Blå spindeln och Mayas illusoriska slöja

LiveScience berättar om ett sällsynt fynd av egyptisk konst där spindeln ingår. Varken i en småkurs i Egyptens religion jag läste för länge sedan eller en och annan bok om egyptisk konst har jag någonsin sett spindeldjuret nämnas - till skillnad från skalbaggen som rullar sin lerboll och formar en perfekt fysisk kropp - sfären - Jorden - för den återfödda själen att bebo.

Musikern Ray Manzarek (f.d. Doors) -
The Golden Scarab (1974)

Men t.o.m. fattiga nyhetsstick som det hos LiveScience kan räcka för en aha-upplevelse om man redan har tillräckligt många pusselbitar. En bildtext förklarar att en väggmålning där en spindel kan siktas illustrerar en ceremoni där gudastatyer "öppnades" och blev titthål för den gudomliga närvaron, inte olikt hur en babykropp till sist befolkas av en levande själ, en Observatör.

I en nattlig dröm från tjugoårsåldern var jag på spaning efter en grav nära ökenranden i Egypten som jag visste var min. Jag har ingen aning om vad slags information från daglivet som kan ha föregått och kanske utlöst en så här orealistisk dröm, "Hej, du föddes i Sverige så hur kan du leta din grav i Egypten?" 

Men den allmänna ambiensen i mitt liv vid den tiden var att själavandringen var verklighet. Jag hade redan lärt mig meditera och i djup avslappning sett inre filmsekvenser som tycktes komma från andra tider. Steget till att samma intresse färgar nattdrömmarna är inte långt.

Utanför en öppning i en klippvägg vet jag att jag hittat rätt och jag går in i en tunnel som mynnar ut i en tom kammare inne i berget. Det finns åtminstone en gång (minns bara en) som leder djupare in under berget och jag söker mig vidare. Jag vet i drömmen att det måste vara här men att jag måste gå djupare in. Jag finner en andra tom kammare, en tredje och så en fjärde innan energin i drömmen stegras i en enorm visshet att det är i femte kammaren jag kommer att hitta DET.

Mycket riktigt, en sarkofag och en miniatyrstad påfallande lik de miniatyrlandskap och städer jag så omsorgsfullt byggt till min Märklin-tågbana som pojke. Drömminnet är återigen otydligt för jag minns inte att lag lyfta locket av sarkofagen. Kanske låg dödsmasken ovanpå för i nästa skede lyfter jag avgjutningen av den dödes ansikte och för den mot mitt eget och tänker i drömmen, ordagrant: "Nu ska vi se om den fortfarande passar."

Till min häpnad ryms hela den uppenbarligen ganska betydelsefulla mannens ansikte på min nästipp - en spektakulär förändring av skala som bara kan inträffa i en dröm där den kritiska fakulteten är bortkopplad. Jag minns också min häpna reaktion ordagrant. Drömjaget sade naivt: "Oj, har jag vuxit så pass mycket sedan sist!" Det som varit en stor man i det gamla Egypten rymdes som en liten fläck på nästippen av en vem-som-helst i Europa i det 20e århundradet! Med den drömmen lämnade väl all respekt för så kallade auktoriteter min kropp för gott!

I samma ögonblick jag slås av denna förunderliga "tillväxt" händer något med drömmens själva stoff eller snarare vävnad. Gravkammarscenen rullas liksom ihop eller plattas till på en tavelduk när en spindel blixtsnabbt kravlar över synfältet nedifrån vänster och snett upp mot höger i en 45 graders vinkel. Det hela händer så snabbt att jag inte är säker att jag inte skapat ett mytiskt minne av exakt hur historien vände blad, men den djupblå självlysande spindeln minns jag tydligt och också hur den i sin rörelse på något sätt rullade ihop gravkammarscenen och vävde mig tillbaka in i en scen i nutid. I den scenen står jag och min mor och argumenterar ilsket. I sig en underlig landbrygga till nuet eftersom jag hade flyttat hemifrån sedan åtskilliga år vid tiden för drömmen.

*****

Många år senare, i november 2005, har jag en ny dröm som involverar ilska och kvinnor. Lurad på en dejt med en kvinna som visar sig bara utnyttja mig för att fylla en timmas tomrum i sin kalender innan hennes riktiga dejt anländer till restaurangen går jag hem i vredesmod och drömmer drömmen om någon Oxford och hans vrede riktad mot en uppenbart viktig kvinna. I drömmen tycks hon diskret identifierad genom att jag hör - på engelska! - orden Queen och Mother repeteras om och om på ett nynnande sätt.

Nätforskning de kommande månaderna övertygar mig om att drömmens "Oxford" är den 17e greven av Oxford i ilsken ordväxling med sin styvmor. Oxford var en av drottning Elisabets myndlingar alltsedan den unge greven blivit faderlös vid tolv (och hans biologiska mor skickats i exil, typ - kronan var oerhört intresserad att lägga beslag på ätten Oxfords omfattande gods).

Givet de historiska detaljer nätforskningen fick fram om denne Oxford, verkligt namn Edward de Vere, är det inte så konstigt att drömmens gräl klipps och övergår i en annan scen där kvinnan är död och mannen pliktskyldigt utför någon slags ceremoniell rörelse med ett tungt slagsvärd över en gravsten som ligger som en stenplatta mot marken. 

Jag känner vikten i min hand i drömmen och hade ända sedan 11-12-årsåldern älskat just slagsvärdet från de riddarböcker jag under en fas slukade - som liten ritade jag slagsvärd på långa rader och fann stor glädje i att variera dekorationerna på handtaget.

Så tungt är svärdet att jag är skakig på handen i drömmen och får inte rörelserna rätt. Ceremoniens innebörd undslipper mig men det kanske är något för att viga den döda kvinnan åt den sista vilan. Eller förbanna henne, för inombords är Oxford sammanbitet arg i den här långt senare scenen. Faktum är att han verkar förbanna sin styvmor, drottning Elisabet, och önskar henne ur sitt liv, precis som jag tappat min sista tilltro till kvinnan på pseudodejten kvällen innan! 

Men övning ger färdighet och efter att ha upprepat handrörelserna med svärdet några gånger får jag till koreografin och jag tecknar ovanför stenplattan i marken något som mest liknar ett kinesiskt skrivtecken. Det intressanta i sammanhanget - egyptiska spindlar som bryggar grav och återfödelse i ny tid och i samband med levandegörandet av statyer - är att tecknet innehåller ett diagonalt streck, men nu ritat i en riktning motsatt den blå spindelns, som vävde drömmaren ur sitt forna jags gravkammare och in i sin nuvarande personlighet (en ny grav). 

Den här ungefärliga bilden är allt jag lyckades minnas från drömmen, men helt klart vispade drömmaren svärdet uppifrån vänster och ner mot höger för den avslutande linjen.

I samma ögonblick jag vet att jag lyckats rita figuren exakt rätt över den grå stenplattan (som jag visste inför den femte kammaren att jag var framme), lyser densamma upp inifrån. En extremt komplex "statsplan" lyser honungsgult ur den grå och alls inte döda stenen! Jag inser i skrivande stund kopplingen till det gamla Egypten och att "öppna" en död staty!

Fast jag inte förstår mina egna drömmar fullt ut, skulle jag vilja föreslå följande.

Spindeln som vävde ett nytt liv i Sverige över den gamla gravkammaren i Egypten gjorde så längsmed det jag på den här bloggen kallat horoskopets SATANISKA AXEL och senare upptäckte att åtminstone romaren Manilius (1a århundradet) kallat PYTONS AXEL.

Det här inlägget är första gången sedan 2005 jag tittar på Oxford-drömmens lilla krumelur och tycker mig ana något av dess innebörd. Här har vi det kinesiska tecknet för mun eller mynning (en kvadrat) - jag har ju gudbevars varit kines i ett tidigare! - och så den diagonala linjen som förbinder just 2a husets mun eller mynning - DÖDSRIKETS PORT - den egyptiska grottöppningen eller gråstenen i marken och själva åttonde DÖDSHUSET saker läggs att vila eller så sakteliga dekompostera.

I två drömmar, en i tjugoårsåldern och en i fyrtioårsåldern, ritas en diagonal linje som jag först nu inser har att göra med den antika astrologins tankar om själens nedstigande i de dödas värld. Om de dödas värld också är den värld vi människor befinner oss i just nu (och kallar "liv"), det låter jag vara osagt. Men ur själens perspektiv måste jordelivet sannerligen vara en död zombies vandring mot slutet och sitt uppvaknande (i sin form, i Saturnus!).

Lite som när egyptierna borrar hål i statyn så att det gästande väsendet kan återknyta till en omvärld. I döden (idag på årets mörkaste dag) borras andra titthål upp, så att själen återigen kan förnimma livet på en nivå lite närmare dess egen natur.

*****

Den diagonala linjen planterades egentligen av min far. Prisvinnande fotograf i ungdomen men kanske för feg eller som Sol-Oxe alltför materialistisk för att våga satsa på konsten. När jag var nio eller tio berättade han om något som han antingen läst i en bok om grundläggande bildkomposition eller kanske kommit fram till själv. "Son", sade han (ungefär), "man ska alltid söka motiv med en diagonal linje i. Det blir så mycket mer spännande då." 

Amen till det!


Tillägg. 

Jag trodde knappt mina ögon när framlidne neo-jungianen James Hillman i förbigående nämnde den blå spindeln som något närmast tabu i sin "The Dream And The Underworld" som jag läste för bara några få år sedan. 

Det är således en arketyp, men att spindeln är drömvävaren av den materiella illusionens slöja, och att den kan ha haft just den innebörden i det avlägsna (kanske förhistoriska) Egypten är naturligtvis bara en obestyrkt intuition...

Inläggets horoskop, upptäckte jag efter publicering, är intressant.

Man skulle kunnat ha betona de fyra elementen med tanke på att drömmen om den infrån sig själv blålysande spindeln hittar sin perfekta illustration i identitetsskaparen Solen som belyser en ömsesidig reception mellan den blå Tvillingarnas kommunikatör Merkurius och den metafysiska klarsynens Guru (Jupiter).

Vilket närmast perfekt horoskop att plötsligt komma på den drömmen att skriva om!

Men jag väljer istället att färga den dominanta kvaliteten Sattva då den symboliskt indikerar medvetande som vaknar ur döds- och drömrikets mörkläggning.

Och det reflekterande sinnets Måne på nästan rak linje med Regulus i Lejonet ger sin förklaring till varför denna dag gick i hågkomstens tecken. Se föregående inlägg om "Sarah"! Det skrevs medan Månen kröp fram i Lejonets tidiga grader. Månen är inzoomad på kungliga eller värdiga kvaliteter idag - som massdemonstrationen mot nazifasoner i Kärrtorp också illustrerade.