Som t.ex. att Schibsted-ägda SvD börjat anpassa sin tidning till det mer framgångsrika dummerjönskonceptet som ger ägaren så mycket klirr i kassan genom Aftonhoran, ursäkta Aftonbladet.
Men ge en människa torskens snabbis på fem minuter och se latmasken börja växa som en sjukdomssvulst. Bildning tar tid och kräver ansträngning att vidmakthålla. Regression till imbecill går per automatik.
SvD:s gamla läsare är på utdöende och en ny generation (Europas byfånar enligt PISA-rapporten) är på spelplanen. De har så mycket jobb att göra och så mycket prylar och upplevelser att köpa att de verkligen inte vill ha mer nyheter än vad blicken kan studsa över på fem minuter. Sen kan den nya och extremt lättledda medelklassen inbilla sig att den håller sig underrättad.
Underrättad precis om det Någon vill att de ska tänka på.
Tillägg 131221. Med en skicklig omskrivning - jag utgår från att detta är fallet - låter ovan sagda dagen därpå på följande vis från en historieprofessor i DN:
"Appar(ater) som snarare inbjuder till korta besök bland korta texter än till träning i läsförståelse av längre resonemang. Tillvänjande och uppmuntrat också av dem som påstår att vi lever i ett kunskapssamhälle, i vilket ofta kunskapens innehåll tycks mindre intressant än uppmärksamheten den väcker."
Om det inte föreligger ett orsakssamband mellan texterna måste man verkligen börja ta Världssjälen och att tingen på ett radikalt sätt ligger i tiden på allvar!
Och för dem som söker vittring på t.ex. verklig kultur men fortfarande inte orkar läsa mer än fem minuter i sträck kan SvD erbjuda kulturresor för rastlösa ben och hungriga ögonen (men inte hjärnan) för facila 16 000 kronor.
Naturligtvis väljer man att falla in i den fabricerade men inkomstbringande myten om att den illitterata allmänpularen och sedermera teaterägaren William Shakspere i Stratford-upon-Avon skulle ha varit författaraliaset Shake-Speare. En diger vetenskaplig litteratur har vuxit fram som falsifierar den nationalistiska brittiska myten.
Köp några böcker i ämnet och övervinn femminutersspärren. Du kommer att ha nästan alla 16 000 kvar men har - häpp! - plötsligt påbörjat en högre vandring än den svenska konsumistens - den rutt Någon så gärna vill att du ska förbli på.
Jobba mycket och konsumera i korta men intensiva - och intenstivt överprissatta - spasmer, så har Någon tänkt ut ditt liv åt dig. Sådan är den karta du räckts att orientera dig efter.
Jag kan berätta att svenskarna är utskrattade på brittiska nätforum över att de betalar sådana överpriser pga. girigheten i importleden i det här landet i en viss nisch jag inte tänker namnge. Och det behövs egentligen inte. Att Stockholm pådyvlar invånarna västvärldens näst dyraste biljetter för kommunal transport inom staden (som en studie nyligen avslöjade), det säger en hel del och hur låg den svenska mentaliteten är när det kommer till affärer. Och sen blir vi till skam gång på gång i muthärvor i utlandet! Vad är det för folk som sätter det är tonläget? Jo, samma människor som ger SvD:s läsare dumreferat på fem minuter.
Vad beträffar den engelske barden verkar det inte bättre än att den här femtioöresbloggen är enda stället i Sverige som påpekat att den verkliga intelligentsian i den engelskspråkiga delen av världen - från Mark Twain, Orson Welles och framåt in i vår egen tid - är enig om att mannen från Stratford bara är ett påhitt. Den verkliga författaren skrev (under alias) inifrån den Elisabetanska hovmiljön.
Börja gärna med den här blogglänken till en mycket översiktlig bok: Bondfångeriet "Shakespeare" i Stratford, och pröva sedan (på egen risk) blogginlägg som diskuterar den 17e greven av Oxford, Edward de Vere.
Jag hade förmånen att möta denna Oxford i en märkligt realistisk nattdröm 2005, och hade jag inte nyfiket följt upp en del detaljer i drömmen via nätforskning hade väl lusten till djupare kunskap aldrig vaknat i det här livet....
Teater brydde jag mig inte om varken före eller efter drömmen, men frågan om författaren verkligen avsiktligt mörkade sin identitet för eftervärlden - något som antyds i Sonetterna - tilltalade den pojke i mig som en gång älskade den klipske detektiven Sherlock Holmes. Var författarens sista trick att göra sig själv till ett mysterium för eftervärlden att klura ut?
6 kommentarer:
För ett antal år sen läste jag i svensk press (minns inte var) om en teori att Shakespeare i själva verket var en pseudonym för ett helt författarkollektiv. Tesen man drev var att en enda människa (som dessutom var obildad och olärd som den verklige Shakespeare) absolut inte skulle ha hunnit eller kunnat skriva alla dessa verk. Vad sägs om det? De Vere var ju otvivelaktigt bildad, och förmögen och behövde inte jobba för brödfödan, men är det verkligen görligt för en enda människa att skriva allt detta? (Själv är jag inte alls kunnig i Shakespeare, men det finns tydligen en mängd texter.) Teorin om de Vere hade jag däremot aldrig stött på förut. Den verkar, som du säger, rätt okänd i Sverige.
Jag har en gång varit i Shakespeares hus i Stratford on Avon. Tänk, där gick man omkring och trodde att man var i det hus där alla dessa odödliga verk skrevs... *Det framställdes naturligtvis som ett faktum i informationen till turister.
S
S
En snabb nätsökning ger den allmänna åsikten 37 pjäser (och så några dussin dikter, om man väl kommer så långt som till att förstå förkortningen E.O. - Earle of Oxford - i några samtida antologier).
http://www.shakespeare-online.com/plays/numberofplays.html
Det var troligen den äldre Vere som i sin spatiösa boning Fisherman's Inn skrev – men framförallt skrev om - några pjäser i goda författarvänners lag. Den tanken tycks ”Oxfordianerna” kunna tänka sig.
Jag har inga pjäser läst men efter några fackböcker börjar jag nu fått ett hum om några av ramberättelserna (som man naturligtvis hört om på ett eller annat sätt, Shakespeare läcker in genom i princip all anglosaxisk populärkultur).
Han hade till att börja med fått grovjobbet gjort. Han tog i förbluffande stor utsträckning redan existerande pjäser från kontinenten, översatte dem till engelska på sitt lekfulla sätt (gärna dubbelmeningar och andra språkliga krumbukter) samt fyllde ut dem med extra detaljer.
Det är ingen större konst att skriva om brittisk kungahistoria och ett gäng redan existerande pjäser (inte minst Romeo & Julia, som många vill placera först i hans produktion). Även om Vere dog (av pesten?) vid 53, hade han läst latin och andra språk redan som liten gosse (och var klar med universitetet redan i tonåren). Det tycks mig ingen större bragd att sno ihop 37 pjäser. Som åtta-nio åring satt jag hemma och ritade egna plagiat av 3-4 serietidningar samtidigt och höll utgivningen vid liv i säkert två-tre år. För att roa mig lite extra (hur tänker små barn egentligen?) skapade jag dolda korshänvisningar mellan olika berättelser i de olika serietidningarna. Vere var Vädur, i själ och hjärta ett ungt sinne och jag kan nästan se hur han sitter och plitar på ett snarlikt sätt.
Hans produktion för teatern var dock frågan jag fann minst intressant. Den unge Veres kopplingar till Elisabets hovastrolog John Dee och astrologin fascinerar mig mer. Ingen betvivlar att Vere kände Dee och jag fick en aha-liknande medan jag skrev ett blogginlägg för en tid sedan om att Vere drogs till Venedig bl.a. pga. ett intresse av kartor – symboler för herravälde – som han övertagit från kartografen Dee. Den Dee jag misstänker blev något av en substitutfar för Vere efter att hans biologiska far dog då han var tolv. (Vissa saker känner man med en sådan visshet som om de utspelat sig i ens egen kropp.)
Det är också därför en med svenska mått mätt helt ”off the charts” österländskt inspirerad zodiakblogg poppar upp några år efter min nattliga dröm. Mötet med ”Oxford” triggade uppenbarligen mitt intresse för astrologin, ett ämne jag trodde jag lagt ned för gott sedan tio år. Men nu växlade ämnet upp på en högre – siderisk/stjärnrelaterad – nivå. Tänk vad andar på besök kan styra om i en sovande människa liv!
Just efter min senkomna universitetsexamen vid 35 uppstod vad samhället kallar arbetslöshet (det första glappet av många i det kontinuerliga slaveri som är makthavarnas ideal), men jag föreslogs av Arbetsförmedlingen att söka ett halvårs ”beredskapsarbete” på Strindbergsmuseet och fick det mot all förmodan. Jag lärde vad ciceronerna bara medgav på direkt fråga från besökarna: att Strindbergs sista bostad – till skillnad från Stratford – visserligen var just den här lägenheten, men att den från början till slut var en nykonstruktion. Som sagt, upplevelseindustrin är nästa Djävulens snara för dem som kommit förbi spädbarnets behov att greppa och ”äga” handfasta föremål. Men för en upplevelse behövs en plats att peka mot så att det inre sinnet (Månen) kan bygga sin privata föreställning!
"Redan existerande pjäser" - jaså minsann, han, vem det nu var, fuskade alltså! :-) Det är heller ingenting det talas högt om.
Apropå Strindbergmuseet - halvfusk som det där är nog ingenting ovanligt - jag har själv jobbat som guide i en herrgård från 1700-talet, och den visas upp som om den står nu som det såg ut då, möblerna är visserligen "från tiden" men vad man som guide inte säger är att huset i princip tömdes på inredning på 1920-talet, och de flesta möbler som står där nu är senare inköp.
Just det. Ruffel och båg istället för heder och ärbarhet - det är västcivilisationens smörjmedel.
Ruffel och båg, varje civilisations smörjmedel.
Det som blev bröd och skådespel i Rom, vad var det i Mesopotamien?
Prästerskap i form av statsvetare, jurister och ekonomer bygger nu sina stortempel i begynnande centralmetropoler, medan man bygger mytbilderna om CO2-hotet för att kunna finansiera byggena medelst ytterligare skatter.
De gamla prästerskapen söker hålla sin fackla levande, för att kunna dra in sitt tioende. Den ene heligare än den andre.
God Jul!
Tycker mig känna igen den förtätade framställningen hos denna "anonym" - god jul i retur!
Som svar på den sakliga frågan: vet ej. Kanske var smörjmedlet statsstädernas skyddsgudar (Marduk/Jupiter för Babylon t.ex.) vars statyer man under de återkommande festerna skeppade eller bar till andra städer och i "ömsesidig reception" lät tajta till vänskapsbanden. Samtidigt fick arbetande folk några dagars ledigt för fylla och villa.
Således snarare religionen som ett "folkens opium" och ett medel för härskarna att formellt stabilisera sina relationer än ruffel och båg.
Det är först i vår tid simpla krämare kapat civilisationen vilket i sin tur givit degraderade härskare – män som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg och den där föga opartiska moderata talmannen...
Skicka en kommentar