förfinade Sol-Jungfrun Suzanne Vega hon är! 

[Tillägg: Minnesfel från den tropiska zodiakens dagar. Dessutom var det Månen Vega hade i den tropiska Jungfrun och inte Solen.]

Med pretentioner

Asociala Jungfrun - en missmodig betraktare
av den sociala människan

Jungfrun är sällan slående i sin skönhet, de är vaga men Venus "fall" tycks kompenseras i fysiska drag som uppfattas estetiskt tilltalande. Sällan något extremt, men behagligt.

Dessutom stämmer den hypotetiska modell 1970, för medfödd skönhet drar bort många år från den upplevda åldern. Dessutom är den ytligaste typen av Våg ut i fingertopparna en estet och med Jungfrun dessutom en kräsmagad kritiker = kulturskribent! (Se även flera andra borgerliga kulturvetare, inte minst Björn Wiman i DN.)

Så varför vill sig inte metafysiken hos 1970:an - om gissningen stämmer?

Jo, nog tecknas en dysterkvist som helt kollapsat in i materialismen och sedan sprungit på problem. När själens syndafall är maximalt kanske man blir kulturmänniska?

Foto- och selfiefixeringen är uppenbar med detta horoskop. Månen i egocentriska Väduren och här patologiskt självfixerad pga. den fallna Saturnus. Ofta målas de stora ödesangivarna över av lägre och mindre "metafysiska" indikationer, men när sinnelaget så direkt drabbas av den tungsinta och gravallvarliga Saturnus i sitt fallna och blott personliga tillstånd, då får vi klara tecken på att det kan vara rätt horoskop som identifierats. Till och med synproblemen tycks antydda genom den mörkläggande Saturnus i Eld och en disponent (Mars) som störtdykt in i olyckans sjätte hus. Med Mars och Merkurius samlade i soltecknet påminner horoskopet om bloggarens, fast den "lägre" materialistiska ekvivalenten till den tämligen abstrakta astrologiska analysen.

Nilsson hade tydligen suttit år in och år ut - notera det lååångsamma saturniska lunära psyket - och plitat på några essäer om sin favoritförfattare Camus. Har vi hittat rätt karta borde den matcha Nobelpristagarens på vitala punkter, som en platonisk kärlek över tid och rum...

Vad kan man säga? Lite elakt kanske att Mån-Saturnus hos kulturvetaren är en sämre sortens plagiatör eller ekokammare på Camus brinnande Sol i Vågen. Via opposition återspeglar hon och formaliserar (Saturnus) kontentan av Caumus solära kreativitet. Kreatören tas om hans av byråkraten och systematikern! Men man måste säga att hennes arbeta är av välvilja och knappast för att göra sig ett eget namn. På samma sätt som Saturnus skadar och förmörkar sinnelaget söker Jupiter kasta godhet in den dödskuggans dal som är människornas värld. Här råkar Camus Sol komma i skottlinjen för Nilssons egna existentiella ångest och har tydligen bidragit.

Till sist, men inte minst, hade Camus den fallna Venus i Jungfrun, något som Sol-Jungfrun Nilsson uppsnappar. Parallellerna kunde med andra ord inte vara starkare och bättre. Det är bara Camus eget sinnelag, en extremt jordnära filosof eftersom luftiga Vattuman-sinnet bojas av Saturnus i Oxen, som nominellt saknar motsvarighet hos litteraturvetaren. 


Den korrekta kartan

Läsaren Havsörnen har flera gånger visat en envetenhet där bloggaren helt enkelt tappat intresset för ämnet innan han kom i mål. Vad han hittar efter en spaning på marker den här bloggaren aldrig beträder visar sig vara ett horoskop med en remarkabel släktskap med det felaktiga. Den fallna Saturnus är alltjämt nyckel till förståelsen och nu i ännu högre grad än tidigare, pga. en fullmåne som involverar både Sol och Måne!

Havsörnen bidrar med ett citat av Nilsson (se nedan) där hon uppskattar den rabiatateistiska filosofen Nietzsche (han som blev galen) om inte annat för att han visade uppskattning för hennes hennes favoritförfattare (ett rätt sorglig argumentationsnivå). Mycket riktigt stämmer hennes horoskop väl med den galne övermänniskodyrkaren. 

Detta visste säkert Havsörnen eftersom han valde citatet ifråga. Nietzsches Våg-horoskop flimrade förbi i det här inlägget som också innehåll en felaktig identifikation från min sida och ett (sedermera) nedröstat förslag till rättelse från samma havsörn. Lustigt nog figurerade den fallna Saturnus i Väduren som en nyckel även i det sammanhanget. Är denna Saturnus identisk med Lucifer - han som först föll från himmelen? Kan Saturnus i Väduren jämställas med den romerska traditionen om det vredgade eldmonstret Pyton som troddes fängslad under vulkanen Etna på Sicilien? "Mineraliska" Saturnus kopplad till det vredesfylllda (Mars) Eldtecknet Väduren ger en utmärkt astrologisk representation till den här etiologiska myten.