Scott Walker, popmusikens mest otillgängliga och eremitiska artist är på väg ut med en ny skiva enligt The Guardian.
Tonen sattes redan på 1960-talet med den spectoreska och ytterligt dystra "The Sun Ain't Gonna Shine Anymore", en låt av The Walker Brothers (ingen hette Walker på riktigt) som nått legendarisk status och använts i filmmusik mer än en gång.
Sen blev han riktigt svår. AllMusics beskrivning av hans senaste trettio år och tre album går inte att toppa, så jag lånar den:
"The Drift (2006) är Scott Walkers uppföljare till 1995 års "Tilt", ett album som också råkade följa sin föregångare med elva år. Om "Climate of Hunter" från 1984 var surmulen "middle of the road"-musik, lämnade "Tilt" vägen helt och hållet och gick rakt på de trasiga bilderna i Walkers värsta mardrömmar. Albumet var fullständigt fjärmat från allt som kunde kallas samtida."The Drift" är inte ett lika brutalt avsteg från "Tilt", men skivan är mörkare och mindre arrangerad, och ytterst sett ännu mer skrämmande. Din kroppstemperatur kan falla flera grader av en lyssning.
När därför nu 69-årige Walker meddelar att hans intresse för diktatorer kommer att höras i det nya verket, har man därför hans tidigare klangbilder som kontext. Jag älskade Walker Brothers melankoliska melodiositet på 60-talet och har fascinerats av hans fyra Jacques Brel-influerade skivor åren då 60 blev till 70-tal. Men de två senaste två albumen har fått stå på skivhyllan. Det var väldigt arty och krävde en enorm viljeansträning för att inte knäppa av!
Enklare, med facit i hand, är då att i hans horoskop identifiera den extremt solitära och undflyende naturen, och kanhända också fascinationen av onda envåldshärskare.
Fast svenska folket är alltför sovande för att förstå det, genomlider landet just nu ett skräckvälde under en halvfullgången diktator. Precis som Scott Walker har Fredrik Reinfeldt ett storkors i Mörkrets kvalitet som lekande lätt knyter an till de helvetesvärldar som musikjournalisterna kallar Scott Walkers svarta mardrömmar.
De senaste skivorna var verkligen trasigt vassa - man skadar sig bara genom att lyssna på dem, precis som man - om man har oturen att vara arbetslös eller sjuk i Sverige - skadas av Reinfeldts demoniska "svält-halvt-ihjäl-och-sparka-på-dem-tills-de-börjar-jobba"-politik.
Också Reinfeldt har ju visat sig vara en undflyende doldis som använt pr- och reklambyråstrategier för att skapa en fiktiv säljande bild av sig själv lagom till valtider. I övrigt ser han bara till att hålla sig själv skadefri varje gång någon minister skapar en skandal. "Titta på dina medarbetare så ska du se vem du själv är."
Vad Reinfeldt saknar är Scott Walkers fantastiska axel mellan Jupiter och Solen i framträdande hörnhus. Det här är ett tydligt tecken på en kuriös intelligens eftersom det extrema ljuset (Sattva guna) närs av en underström som kommer från ascendenthärskaren Merkurius i åttonde dödshuset, i död Jord. Är det härifrån hans mardrömslika klanger kommer?
Inte enbart, för på temat okontaktbar eremit är sinnelagets Måne i Vattumannen lika viktig. Titta på var dess disponent Saturnus står! I det instängda och avskilda tolfte huset, "den onda daimonens hus". Och se hur Mars i Skorpionen från fiendens eller olyckans sjätte hus angriper sinnelaget med Vatten av djupaste typ, underströmmar som mixas in med hans mentala konceptioner.
Dysterkvist är bara förnamnet. Människohatare är kanske ett bättre uttryck. Vi har gång på gång sett hur just den gruppsociala Vattumannen och ensliga och tvärvägrande Skorpionen knappt går att bringa till samarbete - dessa två bildar "det sociala utstötningssyndromet". Men istället för att bli mobbare eller en galen Usama bin Ladin, gick Scott Walker under jorden och blev popmusikens mest mystiska person.
Sammanfattningsvis: Sinnets disponent i "fängelsehuset". Sinnet attackerat inifrån, av den mörka dödsskorpionens grumliga vatten. Och ascendenthärskaren Merkurius (den fysiska kroppen och människans synlighet i denna värld) instängd i åttonde dödshuset i Stenbocken och därmed disponerad av Saturnus i ett annat fängslat hus.
Det är en chockerande entydig bild. Och något annat skulle man inte ha väntat sig om astrologin har något som talar för sig. Detta är, som AllMusic sade, popmusikens mest gäckande gestalt.
De förbluffande långa intervallen mellan vart album tyder på att det - märkligt nog - är tolftehusplacerade Shani, Den Långsamme (Saturnus) som kontrollerar hela horoskopet. Ascendenthärskaren Merkurius i händerna på Saturnus och i ett "fruset" hus som det åttonde och Saturnus i ett annat hus där man också "sitter av sin tid".
Vilken enorm tur att han föddes när den sattviska axeln ockuperade två hörnhus, annars vet man aldrig hur det här hade slutat!
Scott Walkers upptagenhet av diktatorer har med all säkerhet att göra med att han själv varit en - i ett tidigare liv. Är det inte just så här själen reparerar glömda felsteg i det avlägsna förflutna, genom solitärt terapiplockande med märkliga och udda intressen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar