I SvD lotsar en norsk litteraturprofessor läsaren genom den europeiska litterära kritikens historia, från brittiske skriftställaren Addison via den sista normativa åsiktsmaskinen om vari god smak består, fransmannen Saint-Beauve, in i en ny värld där danske filosofen Kirkegaard istället klargör vad som borde gälla för att vara det goda.
Intellektet och dess typiska verksamheter, analys och kritik, sorterar ju sedan antiken under Merkurius, denna kuriöst mångbottnade gud som dessutom unnade sig bredden av vara handelsmännens och marknadens patron. (Britten Addison var för övrigt en kuriös dubbelnatur som både älskade marknadskapitalism och högre, kritiska och mer platoniska tankeflykter.)
På grund av västerlandets chauvinism har grunden till hela den västerländska högcivilisation, de forna assyriska och babyloniska högkulturernas texter ännu inte helt utforskats. På olika museer i Europa försmäktar mängder av kilskriftstavlor som den kolonialistiska europén bara samlat på sig utan att närmare undersöka. Romarna fick sin Merkurius från grekernas Hermes och grekerna i sin tur från den babyloniska Nebu, gudarnas skrivare.
Det förefaller som om Nebu tilldelats härskarskap över de två merkuriska tecknen, Tvillingarna och Jungfrun, redan innan det första kända personhoroskopet, från år 412 före vår tid. Men bristen på intresse i väst av att avslöja hur vår kultur bara är ett enda stort kulturlån från östern gör att inga ansträngningar gjorts att korsindexera de få överlevande astrologiska texterna med antikens mytologi.
Det är förvisso ett gott betyg för astrologin och i synnerhet för den ursprungliga och korrekta sideriska zodiaken att samtliga professorns exempel på litterära kritiker har sinnet - Månen - i något av de två merkuriska tecknen, Tvillingarna och Jungfrun!
Oddsen mot att detta skulle kunna ske är inte överväldigande men ändå tänkvärda: 0,16% x 0,16% x 0,16% eller 244:1.
Jag förbigår av principiella skäl den norske professorns omnämnande av svenska kritiker och öppnar horoskopet för Emmanuel Kant som flyktigt nämns i texten enär ordet kritik ingår i titeln på hans Kritik av det rena förnuftet.
Ska man förvänta sig att en merkurier kritiserar sin egen plattform eller ens äger den mirakulösa förmågan att höja sig över sin egen essens? Naturligtvis inte, men förbluffande nog befinner sig Kants sinnelag i det uttryckligen anti-merkuriska tecknet Fiskarna (motpolen till Jungfrun och platsen där Mekurius sägs lida sitt "fall").
Dessa specifika omständigheter ger oss faktiskt ett fjärde belägg för att gudarna bättre vet vilka vi människor är än vi själva. Nu blev oddsen plötsligt till ett rätt imponerande argument för åtminstone den här tesen i astrologins omfattande lärosystem: 1525:1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar