Brasklappar, ordklasser och Sarah

Inför popspecialisten Andres Lokkos skrivning av svensk 80-talshistoria i SvD stannar jag till tre gånger. Och då bortser jag from hans formidabla showstopper i en historierevisionism som reducerar 70-talets Sverige till någon kopia på ett brunmurrigt DDR! 

Uppenbarligen har Lokko, som så många andra som växte upp något senare, anammat högerns demonisering och historieförfalskning. Om högerns historierevisionism - "det vänstervridna SVT på 70-talet" - har DN:s vakna kulturrecensent Johan Croneman skrivit.

Första anhalten i Lokkos text är ett igenkännandets leende över brasklappen om att personer och händelser hamnar huller om buller när man långt senare söker nyskapa minnesbilderna. På den här bloggen hasplar jag ur mig många lösliga presentationer - mest för att exakta efterforskningar tar tid. Lokko verkar också lida av tidsnöd, trots att han får betalt för skriverierna. Alla vill förstås förbättra marginalerna en smula. Det är hårda tider och medelklassen håller på att kana ner till underklass - det var Reinfeldts otippade gåva till dem (och den dolda plan han och Arbetsgivarna hela tiden smidde).

Vid andra anhalten minns jag 80-talet som en tid då den egna musikkonsumtionen bedarrat efter tonåren i det musikaliskt mer lustfyllda och utforskande 70-talet (det var den extrema explosionen från ungefär 1965 och Beatles "Help" som fortsatte i ytterligare många år). Men så mycket vet jag att Lokko gjort åtminstone en "vem ska bort?" när han radar upp "syntpop, soul, funk, Doobie Brothers och perfekt producerad axelvaddsrock" som typiska 80-talsfenomen.

Den amerikanska västkustrocken har alltid berört mig måttligt - i skivhyllan representeras den av Breads samlade, de första tre albumen av Jackson Browne - de bra! - och några avslappnade sidoprojekt från medlemmar i Jefferson Airplane och Grateful Dead. Men det vet jag, att Doobie Brothers är 100% synonyma med amerikanskt 70-tal.

Jämför AllMusic.com:s uppräkning av åtta album under gruppens vitala årtionde med bara tre skivsläpp under 80-talet. Det hette förr att Sverige imiterar USA men med tio års eftersläp. Jag vill inte tro att svenskarna var så retarderade att de mitt under det högervridna och egotrippade åttiotalet (i pastellfärg) plötsligt började dyrka de marijuanastinkande hippisarna i Doobies!

Lokkos minnesröta slår till ännu en gång. Det han egentligen menar är den milda popularitet sent tillkomna Doobies-medlemmen Michael McDonald åtnjöt i Sverige - som en soloakt. Han hade väl spelat en låt i något inoffensivt soffsittarprogram i tv - det brukade räcka för att skivförsäljningen skulle skjuta fart i det här landet.

För det tredje är jag helt för låneord (som språkpoliser brukar kalla t.ex. anglicismer innan de blivit allmänt etablerade). Men när Lokko kallar Mauro Scoccos sång "Sarah" en "gargantuansk" framgång måste jag invända mig. Ordet "gargantuan" betyder "enorm" på engelska och i "gargant" tycker man sig svagt skymta svenskans "gigant". 

Etymologi åsido, som ett adjektiv borde Lokko böjt till försvenskningen lite bättre. Jag hade villigt köpt konstaterandet att Sarah var en "gargantisk" säljframgång. Men att skapa en adjektivform av något som redan från början är ett adjektiv framstår som eh... PISA-rapporten presenterat svenskarna. Ett inte alltför talangfullt folk när det kommer till läsförståelse.

Och vad beträffar Lokkos slutknorr på programaviseringen förpassar den en värsta Dysterkvist in i skuggorna. Ett felskär i isen som öppnar en vak som man inte kommer upp ur eftersom det är just slutknorren.

*****

Den här bloggen, stockholmsbaserad men vänster i ideologin - för det är så de andliga lagarna ser ut när man transponerar dem in i tid och rum - har naturligtvis en roligare astrologisk skruv på Lokkos utbroderade programanmälan: horoskopet för kvinnan som gestaltade Sarah i Mauro Scocco-videon. Den låten har jag fram till exakt idag stavat "Sara" eftersom jag aldrig såg den då, i slutet av 80-talet.

Rollfiguren "Sarah", 1988

Jag gjorde i ungdomen en liten framstöt mot denna kvinna i hennes arbete som servitris på en småhipp Stockholmskrog. Lyckades avlocka henne kompletta födelsedata. Motivationen var, som jag minns det, att hon såg så upphöjt "himmelsk" ut där hon svävade runt och drottninglikt serverade gästerna mat och öl.

Gjorde inga försök att få till en dejt, men nog måste servitrisen ha satt spår för cirka två år senare fann jag mig i en relation med en kvinna med samma förnamn, snarlikt utseende och med "Sarahs" betoning av Lejonet och Saturnus (se horoskop nedan). 

Shakespeare (mannen som gärna återanvände
gammalt material): "Inget kommer ur inget"

Det var först flera veckor senare på samma stamhak jag berättade för en vän om mitt lilla horoskopställeri och fick veta att det tydligen var "Sarah från videon" jag analyserat. (Hoppas "Sarah" slängde mina anteckningar - den tropiska zodiaken kan få en människas öde att spåra ut helt om man följer rekommendationer för tecken som inte resonerar mot ens egen natur!)

Först med det här inlägget har jag bemödat mig att verifiera uppgiften. Tittarkommenterar på YouTube, sökning på Birthday, förnamn, datum och klockslaget på ett gulnat gammalt pappersark som för femton år sedan flyttade in i ett datorprogram - alla pusselbitarna stämmer. Efter rollen som föremålet för Scoccos åtrå blev kvinnan senare i livet tydligen lärare. Som vi ska se är det en yrkesväg som rimmar väl med horoskopet.

Lokkos krönika kommer för övrigt märkligt väl tajmad. Bara häromdagen lunchade med en god vän som spelat med Erik Gadd just före hans genombrott. Jag frågade hur det samarbetet egentligen uppstått och svaret var så enkelt som att han, Gadd och Scocco alla varit skolkompisar. Ungefär som jag på mitt håll under skolåren sammanstrålat med musikdårar från olika klasser för några nummer av ett primitivt fanzine vi skrev, tryckte (snarare stencilerade) och sålde i gymnasiekorridorerna. 

Musik är verkligen centralt i tonåren, och jag tror indisk astrologi har helt rätt som efter det basala intellektets framväxt mellan tre till fjorton år, växlar in konstarternas och harmoniernas Venus f.o.m. fjorton och några år framåt.

*****

Stjärnorna bakom en av svensk popvideohistorias viktigaste repliklösa rollinnehavare / projektionsdukar: "Sarah":

Runt 1989-90 visste jag inte vad Regulus var och att den ingått i persisk-babylonisk astrologisk tradition, men som synes var och är "Sarah" en levande inkarnation av "kungavärdigheten" - exakt den majestätiska upphöjdhet som genast skiljde ut den verkliga människan från flertalet andra servitriser jag sett (eller snarare inte sett) under de krogrumlande ungdomsåren. 

Det är bara att jämföra med Sol-Lejonet Scoccos fäbless för kvinnor med gravitas - han har Månen och Saturnus i Stenbocken! - för att inse att också han såg samma sak när han antingen handplockade henne för rollen eller okejade någon annans förslag till rollbesättning.

Och ska man tala om tyngd så finns väl inget som slår "Sarahs" Saturnus i positivt härskarläge i Vattumannen sjunkande i väster - planetens starkaste världsliga position. Inte undra på att den här kvinnans få scener i en popvideo ingår i en central del av modern svensk musikhistoria. Stjärnan Regulus i öster tecknar som sagt "kunga- (eller drottning-) värdighet" och själens form/Saturnus ingår i samma beskrivning.

Om jag hånat stockholmsmoderater och i fantasin tillskrivit en del av dem ett föregående liv som borgare i Nazi-Tyskland, bör tilläggas att jag i en annan fantasi föreställer mig en god portion av societeten i drottning Elisabets England också finns i Sverige för närvarande. (Därav vår för tillfället eskalerade främlingsfientlighet och rasism - britterna har alltid våndats över främmande element och aldrig var väl deras ångest över utlänningarna så stor som under den Elisabetanska eran - hotet då upplevde man komma från spanjorer eller katoliker i största allmänhet.)

Brittiska själar frekventerar flitigt Norden och vice versa och under genetiken (fädernas väg) flyter en djupare lager av själar och deras medhavda attityder (gudarnas väg). Attityder är för den tillfälliga människan något djupare än minnen men går för den rätt rustade att återkalla som minnen! Jag placerar lätt "Sarah" i societeten i dåtidens London, särskilt som jag idag öppnar det här horoskopet för första gången på femton år och ser Regulus signum.

En jämförelse av horoskopen bekräftar att bloggaren som en nyfiken antropolog var där och störde henne i hennes meniala sysslor på restaurangen. ("Sarah" har kraftfull Jord/tunga lyftens Oxe i tionde huset i detta liv, samt Mars i Jord som påverkar dag-till-dag-livets - arbetsveckans - Måne.)

Se bara den här serien överlappningar:

"Sarah": Asc-Regulus-Lejonet 4-6°
Bloggaren: Venus i Lejonet som disponerar Sol-Vågen 6°

"Sarah": Sol-Tvillingarna 11°
Bloggaren: Asc/Mån-Tvillingarna 10-12°
(ringar perfekt in hennes Sol)

"Sarah": Merkurius-Tvillingarna 26° (m. Venus i 30°)
Bloggaren: Merkurius-Tvillingarna 27°
(intellektet ringas in av hennes kvicksilvriga grace!
Kvicksilver/Merkurius - den närmast friktionsfria ledaren eller kommunikatören.)

Och till sist: en elev kommenterar på YouTube att det är hennes skolfröken i videon. Hur perfekt rimmar inte det med Sarah-kartan där den välvilliga intelligensens Lejon står rotad i 11e idealhuset där grundskolans merkuriska Tvillingarna verkar! 

Lägg till det att Jupiter i tionde har en koppling till läraryrket (tydligt i planetens namn på sanskrit: Guru). Men också den starkt placerade Saturnus har en fostrande/formande inverkan på det intellektuella planet via Luftelementet och Vattumannens tecken.

Ibland döljer sig gudar och gudinnor bakom skenbart enkla sysslor. I Sverige, Djävulens livegna land, ringaktas läraryrket. Mitt stalltips är att "Sarahs" själ återvänder till ett annat lands societet i nästa återfödelse. I Sverige är det svårt att få något - eller någon - att växa till sig.


Tillägg

Distinktionen mellan "fädernas väg" och "gudarnas väg" har flyktigt berörts tidigare. Det är orientalisten Thomas McEvilley som förde den på tal i samband med de långtgående parallellerna mellan gammal grekisk och orientalisk tanke som han påvisat i sin "The Shape Of Ancient Thought". Jag vill minnas att tanken förekommer i någon av Platons kosmologiska myter, där han beskriver existensen av två helt skilda kretslopp vars banor flyktigt möts här på Jorden. Jag minns inte vilken dialog det är, men en bra gissning skulle kunna vara Phaedo eller Phaedrus (Faidon eller Faidros).

Vill man vara elak, som på den här bloggen, skulle man kunna avföra Jord och Vatten som fädernas eller arvsmassans väg och exklusivt tillskriva Eld och Luft epitetet gudarnas väg - de som skriver i arvsmassan. Och det stämmer till viss del, om man nöjer sig med att se elementen som ett tecken om en viss disposition I DETTA LIV. Ingen vet vilken subtil underklädnad själen väljer vid nästa besök på den här planeten. 

Men ta "Sarahs" horoskop, representativt för de flesta: här dominerar både Jord och Luft och Eld men den indiska läran om planetära cykler skulle kunna avslöja under vilka perioder i livet vilken planet (och vidhängande element) spelar förstafiolen.

Den här bloggaren blev t.ex. rakt ur det blå och på lösa grunder erbjuden ett översättarjobb och hittade för några år en ny identitet, nästan exakt samtidigt som han gled in i sitt livs Merkurius-cykel och mot de femtio blev som en nyfiken faktajagande grabb på nytt. Den här bloggen startade tveklöst som en följd av det här förnyade eller intensifierade intresset för Merkurius som skrivspråkets härskare. För dashas, se den här fallstudien med bloggaren själv som "Exempel på planetära cykler".