Det högsta goda (hus 9) för ascendenten

På internet har jag sett försök att lösa problemet med att indisk astrologi innehåller två atma karakas, två signifikatorer för själen och dess strävan. Här förklaras, och jag vet inte om det är en enda uppgiftslämnare som kopierats in absurdum av andra som inget eget har att tillföra - nätet är en kloak om man inte redan vet vad man ska söka efter!  - att Solen bara är en generell själsindikator medan den specifika atma karaka i ett givet horoskop är den individens själsliga åtrå, vad den själen strävar mot. 

Atma karaka blir den planet som hunnit längst i ett tecken, en planet som ockuperar den 30e graden av ett tecken är svårslagen! Skulle två ligga på samma gradtal segrar den med högsta latituden - och typiskt nog finns en annan indisk tradition som påstår med motsatta: den som slickar horisonten är den med största inflytandet... Tala om att visuella intryck upphöjts till tolkningsregler!

Inga av de här ställena på nätet för jyotish eller hinduistisk astrologi diskuterar i sammanhanget nionde huset, som jag (intuitivt) kallat själens högsta goda eftersom det enligt hinduerna är horoskopets "bästa hus". Det liknas också vid det universella dharma och på vad sätt och med vilken styrka individen söker uttrycka detta dharma, denna lagbundna väg, i sitt liv.

Jag skulle vilja citera ett stycke av den romerska 200-talsfilosofen Plotinus på temat Gud som Platon summerade denna principernas Princip som "Det Ena, Det Goda, Det Sköna" utan att med detta alls vara en förkristen pionjär i treenighetstänkande. Hans sentida uttolkare Plotinus kallar Gud för en "simplex", dvs. helt och hållet en, och utan några delar - källan till livet och dess alla dualismer men själv bortom all sprickbildning. Plotinus:

Bemärk också att varje varelse i sin strävan efter sitt goda söker vara detta goda snarare än vad den, varelsen, [egentligen] är. Den anser sig som verkligast när den tar del av dess goda, och i så måtto den sålunda hämtar från sitt goda är dess existens [en funktion av] dess val.

Hur mycket mer måste då inte Principen, Det Goda, vara begärlig i sig själv när t.o.m. ett fragment av den är väldigt åtråvärd hos den externa [hos själar som fallit bort från centrum] och blir den utkorade essensen som promoverar den externas vilja och identisk med den vilja som [till att börja med] gav den dess existens.

(The Enneads, VI.8 Free Will and the Will of the One, min övers., emfas och försök till förtydliganden inom klamrar)

Med insikten om att Plotinus kände till hinduismen (och gjorde ett aborterat försök att besöka österlandet - ett krig kom emellan) och att hellenistisk astrologi håller hinduismens "bästa hus" (det 9e) för att vara "Theos tempel", Guds hus i horoskopet, är det inte svårt att överföra hans exceptionellt logiska tanke på horoskopets nionde hus. Faktum är att jag läste det här stycket för första gången bara häromdagen, men har sedan flera år dragit exakt samma slutsats om det nionde huset. 

Det var den hellenistiska astrologins benämning som gav en knuff i rätt riktning. Det är lätt att fastna på den indiska astrologins namn för Jupiter (Zeus): Guru och i det namnet bara se en lärare eller andlig vägledare. Om något är väl Gud den store vägledaren, för den som inte gör som Plotinus på annat ställe beskriver saken: likt Afrodite (Venus som metafor för den passionerade själen) vänder blicken ner mot en lägre nivå än själens naturliga habitat i Luftelementet (andevärlden) och reducerar sig till en prostituerad, verksam på de dödliga och reproducerande varelsernas nivå.

Den högre människan formas i samspel mellan
hennes animaliska lejonhjärta och den högre planen hos
Saturnus som gör henne till en integral del av andevärlden (Luft)
och Gudsrikets "många boningar".
(Vattumannen är ett pluralistiskt tecken, sammansatt av
en mångfald av Platons Idéer eller levande andeväsen.)

I den lägre verkligheten, underkastad tidens tand, verkar i Vattnets värld Mars i sitt negativa härskarläge i Skorpionen. Sexual- eller fortplantningsdriften driver på i förblindad kamp för sin arts överlevnad. Den falska speglingen i vattnet av det verkliga Livet föder i själva verket död på död). I den sterila Jordens värld stirrar man på varandra som föremål och väger i sinnet vad man skulle tjäna på ett äktenskap eller en närmare allians med den eller den... (Venus, kärlekens och själens "fall" i Jungfrun motsvarar exakt den själlösa jakten på vinster för egen del som åkerbrukets symbol tecknar.)

Vi står alltså inför ännu en paradox i den här läran: att horoskopet rymmer något som kallas själens atma karaka - det själen hungrar efter - och så det nionde huset som enligt Plotinus också borde vara själens högsta goda.

Detta öppnar för en potentiell spänning eller synergi mellan första huset och nionde - vad man fötts till att vara via sitt stigande tecken och dess härskare och vad man håller för att vara sitt högsta goda (härskaren över nionde).

Teoretiskt skulle sjuklig narcissism kunna uppstå om nionde husets härskare ockuperar det första huset... Jag har ett horoskop för den kanske mest osjälvständiga man jag någonsin mött. Tvillingascendenten gör hans högsta goda till Saturnus (Vattumannen i 9e), men Saturnus är fallen i egocentriska Väduren och står i 11e idealhuset, varifrån den pressar mot ego-ascendenten via sin indiska 60-gradersaspekt. 

Mannen är ett totalt offer för det borgerliga konsumtionssamhället. Han går inte att väcka via förnuftsargument utan är, som den moderat han är, en perfekt beskrivning av "det sovande folket" som Reinfeldt så hånfullt kallade sossifierade svenskar. Det är i själva verket konsumtionsvraken som slaviskt följer reklam och stiltips som är de sovande.

Här hjälper det således inte att horoskopets viktiga faktorer ligger i Eld och Luft - i den eviga världen. Om något skulle detta kunna indikera att hans osjälvständighet är en djup andlig skada. Han måste ha varit en oviktig människa under så många hundratals år och återfödslar att han nu inte kan komma till Jorden annat än vid tider då Själens Form Saturnus tecknar en som bara har egot som målsättning. 

Människan är vänlig men självcentreringen lyser igenom konstant och hade han varit kvinna hade han troligen stannat vid precis varje skyltfönster, men i lika hög grad som för att jobba upp begär inför nästa shoppingrunda narcissistiskt titta sig i ett glas för att bekräfta att man finns och ser bra ut... Astrologin har många kombinationer som alla mynnar ut i så här svaga horoskop. "Utfyllnadssjälar" har jag kallat dem när jag varit på bitskt humör.

Saturnus i ego-tecknet i stryptag om ego-ascendenten skapar den perfekta nyttiga idioten som arbetsgivaren kan skyffla runt och sätta på vilka uppgifter som helst. Individen har så mycket egofixering enligt kartan att han aldrig skulle våga riskera sitt varumärke... Det här skulle bli nyttiga idioter om en fascistregim tog makten.

Varför bedömningen av det här hyperborgerliga horoskopet för en livsstilsjägare måste bli så sträng beror på att Saturnus inte alls håller vad nionde huset i kombination med Vattumannen lovar. Se illustrationen härovan som ger den korrekta färgsättningen (även i linje med judisk kabbala) om man fokuserar på Intellektet (grekernas Nous) och kombinerar med den indiska kroppsläran som håller Saturnus för att vara den makrokosmiska motsvarigheten till den subtila andevarelsens sjunde energicentrum just ovanför skallen, i sig ofta beskriven som en tusenbladig lotusblomma. Talet tusen står för evigheten och Saturnus är mycket riktigt Tidens Herre, dvs evigheten själv. 

I den judiska Henoks bok, sammanställd av flera olika texter under de sista århundradena före vår tid, används omväxlande epiteten "andarnas Herre" och "dagarnas Huvud (dvs Herre)" - båda uttrycken syftar förstås på Gud, eller om man ska vara noga en andra Gud eftersom Den Första helt undandrar sig denna manifesta värld.

1. Och på den platsen såg jag (Henok) en rättfärdighetens fontän som var outtömlig.
Och runt den fanns många vishetens fontäner och alla de törstiga drack från dem och fylldes med vishet.
Och deras boningar var där, tillsammans med Den Rättfärdige, Helige och Utvalde.

2. Och vid den timman (för mitt besök i anden) uttalades namnet på Människosonen i andarnas Herres närvaro. Ja hans namn uttalades inför Dagarnas Huvud (Tidens Herre, Kronos, Saturnus).

(Henoks bok XLVIII - min övers. av R.H. Charles övers.)

Det är ingen större hemlighet att den tidiga kristendomen diskret gjorde sig av med Henoks bok eftersom man stulit så mycket av dess innehåll i författandet av skildringen av Jesus liv. Den levde dock vidare i den koptiska kyrkan i Egypten och återvände sedermera till västerlandet. 

Bara från det här korta stycket känner man igen det märkliga tillnamn som ges Jesus i Nya testamentet, Människosonen och hur Jesus lovar att själv dela ut levande vishetsvatten för dem som är törstiga att dricka från. Detta var redan inarbetade judiska motiv och det är naturligtvis möjligt och t.o.m. troligt att Jesus kunde Henoks bok utan- och innantill och alluderade till den. 

Sonen eller avkomman till den arketypiska Människan är enligt det fyrdelade schemat härovan förstås Solen. Jesus som ett Lejon, en rättrådig och värdig kung Lejonhjärta? Det har gjorts mycket av att Jesus passar väl in på solära myter, bl.a. den grekiske Apollon. Andarnas och Dagarnas Herre -Saturnus som en planetär sinnebild för Gud, eller den andre guden i meningen att Den Förstes första hypostas är Nous en medvetenhet som är existens i själva sitt tänkande. Gud blir medveten om sitt medvetande innehåll - de sina - först när hans simpla och obrutna Enhet övergår i den andra guden. 

Ur den lägre skapelsens perspektiv är förstås den andre guden den man betraktar som Skaparen och Platons berättelse om demiurgen passar perfekt på planeten Saturnus - den är först vänd mot himmelen och hämtar där in idéer som den sedan realiserar i det fysiska i tid och rum - som den faktiska hantverkarguden fungerar Saturnus i negativt härskarskap över Stenbocken och det fysiska Jordelementet bättre, här indikeras Formgivaren i direkt kontakt med den (intill nu) formlösa Materien.

Herren över dagarna (dvs. herre över den världsliga och av tiden trälbundna människan) och tillika andarnas Herre (i Himmelriket eller andevärldens osynliga Luft) önskar nu demonstrera för mänskligheten vad det handlar om att tillhöra människosläktet. Och för detta använder han Människosonen, hebreiskans ben Adam. 

Antingen betyder detta att Gud använder alla människor som sina redskap för att lära ut vad mänsklighet handlar om (till skillnad från Vattnets otillfredsställbara närighet och Jordens döda stirrande på realvärden). 

Eller också åsyftas en eller flera avatarer med begreppet ben Adam, avkomman till den första Adam, han som blev en levande själ genom att Gud tillsatte luft eller livsande till den dessförinnan rent fysiska konstruktionen - Adam blev genom den här anden mer än bara ett djur, han blev delaktigt i något högre gott än bara djurets eller biologins dödlighet och ständiga instinkt att reproducera sig.

Henoks bok använder definitivt Människosonen som benämning på någon utvald själ men samtidigt i Indien växer föreställningar fram (eller är redan på plats) om särskilda själar som inte längre ingår i kretsloppet men frivilligt kan stiga ner från "tomma luften" och ta fysisk gestalt för att, som hinduiska Bhagadvad Gita säger "förgöra de trolösa" och återupprätta religiösa (sanna) värderingar. 

Det sägs i den indiska texten att dessa nedstiganden från en avatar sker i samband med tidsålderskiften, och det var just då Fiskarnas tidsålder stundande som Jesus levde. Henoks bok talar dock om Domedagen och den förefaller kopplad till ingången i Vattumannens tidsålder, vilket är vår egen tid, eller våra barns eller kanske barnbarns. Som sångaren Tomas Ledin en gång stötte fram: "Å å det ligger i luften" 

Ledins horoskop saknar födelsetid men månkartan bekräftar de psykiska besvär den här artisten tagit sig genom. Nymånen i Vattumannen betonar den solära energin snarare än den (utslocknade) mentala Månen. Ledin är en energisk solar varelse och inte mycket till tänkare. Läs några av hans tidigare låttexter och inse. Ytligt och plattitydmättat så det förslår. Det var troligen den här förflackade Robbie Williams-mentaliteten, ytlig och inställsam entertainer, som kom tillbaka som psykiska problem när livet började efterfråga ett större djup.

Mycket riktigt är 1952 långt ifrån en optimal årgång av Vattumannen, Saturnus som här disponerar så många planeter befinner sig i ett långt mindre tecken. Där Vattumannen står för den perfekt sociala människan är Jungfrun i djupet antisocial och det är märkligt att inte konflikten mellan den utagerande Solen och den här extremt introverta och självcentrerade Saturnus skar ihop tidigare. Dessutom placerar månhoroskopet psykets härskare i det mörklagda åttonde huset där djupt omedvetna ting slumrar. Är det något Tomas Ledin behövde djupa depressioner för att ens börja tänka på, så var det hans egen själs form!

Å andra sidan gled han runt bra på de pengar ingiftet i svenska skivbolagseliten gav. Jupiter i Fiskarna i andra huset för pengar i ett sinnelagshoroskop får mig att undra om han faktiskt styrde kosan mot en tät kvinna! Det skulle rimma väl med den här degenererade själsliga formen. Även pengarnas Venus står pyrt till, i tolfte huset för den onda daimonen som söker vår förlust (för att väcka vårt högre, andliga liv). Detta ger en minst sagt underlig bas för energiska Mars i venusianska Vågen som agerar i "mitt högsta goda" eller "min gud" - dvs det nionde hus vi har tagit upp som en indikation som eventuellt ligger i konflikt med läran om en atma karaka.

Skulle Ledins "äkta" horoskop (baserat på klockslag) nu visa ett "frommare" nionde hus, skulle månkartan likväl antyda att han kanske gör gesterna fysiskt men att han psykiskt inte har klar väg "uppåt". Som sagt, det finns mycket i det här psykhoroskopet som gör att man inte förvånas att det tillhör en man som genomgick ovanligt svåra medelålderskriser och sen kom tillbaka som "mogenpoppare".

Ledins atma karaka är Jupiter - stora och lätta pengar - i andra huset för "min ekonomi" enligt hans psykiska månascendent. Det ser med andra ord ut som om han skördade exakt det hans själ åtrådde vid ingången till det här jordelivet. Men det fanns andra mörkare sidor också, och det nionde huset för "min gud" eller "mitt högsta goda" bara ser ut att vara "energi i kärlekens (eller artisteriets) tecken" - basen för denna förflackning av nionde huset (Mars är svag i Vågen) står att finna i tolfte där den onda daimonen härskar. 

Ytterst kanske man kan säga att den planet som i kraft av högsta gradtal verkar som själens åtrå är en fråga på själens nivå. När man sedan närmar sig den här världen och livet att leva där, då indikerar istället nionde huset VAD EGOT TROR ÄR DESS HÖGSTA GODA. Huset är, som alla andra, en funktion av det zodiaktecken som stiger i öster. Hos Ledin har vi solascendenten och månascendenten (nymåne) som ger LIVSLINJENS BÅDA LJUS rätt dystra besked "vinna världens rikedomar men lämna sin själ i korruptionens dystra åttonde hus". 

Men den fysiska ascendenten är okänd och det är i relation till det zodiaktecknet det skulle vara mest intressant att veta vilken tillfällig härskare över nionde huset för "mitt högsta goda" som Ledin hade. Som jag har antytt skulle ett enormt väl fungerande nionde hus likväl kunna antyda en som gör gott utan att sinnet är med på det... Och frågan är om Ledin skulle vara någon som alls gör som världens rika män som t.ex. Bill Gates: öser pengar över välgörande ändamål och viktig forskning. Livslinjens väg från det unga sinnets Måne till den mogna och individuerade människans Sol har oförändrat en självtjänande Saturnus i den andliga ignoransens åttonde hus. 

Notera att jag inte är mycket för den västerländska traditionen som ser åttonde som ett bra hus för "ockulta intressen". I antiken var det entydigt ett problemområde och är det andlighet man ägnar sig åt, ska man snarare studera nionde huset, Guds tempel enligt de gamla grekerna. Tolfte är också ett ont hus men här innehåller indisk tradition tanken om att avsäga sig världen just för att rena sin själ så i relation till det huset faller sig tanken om religion eller mystik mer naturligt. 

Av samma anledning menar jag att new age-dravlet om att Skorpionen har en Örn som sin högre symbol är rent dravel. Det är vårdagjämningens precession som ligger bakom den tilltagande förvirringen. Det som var Skorpionen för 2.000 år sedan är det fortfarande om man håller den sideriska zodiaken stilla i rymden (alltmedan jordklotet vrider sig i vrede och ångest över att vara en fallen själ). Örnen har en frihetskänsla över sig som i mina ögon rimmar väl med Skorpionens granntecken Skytten och det kan alltså vara den västerländska kultursjälen som är så förvirrad att den hämtar in en blandning av arketypiska motiv hos dem som söker (men söker för lågt). Ur denna tilltagande andliga dekadens som givit oss sekulära konsumtionssamhällen, har vi också fått myten om att det finns en högre Skorpionen som bäst illustreras av en örn. 

Sanningen är att det inte finns någon väg ur åttonde syndfulla huset annat än att frivilligt ge upp sitt djupa hat och acceptera Gud som väntar i nionde huset. Men från det ögonblicket finns inte synden och döden längre. Skorpionen försvinner som primär drivkraft, den "förädlas" inte. 

Visst, en reformerad syndare vill kanske hitta en annan bild för sitt nya liv - en fritt flygande örn - men strikt talat är Skorpionen vad den är: en negativ symbol, speciellt en negation av allt det Lejonet symboliserar. Att försöka tricksa bort zodiaktecknens grundläggande betydelser för att smickra alla sortens egon är ett av tecknen på västerlandets djupa degeneration. Inte bara moderater föredrar att leva i lögnhistorier, även inom new age frodas självbedrägeriet.

(När jag skrev till några rader om psykologen James Hillman upptäckte jag att samma låtrad från Ledins penna redan triggat en tidigare analys av hans horoskop, i "Sur luft" från 2011. Det hade jag glömt.) 

*****

Sista ordet

Citatet från Henoks bok här ovan följs genast av några rader som till synes omöjliggör alla försök att koppla den här judiska teologin (och början på den kristna) till den astrologiska modellen:

3. Sannerligen, innan solen och [zodiak-]tecknen skapats, innan himlavalvets stjärnor blivit till, hade Hans namn uttalats inför andarnas Herre.

Textens (inte helt klarlagda) ålder kan placera den just innan judendomen börjat ta del av grekisk bildning, grekisk filosofi. I den senare judiska kabbalan finns uppenbara ekon av "grekiska" eller kanske platonska tankar. Skulle textförfattaren ha den grekiska ståndpunkten att den tidlösa världen före vår värld alltid finns där den finns, råder ingen motsättning alls mellan judisk teologi och astrologi (och gruppen vid Döda havet som studerade Henoks bok flitigt var också astrologer). För det vi, fångar i tidens ström blickar mot är en zodiak i tiden, med skilda motiv, motiv som har sina förlagor eller arketyper bortom tiden - på den "plats", "Himmelen" varifrån Henok menar sig rapportera. 

Astrologin tecknar alltså, så gott den kan, bilder av realiteter som existerar före tiden tog sin början och det är i de två positiva elementen Eld och Luft vi hittar historien som sedan återspeglas på en lägre och mindre tydlig nivå i den negativa verklighetens Jord och Vatten, där invånarna (jordborna) får nöja sig med, som romaren Plotinus sade, "avbilden av en avbild". För det är notabelt att det Henok ser i anden - i Eld och Luft - är också avbilder. 

Men in till Den Ene kan ingen komma. "Ingen kan skåda Guds ansikte och sedan leva", däremot kan man föreställa sig Gud som en gammal vitskäggig varelse på en tron - eller i astrologiskt språk: som Saturnus i sitt andliga Lufttillstånd.

Den nyplatonska och nyjungianska psykologen James Hillman fick mycket kritik från "gammaljungianer" för att han betonade avbilden ("image") i så hög grad i sin kombinerade psykologi och filosofi. Men det var för att han förstått platonismen bättre än alla världens jungianska psykologer summerade! Arketyperna är inte förnimbara i sig själva, men via deras avbilder i den andra himmelen - den om vilka de som "ryckts hän i anden" kan berätta - har vi våra symboliska representationer av vad livet i den första Himmelen kan handla om. 

Att som ibland görs, prata om arketypen som liktydig med dess yttringar - horan, madonnan, den sluga räven etc, är bara grovt och materialistiskt och vittnar om dålig förståelse av den subtila antika världsbild Jung lånade så friskt från. James Hillman förstod bättre med sin Sol i avsägelsens Fiskarna och sin Måne i bildmottagaren Väduren.

Men framför allt hade Hillman en fenomenal Venus, en själsmetafor hos Plotinus, orienterad mot Fadern, andarnas Herre eller Saturnus, "Själens Form" i det gudomliga nionde huset. Det kan man kalla en perfekt öppning mot det himmelska! Inte konstig att bloggaren kände elektricitet flöda genom sig första gången han läste en text av Hillman! 

Med det här resonemanget om det goda upplever jag att bloggen gjort sitt. Vi har lämnat de inledande frågorna om vilken zodiak - den västerländska eller den ursprungliga - långt bakom oss. I den reviderade färgläggningen av platonismens fyra nivåer (varav tre finns inom Själen och bara Jorden har lämnats åt sitt öde) kan man efter följande citat från Plotinus (mot slutet av hans mäktiga Enneaderna) slutligen droppa hjälpkonstruktionen med de fyra elementen som fyra världar och där den negativa polariteten är vad grekerna kallades Processens värld och den positiva polariteten var den eviga eller Himmelska världen. 

Dessa element har också bara tjänat som avbilder för en högre verklighet, lika de fyra väsenden som stod omkring Den Ene (Gud) på annat ställe i Henoks bok. Plotinus klargör tydligt skillnaden mellan verkligheten och kartritningen:

Vi håller universum med hela dess innehåll för att vara som alltet skulle vara om skaparens design så velat den, utarbetande den (designen) med en avsikt och en förhandsgranskning som genom resonemang som sammantagna bildar Försynen ("Providence").

Alltet är alltid på det sättet och allt reproduceras alltid så: därför måste tingens förnuftsprinciper (logoi) alltid ligga inom de producerande krafterna i en än mer perfekt form; dessa den gudomliga domänens väsenden måste således föregå (logiskt och i förhållande till tidsprocessen i kopian av avbilden) Försynen, föregå preferenserna. Allt som existerar varandets ordning måste för evigt ligga Där i deras Intellektuella tillstånd.

Om nu denna (Intellektuella) regim ska benämnas Försynen måste det vara i den bemärkelsen att före vårt universum existerar det, ej utgestaltat i det yttre, en Alltets Intellektuella Princip (Nous), Alltet, det yttres källa och arketyp.

(The Enneads - VI.8 - Free Will and the Will of the One, min övers.)

Jämför med atomfysikern David Bohms "implicate och explicate order" - ibland faller äpplet bra nära trädet! 

Snart efter att den komposita Henoks bok fått sin slutgiltiga form slår den grekiska filosofin igenom i judiskt tänkande. Det är uppenbart att t.ex. Nya testamentets Hebréerbrevet direkt diskuterar den tvåvärldslära på nivån under den totala Enheten (Gud) som inte så långt senare romaren Plotinus blir västerlandets mest skarptänkta och elokventa förespråkare för. Den här tvåvärldsläran sammanfattade Jesus med ord som att "köttet kan inte ha uppenbarat detta för dig" eller "köttet ska aldrig ärva (se) Himmelriket". 

Jesus håller tydligen sin berättelse i kontrasten mellan den fallna skapelsen (Jord/Vatten) med dess exklusivistiska stil som promoverar den ene på den andres bekostnad och "himmelriket" (Eld/Luft) där andarna interpenetrerar varandra (det är inte kroppen som blir besatt av en ande, utan människans psyke/Månen - andlig identitet ges genom Solen - vissa andar är du själv men i andra jordiska framträdanden). 

När någon kallar honom "god" värjer Jesus sig lika bryskt som om en anhängare av Platons filosofi skulle värja sig om man kallade Fader Tid (Saturnus) god. För Plotinus på 200-talet var det solklart att Det Ena, Det Goda, Det Sköna är källan till Fader Tid och, om man så vill, Gud Skaparens Skapare. "Jag är inte god", säger Jesus, "bara Gud är god", och syftar med detta på den okände guden bortom världarnas skapare. 

Den författare av Johannesevangeliet som istället påstår att Jesus skulle ha hävdat sin identitet med Gud - "Jag och Fadern är Ett" diskuterar utifrån nämnda tvåvärldsschema, där astrologins Fader Saturnus och Solen förvisso kan ses som en slags dubbelprincip, som Regissören och Aktören och där Regissören själv likt hinduismens avatarer sänker sig ner till världen och framför de roller de skriptat sig själv en trappa upp.

Det är uppenbart så att astrologins schema med Saturnus som "den stora illgöraren" är ett schema skapat för att dölja astrologins verkliga budskap. Astrologi för fårskallarna där "illgöraren" är dum eftersom Saturnus periodiskt skördar de levande utskottens fysiska liv i sin roll som Liemannen. 

Här ses då som tydligast att Saturnus representerar en högre Princip, den här själens form, och således i evig strid mot köttet som drar ner andesjälen - Solen - till lägre nivåer än den egentligen hör hemma i. 

I Eld och Luft är det här kropparnas polarisering skapande, i Jord och Vatten jolmig och ytligt materialistisk. Man väljer de prickfria äpplena från fruktdisken utan att någonsin undra varför man beter sig på det sättet, vilket slags högre princip som styr ens diskriminering och till vilket syfte. Ett är säkert, sade Plotinus, det är inte känslan av Det Sköna utan en lägre falsk demon som målar sina preferenser över näthinnan på den drabbade.

Nu finns förstås möjligheten även i Jord och Vatten att se igenom de tendenser som tillhör dessa segment av verkligheten, och upptäcka att det är förnuftsprinciper med gudomligt ursprung som driver även syndaren att föra sitt liv åt fanders genom att ständigt fokusera fel saker och fastna på den yttre världen, den lägre världen vars mångfald visserligen motsvarar den högre världens pluralism men där förmågan att se den bakomliggande enheten och de stora penseldragen saknas.

Tillsammans bildar de fyra elementen Alltet, som i sin tur kan beskrivas som en tvåvärldsregim och medan de därovan ser vad som händer i det materiella, kan inte de som tagit steget ner längre förstå den större meningen. Ja en del som är synska kanske anar en del. Men vad gäller den principiella förståelsen av tillvaron har jag aldrig mött en mäktigare tänkare än Plotinus.

Och tro det eller ej, det är en svensk som sett till att den fina översättningen till engelskan alltjämt finns i tryck, för dem som inte blivit så dummifierade att de tror böcker bäst läses genom en charmlös läsplatta. Jag ser av en recensent på engelska Amazon att Larson Publications försök att sälja Enneaderna som e-bok straffade sig direkt.

Sideriska siktet har nu passerat fem år under det namnet, och med tanke på den tid jag lägger ned varje vecka, det faktum att de svenska nätmedierna 2013 som en man ströp visningen av bloggosfären för sina läsare och därmed chansen att göra gratisreklam för sina infallsvinklar på aktualiteter, samt det faktum att bloggens abstraktionsnivå relaterat till vad Pisa-rapporten avslöjat om svenskarnas allt sämre förmåga att uppfatta världen och ta till sig komplex diskurs väl förklarar att antalet sidvisningar stannat vid 500-600 per dygn i ett land med över 9 miljoner, med tanke på alla dessa variabler känns det här som ett bra sista inlägg. 

Tack, den handfull individer som faktiskt kommenterat under de gångna åren!

Konstaterat 13.43 den 22 april 2014. Låt oss bara kika på "dödshoroskopet" också:

En upphöjd Sol återvänder till Himmelen varifrån den kom,
och i det fysiska upplevs detta som ett frånfälle -
Jord och Eld i ömsesidig reception (Merkurius/Mars)
terminerar den merkuriala utflykten (spekulativt!).

Fjärde huset, "sakens slut" tecknas av dödens Skorpion med härskaren Mars i det andra huset som i hellenismen kallades "Dödsrikets port". Dessa låga energier fläckar som synes det "bästa huset", det nionde får vårt högsta goda.

Man kan med fördel istället välja att se det halvfulla glaset, som att bloggen slutar med ett matigt inlägg (om än inte när den ännu stod på topp - för det har den aldrig gjort). Det är Lejonkungen själv som tar farväl enligt den Regulus-förstärkta ascendenten ytterligare genuinförklarad genom Solen i sitt upphöjda läge - och ovanpå alla dessa omen i just det nionde gudomliga hus som inlägget (som påbörjades för några dagar sedan) skulle handla om!

Man kan fundera över om halshuggna och nu huvudlösa Draksvansen i Väduren - i samma grad som skribentplaneten Merkurius - förklarar mitt plötsliga (eller kanske inte) beslut att terminera bloggen: båda står i triggeravståndet en grad från bloggarens Sol i Vågens 6e grad medan den retrograda Skördemannen också står i en grads triggeravstånd till bloggarens Merkurius i födelsehoroskopet. Bloggarens Merkurius är dessutom hans atma karaka och han befinner sig just nu några år in i sitt livs enda maha dasha (huvudcykel) under Merkurius. Månen, dag-till-dag-besluten står i ett saturniskt tecken och återspeglar i den dimmiga fysiska världen skeenden på ett högre plan. 

Kvar i luften hänger också den stora Lufttriangeln med som vad man än säger om planeter som "tillfälliga illgörare" för vissa ascendenter, här bjuder på en fin berättelse, både den stora välgöraren Jupiter står i Luft (i 11e idealhuset) och den lilla välgöraren Venus i Vattumannen har i sin ömsesidiga reception exakt det förhållande till Kronos/Saturnus som Plotinus indikerar som själens ("Afrodite") passion till sin gudomliga natur snarare är att degradera sig till hora genom att vända sig ut, mot den externa världen av kött och blod (Jord och Vatten).

Som sagt, det gäller att sluta medan man är på topp! Naturligtvis kommer jag likt en narkoman att skaka av abstinens men ska ägna all frigjord tid att revidera en bok på engelska jag redan skrivit och snygga till ett och annat, särskilt på den filosofiska nivån, som jag inte förstod lika bra för två år sedan då det första manus skrevs.

("Siktets" födelsehoroskop kan ställas utifrån detta inlägg publicerat den 21 mars 2009 7.20 Stockholm.)