En rockhjälte till stupar

Rebellen Paul Kantner har gått bort

Nästa dödsfall bland eminenta kulturarbetare, fast den här gången ett namn som inte säger något för svenskar som vuxit upp i bluffsocialismens land där man exporterar vapen och krig för att säkra en dräglig levnadsstandard åt de egna. Men Paul Kantner, gitarrist och medgrundare till enormt stora gruppen Jefferson Airplane var del av något så unikt som en rockgrupp stenhårda kommunister (gränsande till anarkister). Stora amerikanska bolaget RCA - samma som sajnade David Bowie några år senare - pumpade in pengar och lät bandet hållas eftersom amerikanerna älskade dem och köpte musiken. 

Japp! Amerikanerna älskade vänstervriden musik en gång i tiden. Det skulle man aldrig kunna tro om man idag fäste någon vikt vid den svenska högerpressens New York-fixerade USA-bild. DN kallar t.o.m. det politiska Jefferson Airplane för en "flower power"-grupp. Så pinsamt att man rodnar över borgarens oförmåga att skönja verkligheten.

"Kantner remained a revolutionary to the end"
http://www.theguardian.com/music/musicblog/2016/jan/29/paul-kantner-revolutionary-jefferson-airplane

Sanningen är förstås att landet är vår tids Store Satan, och det var just det Paul Kantner och många amerikaner med honom hade fattat. Vietnam-kriget var en ögonöppnare. USA stod inte på den goda sidan, de var de onda imperialisterna, de bekrigade ett litet pluttland och var bara intresserade av att skydda och säkra den rike mannens ökande andel.

Se den dräpande sarkasmen i ett typiskt skivomslag med Jefferson Airplane. "Vi är skapelsens krona" och så en destruktiv bomb som smäller av.

Crown of Creation (1968)

Kantners liv var på många sätt hårt. Född av en tysk far och en mor som dog när han var åtta-nio. Född under ett brinnande Andra världskrig (som USA ännu inte gått med i eftersom japanerna ännu inte angripit dem i början av året).

I 20-årsåldern körde han nästan ihjäl sig på motorcykel och fick en metallplatta inopererad där vänster sida av kraniet krossats. Han kunde ha varit död redan då. Vid 39 var det dags igen. I viss detalj får läsaren av en sajt veta att hans nästan fatala hjärnblödning inträffade direkt efter ett "råknull" och att flickvännen vägrade tro honom när han förklarade att han just känt något gå sönder i skallen. Först när han började försvinna bort i koma fattade hon att han, vildbusen, faktiskt menade allvar.  

I den här månkartan för Kantner (födelsetid okänd) ser man dygnet för hjärnblödningen. Med sin mors tidiga död är den "fallna" Månen i dödens Skorpion kanske inte så konstig. (Min farmor och hennes syster förlorade också sin mor i unga år och båda systrarna föddes - med några års mellanrum - med Månen i Skorpionen.) Intressant är att natten för "råknullet" uppvisade "den sataniska axeln" som jag upptäckte i formen av en fullmåne då en biltunnel kollapsade. Här är det attackplaneten Mars som passerar genom Kantners måntecken i tillfällig opposition med en transiterande Måne som i sin tur är opposit hans medfödda Skorpion-Måne:

Se för övrigt mannens vilda och anarkistiska sida: både Sol och Måne står i det hungrande och begärsfyllda Vatten-elementet och båda Ljusens disponenter (Jupiter resp. Mars) gasar på för fullt i sina placeringar i Eld-elementet. (Kantner drogade friskt som alla andra men gjorde senare i livet avbön och konstaterade att om man blev en idiot av kokain fanns ingen gräns för vilken skit alkohol var. Som vanligt har svenskarna satsat på den absolut sämsta rekreationsdrogen medan den betydligt mer skonsamma marijuanan är kriminaliserad.)

Skulle transiterna natten för "råknullet" betyda att det finns risk för hjärnblödning generellt, varje gång himmelen radar upp sig som den gjorde här och som den ser ut i Blondinbellas horoskop? Jag har inte något stöd för att påstå det men axeln är definitivt av "autotoxisk" natur så att sensuella överdrifter återverkar negativt på individen. Samtidigt är det ingen sällsynt aspekt - den inträffade inte mindre än 78 gånger under Paul Kantners livstid.

Men konjunktionen mellan Jupiter och Saturnus inträffade inga 78 gånger! Som ses i yttre planetkretsen är den dock på plats (fast i ett annat tecken) när gitarristen håller på att stryka med vid 39. Se också hur han har medfödda attackplaneten Mars i 90 grader till Solen, synens och hjärtats planet. Men jag tror denna medfödda position bidrar till att göra Mars transit över hans medfödda Måne i Mars-tecknet Skorpionen fatal just denna gång, när också Liemannen (Saturnus) ligger tungt över en Jupiter som i födelsehoroskopet befinner sig i Väduren, hjärnans och skallens tecken! Ja, en skalle som redan var halvt krossad. (MC-olyckans datum saknas tyvärr, det hade varit extremt intressant att studera båda dessa tillfällen med huvudet/hjärnan i centrum.)

Och när det kommer till dödsögonblicket som suddigt "föregicks med några dagar" av en hjärtattack, så är det tveklöst den medfödda Mars attack mot hjärtats Sol som är den uppenbara illustrationen. Men återigen inte enbart i sig, för den här har upprepats bra många gånger under artistens liv. 

Men Kantner dör också han under den kombinerade effekten av att Saturnus JUST NU (och under ett år) stryper Jupiters kraft på himmelen. Det vill säga, samma grundläggande indikation som flera (men inte alla) av de sex dödshoroskop för artister som bloggen tittat på de senaste veckorna (med David Bowie som det första av dem och lite senare en koll av Lemmy som hade dött strax innan).

När Döden snuddar vid Paul Kantner för andra gången 1980 (om man räknar bort hans mors otimliga död) så har vi således en transiterande Saturnus som stryper Jupiter i konjunktion och dessutom aspekterar den transiterande Mars som passerar hans Måne (livets utgång) och kasar en slags månliknande skugga av en verklig död till följd av attackplaneten Mars.

När sedan den verkliga attacken kommer - nu mot hjärtat - och som berövar honom livet, då befinner sig transiterande Mars istället i Vågen opposit Väduren där den har de två "stora ödespenslarna" över vilken olycksplaneten så tydligt genom hans liv visat att den har makt. 

I en fattigmansversion på verklig astrologi till följd av okänt födelsedatum, tror jag inte man kan komma så mycket närmare en astrologisk "förklaring" av varför dessa var de stora olyckstillfällena i hans liv. Det fanns naturligtvis fler, i genomläsningen av en biografi läste jag att han trånade efter Grace Slick, den okontrollerbara sångerskan i Jefferson Airplane, men att han fick sin chans sedan hon gjort slut med en annan. Likväl vandrade hon sina egna vägar snart igen, efter att paret fått en dotter (som likt föräldrarna gick ner sig i missbruk som hon tvingats trassla sig ur).

För mig var det här dödsfallet - en notis i svenska nätmedier och bortsuddat av tidens vågor ett dygn senare -  tråkigare att läsa om än David Bowies bortgång. Jefferson Airplane spelade en betydligt viktigare roll för sextiotalets "motkultur" än Bowies esteticerande musik någonsin gjort. Jefferson Airplane ville ändra världen, och borgaren Bowie hade aldrig några ambitioner. Han var för egocentrisk, vilket hans Måne med Saturnus i Kräftan avslöjar. Det var han och hans känslor inför aktualiteterna han sög i sig och stöpte om efter eget huvud. Att han tycks ha varit en bildad artist, en man som läste filosofi, hindrade honom inte att i ännu högre grad vara en girig kapitalist. Jefferson Airplane representerade i all deras gränslöshet och naiva raseri mot systemet ett högre utvecklat artisteri. 

 
Paul Kantners och partnern Grace Slicks hyllningsalbum från 1971 till sitt nyfödda barn, "Sunfighter", är ett lika ljuvligt stycke hippiehistoria som Kantners eminenta soloalbum "Blows Against the Empire" från året innan. Båda albumen är varma, i delar akustiska, och livsbejakande i musiken. Den som "fattar" de här vibbarna vänder sig i avsmak mot den soppa dagens hyperkommersiella musikindustri serverar den urskillningslösa konsumenten. Runt 1970 fanns fortfarande verkliga original och verkliga artister inom pop och rockmusiken och det är ingen slump att ALLA nya band låter som de gamla retroskivor de har lyssnat på. 

***** 

 

Nördhörnan. I den amerikanska förstautgåvan av "Empire" slarvades artistkrediterna bort. Det tog väl något år innan det här fixades med en klisterlapp på gatefoldomslagets insida. Här en bild på andrapressningen med samma lyxiga silvertryck på insidan som förstapressningen. 

Britterna, för att nörda ner sig helt i den roliga vinyldelen av musikbranschen, de snålade och använde vit färg istället för silvertryck. De struntade även i fyrfärgstrycket i det bifogade häftet och dumpade den specialgjorda innerpåsen för grammofonskivan. Satans vad kapitalisterna i England var och är onda! Inte undra på att marknadsliberalismen föddes i detta land och exporterades till USA för hela mänsklighetens förslavande!

Och, för den som tittar noga (eller klickar på bilden) här ses en Paul Kantner med hår bestående av friskt växande marijuanablad! Folk hade det roligare förr. Den här mannen har förtjänat sig en fullständigt lysande återfödelse på jorden. Synd bara att man så sällan minns och ser kontinuiteten. Om det grekiska geniet Pytagoras sades det att han i ett tidigare liv BESTÄMT sig för att det fick vara nog med psyksvagheten och att han hädanefter ville minnas sina föregående liv. Och Pytagoras mindes!

Läsvärt kompendium antika fragment, men tyvärr en rätt dyr och inte ens särskilt snyggt typsatt pocket: