Apropå det nyfunna
Jesus-fragmentet om vad som tolkas som att Jesus hade en hustru (och som
jag kommenterar på den gamla bloggen), dök det upp ett annan intressant
jesusuttalande med viss astrologisk koppling.
Wikipedia
citerar fanatiske kyrkofadern Hippolytus som jagade kättare, särskilt
den tidiga kristna "ormsekten" som tolkade ormen i Paradiset helt
annorlunda. I deras läsart var ormen som viskade i Evas öra att hon och
Adam skulle äta av kunskapens frukt en symbol för den "apmänniskans"
uppvaknande från sömngångaraktig djuriskhet till sitt gudomligt givna
intellekt. Ja, det är förstås tveksamt om man hade några
evolutionistiska tankar vid den här tiden, men uppenbarligen var Adam
och Eva i Paradiset en annan sorts varelse än de som ätit av frukten och
vaknat.
Astrologiskt
når människan når efter paradislundens stadium Oxen (den instinktiva
identifikationen med sin kropp) till Tvillingarna och intellektets
Merkurius. (Den medvetna insikten om att man INTE är sin kropp!)
I
det här sammanhanget är det högst intressant att Tvillingarna
illustreras som en ung man och kvinna i indisk astrologi. Är det Adam
och Eva i en parallell utveckling av samma kunskap?
Ormen är naturligtvis Merkurius, Tvillingarnas härskare, och den ses också slingra sig på Hermes (Merkurius) stav eller spira. (Här en grundlig genomgång av förvirringen kring Hermes och Asklepios stavar - är det en eller två ormar?)
Wikipedia noterar hur
annorlunda den version av jesusordet är som Hippolytus citerar, jämfört
med den version som dök upp i Nag Hammadi-fyndet 1945. Kyrkofadern
förefaller citera en senare och mer "gnostifierad" version:
Jesus sade... "Den som söker mig kommer att finna mig i barn på sju år eller äldre. För där, dold i den fjortonde eonen (väsendet, väldet), uppenbaras jag."
Det kan jämföras med vad som antas vara samma ställe i Thomasevangeliet:
"Jesus sade, en människa som varit med många dagar tvekar inte att fråga ett litet barn, sju dagar gammalt, om livets plats, och den [äldre] personen kommer att leva."
Att hitta livet är uppenbarligen också vad man i den andra varianten gör i det fjortonde eonen där frälsaren uppenbaras.
Det här bekräftar vad jag länge misstänkt men som nästan helt fallit ut ur Bibeln som den bevarats. Att antingen Jesus själv spann en bild om sig själv som en merkurier eller att man snart efter hans död började uppfatta honom i samtidens astrologiska och kosmologiska kategorier, som Solens son Merkurius, ett sändebud från en högre verklighet.
Det kan knappast gå att missa hur den första modellen måste ha varit Fadern, Modern och Sonen eller Solen, Månen och Merkurius innan den falska romerska versionen av kristendomen sin tradition trogen förtryckte och eliminerade kvinnan (Jesus mor Maria) eftersom en kvinna i den konstruerade treenigheten var för magstarkt för macho (eller t.o.m. filosofiska) romerska män. Men slängde in en suspekt "helig ande" i stället för Modern eller, som indisk filosofi mer klartänkt säger: Guds shakti, Hans verksamma kraft, som alltid porträtteras som en gudinna vid gudens sida.
Samtidigt är triaden helt logisk. För det är SolKungen som via sin budbärare (ängel) Merkurius söker tala in i den fallna delen av skapelsen där Månen eller den lägre sinnessjälen regerar. De fallna människorna är enbart djuriska köttstycken innan de lärt sig Merkurius eller Översjälens gåva, vilken hos oss är intellektuell förståelse av vår rent instinktiva natur.
 |
| Purusha eller Maha-Vishnu |
Purusha, den kosmiska herren, "Översjälen" ovan de små individuella själarna, kallas i indiskt tänkande ofta Buddhi, vilket händelsevis i indisk tanke också är namnet på planeten Merkurius. Maha-Vishus utandning skapar de otaliga världarna och tanken går direkt till planeten Merkurius som står för respiration och ande (andningsluft).
Hur ett sju dagar gammalt barn i den förmodat yngre versionen kom att bli ett sju år gammalt barn vore intressant att veta. Men historien blir faktiskt bättre och mer konsekvent. Det är vid sju Merkurius har vaknat hos människan i dess enklare jordiska gestalt, som operativt intellekt.
Indisk astrologi säger att det växande barnet mellan 5 och 14 primärt styrs av guden Buddhi (Merkurius). Är det därför senare kristendom klibbat sig fast vid tanken om "Jesus och barnen" ? Det ligger en djup insikt här men som kräver förståelse av vad Merkurius EGENTLIGEN representerar för nivå i människovarelsen. En nivå nästan ingen utvecklar i sina liv.
Man kan t.o.m. spekulativt fråga sig om Hippolytus version av jesusordet använder begreppet eon (välde, evighet, tidrymd) som bl.a. inom den senantika och spekulativa astrologin där zodiakens 360 grader var och en var en eon eller ett välde, styrd av sin egen gud. Man kan fundera om uppenbarelsen sker i människans fjortonde levnadsår (eon), dvs det år då Mekuriusfasen kulminerar!
Men detta förutsätter en mängd saker som inte går att belägga, bl.a. att det som idag är hinduisk astrologi faktiskt är den variant som ligger bakom författarna till jesusordet ifråga. Och skulle nog måna anse långsökt, när den hellenistiska astrologin (med säte i Alexandria, Egypten) så tydligt tycks ha tagit en annan väg än den indiska.
Faktum är dock att det bara finns en bevarad text av en romare (Manilius, 1 århundradet) och den av Ptolemaios (2 årh) från denna period. Säkert florerade många andra teoribyggen än de två som överlevt i bokform. Man vet att det tidigt fanns buddhistmissionärer i Egypten så varför inte folk bevandrade i den indiska astrologin?
Och ingen vet överhuvudtaget något om hur den babyloniska astrologin som startade alltihop, såg ut. Segrarna skriver historien och av Ptolemaios texter skulle man aldrig ens kunna ana varifrån kunskapen kom. Han talade löst om "antika föregångare" i det astrologiska vetandet, och det var allt.
I födelseberättelsen om Jesus nämns mager från österland, och det var förstås de kaldéiska (persiska) astrolog-prästerna som "sett hans stjärna". Allt är väldigt dunkelt, men undertexten tycks vara att Jesus identifierades med hjälp av stjärnorna. Valdes pojken ut bland andra pga. ett överlägset bra horoskop?
Det är typiskt för den gnostiska grenen av kristendomen (som troligen mer genuint knöt an till de ursprungliga jude-kristna lärorna) att den helt ignorerar blind tro och känslosamhet. (Ingen Carola och yvigt gospelhojtande!)
Människan räddar sig själv genom att nå intellektuell klarhet, genom att nå "gnosis" (kunskap - Luftelementet) istället för vegetera i flummig tro (Vattenelementet). Detta syftar på att andlighet måste vara självupplevd innan själen är räddad.
Att det räcker med att tro, ansåg gnostikerna vara den framväxande konsensuskristendomens svek mot det ursprungliga budskapet. En slags snabbkaffevariant som i bästa fall inte gjorde själen någon nytta alls.
Forskningen stöter och blöter frågan om gnosticismen helt var en produkt av religionens möte i Egypten med Platons filosofi. Platon var heller ingen vän av musik och emotionella rus utan var helt för skolandet av den i så många fall latenta högre (rationella) själen. Men som Wikipediaartikeln nämner (och jag har sett uppgiften även på andra ställen) tyder de egyptiska texterna på att det finns ett äldre syriskt original i botten på Thomasevangeliet.
Då spricker hela teorin om gnosticismen som en simpel fusion av platonsk filosofi och "arabiskt känslosvammel" - forskarna avslöjar sig vara simpla västchauvinister. Det räcker för övrigt med att läsa Dödahavsrullarna (som troligen Jesus var väl förtrogen med) för att inse att det finns tvättäkta "gnosticism" redan i förkristen tid på judisk mark.
I Dödahavsgrottorna har man dessutom hittat några fragment av en av Platons böcker, så det är uppenbart att Jesus lärare inte var några smala sekterister utan folk som hade koll på viktiga tankeströmmar i tiden. Och de var astrologer också, dessa ökenasketer! Enligt synske Edgar Cayce, som dog innan Dödahavsrullarna ännu hade upptäckts, var det gott om kommunikation mellan det som i externa källor kallades esséerna (Dödahavsrullarnas författare) och det persiska riket.
Edgar Cayce uppgav i trance att det förkom flera besök från orientaliska astrologer i Palestina och att asketerna i Döda havet diskuterade prognoser med sina österländska kollegor! Hela Medelhavsvärlden var för övrigt engagerad i det förstående tidsåldersskiftet (från Väduren till Fiskarna) i samband med vilket man föreställde sig en avatar (som indierna skulle säga) eller nedstigande kungagestalt. I Palestina (eller den romerska provinsen Syrien) blandades de här kosmologiska tankarna med en idé om en nationell härskare som skulle frigöra landet från den romerska imperialismen.
Men är inte Jupiter/Zeus Översjälen? Jo, när "Kristus har blivit allt i alla" kan man säga det. Men Merkurius är samma väsen i sin aspekt av skyttel, flängandet hit och dit för att i intellektet binda samman och synliggöra den gudomliga eterkroppen. När det här solsystemet gjort sitt kommer vi inte längre att behöva etiketter som "Venus" och "Mars".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar