Hade nog inte brytt mig om att kolla upp First Aid Kit - ännu en grupp i den långa och ärorika svenska populärmusiktradition där svenskar visat sig duktiga på att låta lika bra eller bättre än de utländska genrer de imiterar.
Men så läste jag att ryktet om dem tog fart efter ett YouTube-klipp där de sjöng en av Fleet Foxes låtar. Då blev systrarna Söderberg genast ett måste. Den som väljer sådana förebilder måste själva vara, som Allmusic.com sade om den amerikanska gruppen och deras ibland närapå medeltida sound, "gamla själar".
Vinyl ska det förstås vara, men eftersom jag inte fick tag på debut-lp:n i Sverige fick årets album stå och vänta några veckor tills debuten från 2010 använde i Englandspressning. En pressning med några skarpa knäpp för många, visade det sig. Vinylskivan är en kärlek som ofta inte är fullt besvarad eftersom inte bara stora kommersiella bolag dräller ifrån sig defekta produkter utan även småbolag slarvar med kvaliteten.
Men så länge 7 av 10 nya vinyler är felfria eller okej och inte tvärtom, så fortsätter jag med älska det format som piskar skiten ur spotify (enbart för musikhatare, som använder sina "idoler" som bakgrundsbrus) och den nu halvdöda cd-skivan. Faktiskt, en bra (och då menar jag bra) skivspelare låter helt överlägset mycket mer levande än en bra cd-spelare för sju-tiotusen. De som kallar sig vinylanhängare men ännu lyssnar på småanläggningar har fortfarande den stora upptäckten framför sig.
First Aid Kits debut The Big Black & The Blue var okej - tre stjärnor av fem. Extremt hög volym på vinylen tyder på lite för hårt komprimerat sound, allting ligger "up front" i ljudbilden, men det låter crisp och balanserat. Rösterna är helt förföriska på en bra stereo.
Slutlåten är medioker, jag har sällan lyft av nålen innan skivan är klar vid första lyssningen, men här hände det. Lyckligtvis hade flera pärlor redan hunnit varvas med okej, fast mindre inspirerade melodier. Jag ser fram mot att spinna den senaste plattan, men först måste den första sjunka in.
Luftelementet för skimrande harmonier passar väl för systrarna Johanna och Klara Söderberg. De möts i andens eller andedräktens Luft.
Storasyster Johanna innerst och Klara i yttre planetkretsen. Det är rätt uppenbart att det här är två personer som är tajta med varandra, se bara storasyster: Solen + Venus i 14 Våg och kommunikationens Merkurius inte långt därifrån. Lillasyster har sin Venus 11 Vattuman - Luft till Luft - och har dessutom ett oerhört vitalt sinne (Månen med Mars) vilket gör henne precis lika luftig som storasystern. Dessutom föddes lillasystern under en fullmåne med Solen i Eld ger än mer karisma. Tydligare än så kan inte två människor mötas i konstens tecken.
Det är förstås storasyster som dominerar här och möjligen kan hennes auktoritativa Saturnus på lillasysters Sol med åren börja märkas som att Klaras Sol känner sig hämmad. Jag förutspår att lillasyster så småningom spräcker den här ljuvliga duon och går solo. Men det ligger ännu i framtiden.
Är det perfekt syskonkärlek? Nej, storasysters Måne i Fiskarna är djup och känslig och än mer så eftersom den disponeras av Jupiter i sin upphöjelse, i Kräftan. Den kvinnan har känslodjup, och artister och poeter verkar sällan ha några problem med att översätta mellan världarna, gå från den ordlösa känslans Vatten till de mentala konceptionernas Luft (där också noterna skrivs). Typiska störningar mellan Vatten och Luft som "desinformation" och liknande är troligen inte ett problem när individen hittat rätt "kanal" för den här lite underliga elementkombinationen.
Jämför man horoskopen med bådas favoritband Fleet Foxes via förgrundsfiguren Robin Pecknold,
är det återigen storasystern som tycks ha angivit färdriktningen.
Hennes horoskop matchar perfekt amerikanens mörka Vatten. Men
lillasystern är lika med på noterna, hennes Venus i Vattumannen hör
exakt vad slags frihet och höga luftrum (Jupiter) Pecknold signalerar
från det här tecknet.
De som _verkligen_ är musikintresserade bör upptäcka långtgående paralleller mellan det egna horoskopet och favoritartisternas kartor. De som använder spotify ska inte räkna med att automatiskt vara på rätt våglängd med sina favoriter. Särskilt inte om de använder musiken som något slags lugnande valium eller som bakgrundsbrus medan de gör andra saker. Sådana människor har ingen musik i sig. Den som inte kan fokusera EN sak i fyrtio minuter måste anses mentalt störd, ett distraherat barn av en tid som reducerar mänskligheten till hjärndöda zappande konsumtionsslavar. Allt är inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar