I DN: intervju med filmaren och skådespelaren Fares Fares. I högerspalten säger nära vännen Daniel Espinosa att Fares är en "har en enigmatisk kraft, han är en ung mästare. Privat är han skitrolig, avslappnad, jävlig och bråkig."
Ordet "ung mästare" slår an en ton och jag uppsöker dygnet för Fares födelse i Beirut - ja, egentligen världens tillstånd den 29 april 1973. På temat mästare visar det sig finnas ett tidsfönster detta dygn - tio minuter i ett på natten till halvtvå på eftermiddagen - då viktiga planeter står i samma tecken som då pjäsförfattaren och hängivna teatermänniskan Edward de Vere föddes.
En för de flesta helt okänd figur, tills man nämner hans författaralias: Shakespeare.
Tidsfönstret i Fares fall sätts av att det är ägaren av SJÄLVTILLITENS upphöjda Sol i Väduren, Mars, som måste hinna in i det litterära och tänkande tecknet Vattumannen för en överhettad konjunktion med sinnelagets Måne. Den bortre gränsen sätts av att Månen under dagen lämnar Vattumannens tecken.
Men likheterna mellan horoskopen slutar inte med en stark (och ändå uppmärksamhetstörstande) Sol i egocentriska Väduren, zodiakens mesta linslus som vilar i Vattumannens kosmiska rum (ett gigantiskt tecken faktiskt, ju mer man förstår vad 1974 års svenska nationalhoroskop i Vattumannens tecken bar för löfte om den socialt kompetenta människan innan marknadsliberalism, moderater och egoism förstörde det här landet).
Den längre glömde men nu till nationalklenod upphöjde barden och Fares delar en exceptionellt kuriös utväxling INOM det depressiva Jordelementet av Ödets två stora målarpenslar, Saturnus och Jupiter. En dubblerad "ömsesidig reception" mellan två horoskop, om man så vill.
Om hur det blixtrande kombinatet av Eld och Luft kontrasterade den låga känsla som är allt den förgängliga sublunära sfärens Jord och Vatten har att erbjuda, är ett av de starkaste argumenten för att Oxford-skolans korrekta identifikation greven som författaren bakom det fiktiva namnet Shake-Speare (stavat just så i flera tidiga upplagor). Se bara sonett 45, citerad i det här längre inlägget om hur jag blev varse "Oxfords" historiska existens via en nattdröm hösten 2005.
Den här distinkta dualiteten, att jord och vatten aldrig kommer att ärva himmelriket, är troligen också förklaringen till Fares Fares speciella kynne. Att han fötts och genomlidit ett inbördeskrig och tvingats flytta vid 14 (greven tvingades flytta vid 12 efter hans faders plötsliga död), det är bara accidenser som pyntar Platons klockrena värld av grundprinciper. Fråga inte din granne moderaten om vad jag just sade. Obildade shoppomaner kommer heller aldrig att ärva himmelriket.
Om Fares lyckas ska jag applådera honom, men horoskopet och Edward de Veres livsöde talar mot Världserövrarens dröm. Den lärde greven i England på sin tid och närmare vår historia en annan "upphöjd Sol" - Adolf Hitler - med precis samma unga vädursfantasi. Alla själar måste behärska samtliga Herkules tolv stordåd innan de får bli gudar, men ingen kan väl säga om Fares nu gör "Vädurens grej" för första eller sista gången.
På en punkt beter sig den uppskattade filmaren och skådespelaren dock annorlunda än hans astrologiska släkting: Mannen bakom Shakespeare absorberade aldrig rollerna så till den grad att hans beteende förändrades av dem. Fares har sin Merkurius i svampiga Vattentecknet Fiskarna medan Barden hade sitt intellekt i ren Eld. Shake-Speares Sonetter röjer hur han hatade lismandet i hovet och de falska
roller och kotterier som var norm där.
Mannen bakom Shakespeare-verken slutade
sina dagar som halv eremit och DN-intervjun visar att tendensen att isolera sig verkar finnas även hos Fares. Det är naturligtvis det begränsande Jordelementet med de två tunga Jupiter och Saturnus som ger den här önskan om strama fysiska gränser gentemot omvärlden.
För att upptäcka den oerhörda historieförfalskning drottning Elisabet och hennes rådgivare iscensatte måste minst två böcker läsas sida vid sida. De allmänna argumenten för Oxfords författarskap summerades av amerikanska journalisten Mark Andersson 2005 (leta rätt på den inbundna upplagan på Gotham Books, det är den värd).
Likaledes behövs den amerikanska Shakespeare-forskaren Hank Whittemores "The Monument" vilken 900-sidiga version av sonetterna han behängt med ett överflöd av källor och korshänvisningar till pjäserna. Materialet avslöjar entydigt diktsamlingens syfte: att i brist på officiell dokumentation visa eftervärlden att det visst fanns en rättmätig arvtagare med Tudor-blod till tronen. Nämligen det kärleksbarn drottningen fick till med den bara hälften så gamla Edward, den 17e greven av Oxford och hovets myndling alltsedan faderns död.
Varför drottningen aldrig erkände barnet finns också kodat i sonetterna under deras yttre förklädnad av kärleksdikter (texten är, som Whittemore påpekar, lika med högförräderi mot kronan och därför av nödvändighet krypterad).
Och ja, "bråkig", som vännen kallar Fares, var tydligen bara förnamnet på författaren bakom Shakespeare! Fjärran inbördeskrig och moderata rikemansgetton avskilda från landets alla utslagna och cancersjuka utan samhällsstöd är bara skådebrödet - verkligheten genereras via själarnas fibrer, av de Goda och de Onda. Vad lär vi oss av den här Berättelsen som är Sverige 2012?
Fares berättar om snabba cash, men än har han en bit kvar till Shakespeares kosmiska förankring. Det finns också en större historia som vill bli berättad, särskilt nu när västcivilisationen - av mörkerfurstarna likställd med ekonomiska kalkylark - står inför ett spektakulärt sammanbrott. Och därpå en reboot av mänskligheten, de rika parasiterna nu åtskilligt ödmjukade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar